Svenska Träforskningsinstitutets

centrallaboratorier invigda

Invigningen av centrallaboratorierna för cellulosa, papper, trämassa, wallboard och grafisk teknik den 17 juni blev en manifestation av den samarbetsanda inom svensk pappers- och cellulosateknisk forskning, som under de senaste åren vuxit sig allt starkare, framsprungen ur behovet av att inför skärpt utländsk konkurrens och en sviktande råvarutillgång söka nya rationella tillverkningsmetoder samt vidga ramen för den svenska skogens användningsområde.

Vid invigningshögtidligheterna, som inleddes vid KTH, deltog representanter för riksdagen, statliga myndigheter och enskilda organisationer inom berörda områden, gäster från Norge och Finland, brukschefer jämte övriga personer i ledande ställning inom industrierna samt representanter för leverantörer till institutet, i allt c:a 250 personer.

Hälsmingsanförandet hölls av ordföranden i Svenska Träforskningsinstitutets styrelse, generaldirektör Gösta Malm, som framhöll, att både statsmakterna och industrien är värda ett varmt erkännande för det stöd de lämnat. Institutet med sina centrallaboratorier utgör nämligen i denna dag ett förnämligt instrument för utveckling av en konkurrenskraftig industri, baserad på våra skogars produkter. Sedan talaren riktat ett tack till de många goda krafter som samverkat till de nu nådda resultaten, överlämnades ordet till ordföranden i Stiftelsen Svensk Träforskning, disponent doktor Gunnar Sundblad, vilken i följande in extenso återgivna tal gav en redogörelse för tillkomsten av centrallaboratorierna.

Mina damer och herrar!

Vår skogsindustri kan i dessa dagar begå ett 100-årsjubileum. Det var först mot mitