Utdrag ur Papper och massa i Värmland. Författare: Hasse Olsson

Sulfit blir sulfat

1908 inleddes en ny epok i Stömnes historia. Året innan hade ägaren Billerud AB fått en ny disponent, Christian Storjohann. Han inledde omedelbart en storstädning i Billerudsbolaget och började köpa upp alla mindre pappersbruk och träsliperier längs Byälvens vattensystem. Även gamla järnbruk och träsliperier i andra delar av Värmland var av intresse om dessa hade stora skogstillgångar. Motivet var att komma åt skogarna. De olönsamma bruken lades ned.

För Stömnes del innebar storstädningen dock inte nedläggning, utan i stället valde Billerud att investera och lägga om driften till sulfatmassa. Avsikten var att kunna använda även tallved i tillverkningen. För sulfitmassatillverkning kunde endast gran användas. Fabriken stoppades 1909 och stora ombyggnader gjordes på bruket under ett års tid. Ombyggnaden leddes av ingenjör Johan Valfrid Nygren från Billeruds Bruk i Säffle. Det gamla kokeriet revs och ett nytt byggdes. Nu satte man in fyra fasta kokare från KMW, med betydligt större kapacitet än de gamla.

En exteriörbild från söder av Stömne sulfatfabrik vid den svåra översvämningen 1917. Notera landsvägens standard.

När bilden togs hade det visserligen regnat ymnigt en längre tid, men vägens skick i allmänhet gjorde att möjligheterna till sjötransport,

direkt från egen hamn, var mycket värdefulla. (Ur Billeruds arkiv)

Under 1900-talets tre första decennier byggdes tre arbetarbostäder nordväst om fabriksområdet.

Sulfatmassatillverkningen

1910 startade maskinerna återigen i den nya och moderniserade sulfatfabriken som ökade årskapaciteten till 4 000 ton. I Arvid Fribergs nedtecknade minnen finns följande beskrivning av arbetet i kokeriet:

I början hade arbetarna betalt per ton. Detta ansågs orättvist, ty de som arbetade i pappsalen kunde ibland, när massan tagit slut, få gå hem klockan fyra på lördagseftermiddagarna, medan personalen i kokeri och sodahus måste stanna kvar till elva på kvällen för samma betalning. Helgskiftet började annars klockan sex på lördag morgon och slutade halv sju på söndag morgon. Sedan fick man vila till klockan sex på söndag kväll, då det var dags för ett tolv timmars nattskift.

Första fackföreningen bildades med hjälp av den legendariska arbetarkämpen Kata Dahlström. Detta skedde 1904 och mötet hölls i Godtemplarlokalen i Stömne. Innan mötet började drogs rullgardinen ner för fönstren så att inga spioner skulle få insyn. Vid första mötet fick föreningen endast åtta medlemmar och dessa räckte bara till att välja en styrelse. Många var rädda om sitt jobb och vågade inte gå dit. Men sedan växte fackföreningen undan för undan och Kata Dahlström gjorde flera besök i Stömne. Vid två tillfällen stod hon ute på landsvägen och talade, eftersom det var den enda mark som bolaget inte ägde. Första förhandlingarna ägde rum i slutet på 1904. För att få bort 24-timmarsskiftet på helgerna gick arbetarna i strejk 1907.

Före storstrejken 1909 hade fackföreningsrörelsen växt sig stark, men under strejken splittrades fackföreningen i två grupper — "gulingar" och "svartingar". Den gula gruppen bestod av strejkbrytare.Efter storstrejken 1909, som slutade med nederlag för arbetarna, fick samtliga anställda gå ner till pappsalen där företagsledningen befann sig. Där fick man be om lov att få börja arbeta igen. Företagsledningen satte då som villkor att fackföreningen skulle läggas ned — vilket också skedde. Sedan dröjde det till 1917 innan någon ny fackförening bildades.

1921 blev det tre månaders lockout vid Stömne och när bolaget på nittonde skiftet kom och ville ha underhandlingar med arbetarna, yttrade fackföreningens ordförande, som hette Edvardsson, följande: "Jasså, bolaget har blivit möra nu och vill ha underhandling med oss? "

När fackföreningens förhandlingsdelegation kom ner till Säffle frågade disponent Storjohann om Edvardsson var med. När så visade sig vara fallet, talade disponenten om att någon "mörhet" från företagets sida var det inte frågan om, men däremot en vägran att underhandla med den sittande fackföreningsstyrelsen, varför dessa gubbar fick återvända hem till Stömne. En ny delegation fick några dagar senare resa ner till Säffle och sköta förhandlingarna.

Början till slutet

1928 inträffade en händelse som kom att få stor betydelse för Stömnes framtid. Disponent Storjohann hade, sedan han tillträdde som disponent i Billerud, med kraft och framsynthet lotsat fram sitt företag till att bli ett av de största och mäktigaste skogsbolagen i Sverige. Men för att få tillräcklig lönsamhet i koncernen måste sulfatmassakapaciteten ökas för att kunna utnyttja mera tallved som råvara. Detta orsakade disponenten och styrelsen stort huvudbry. Många alternativ undersöktes och penetrerades noggrant.

En helt ny sulfatfabrik vid Gruvön i Grums var naturligtvis det mest intressanta med tanke på det utmärkta läget: närhet såväl till Vänern, järnvägen, riksvägen, som till flottlederna Klarälven och Norsälyen. Men kruxet var finansieringen av investeringen, beräknad till 20 miljoner kronor, i en tid när det rådde lågkonjunktur och depression i Sverige, och bankerna inte var så angelägna att låna ut pengar. Billeruds styrelse ansåg möjligheterna att genomföra jätteprojektet såsom obefintliga och förordade därför ett av de andra alternativen — en utbyggnad av Stömne sulfatfabrik.

Hösten 1928 startade också projekterings- och grävningsarbeten i Stömne. Disponent Storjohann insåg ganska snart att en utbyggd Stömnefabrik, med sitt mindre fördelaktiga geografiska läge, inte skulle bli någon långsiktig lösning på Billeruds problem. Efter hårda förhandlingar lyckades han övertala de andra i styrelsen. Kontraorder kom därför från Billeruds huvudkontor upp till Stömne: "Avbryt grävningarna, styrelsen för Billeruds AB har i dag beslutat att en ny sulfatmasssa- och pappersfabrik skall byggas vid Gruvön"!

Projekterings- och grävningsarbetena överflyttades nu istället till Gruvön och påbörjades hösten 1929. I augusti 1931 stod anläggningen klar för att ta emot det överskott av sulfatmassaved som avverkades i Billeruds skogar. Detta innebar också början till slutet för Stömnes del. Många s.k. experter profeterade att Gruvöprojektet skulle bli sista spiken i det skuldtyngda Billeruds AB:s likkista. Men hur fel hade de inte!

1938 kom det bistra beskedet som alla i Stömne fruktat: sulfatfabriken skulle läggas ned. En del av de duktiga och lojala arbetarna flyttade till Gruvön, och 15 maj 1939 avslutades den industriella epoken vid Stömne. Produktionen var då uppe i 6 000 ton "Extra Strong Dry Kraft Pulp" och Stömnepapp per år.

Stömne efter nedläggningen

Efter nedläggningen användes en del av fabriksbyggnaderna som fiskodling och äppelmusteri. 1965 flyttades Skassåsbrons cementgjuteri över en del av sin tillverkning till de fabrikslokaler som fanns kvar. 1984 flyttades hela verksamheten över till den gamla Stömnefabriken och produktionen inriktades på vägtrummor, brunnsringar, trekammarbrunnar och cementhålsten.

Efterfrågan minskade dock successivt, och 1996 lades tillverkningen ner. Lokalerna användes därefter till vedhuggeri. 1999 övertogs byggnaderna av Big-Timber, som inriktat sig på kvalitetssågning av virke till båt- och möbelsnickeri, med export till Danmark och Tyskland.

Gjutjärnstuben för vatten från Hammartjärn till sulfatfabriken användes efter 1939 som huvudledning för vattenförsörjningen till Stömne samhälle.

I slutet av 1960-talet byggdes ett vattenverk i Stömne och tuben användes istället en tid av cementgjuteriet, därefter disponerades den av Stömnebygdens intresseförening. 1997 sålde Stora Billerud tuben och fallrätten i Stömnesjöns vattensystem till Säffle Turbin, som i en av byggnaderna anlade Stömne nya kraftstation.

Under 1900-talets första hälft utvecklades Stömne till ett mindre bygdecentrum. Under århundradets andra hälft fick länsväg 172 en ny sträckning över slättområdet i öster, och ett flertal av servicefunktionerna flyttades över till större närliggande samhällen. Affärerna vid Berga och Hagen lades ned 1940 respektive 1968. Konsum i Stömne, dit poststationen var förlagd mellan åren 1952 och 1968, upphörde på 1980-talet. Nedanför gästgivargården "Tavlan", där skjutsstationen Västra Stömne var inrättad mellan åren 1736 och 1927, låg salt- och sillmagasinet "Sill-boa". Där delades förr i tiden livsförnödenheterna ut till brukets arbetare.

"Sillboa" ombyggdes senare till bostadshus. Pensionatet "Tavlan" revs 1958 och på platsen byggdes ett bostadshus.

I slutet av 1960-talet lades skolan ned, och barnen började skjutsas till centralskolan i Klässbol. På 1970-talet övertog Stömne Fritids- och bygdegårdsförening ordenshuset, som tidigare hade ägts av "Nykterhetslogen nr 663 Segerfanan".

I Stömne finns en kulturmiljö med lång och innehållsrik brukshistoria som minner om såväl järn-, trä-som pappersbruksepokerna i det värmländska näringslivet under 400 år.

Trots att huvuddelen av fabriksbyggnaderna i Stömne rivits, avspeglar den kvarvarande bebyggelsen, med herrgård, ett flertal arbetarbostäder, fore detta skola, missionshus och ordenshus, den forna bruksepoken. För att skydda ett ur naturmiljösynpunkt mycket värdefullt ekbevuxet naturområde väster om herrgården, förklarades detta 1968 som naturreservat.

Produktion

Källor

Litteratur:

Anna Lena Nordström: "Järnbruk, Pappersbruk, Glasbruk i Arvikabygden ", 2004.

Billerunt, personaltidning for STORA BILLERUD AB, nr 6, 1992. Artikel av Hasse Olsson.

Arvid Friberg: Opublicerade, nedtecknade minnen från Stömnefabriken.

Arkiv:

Värmlandsarkiv, Billeruds arkivhandlingar.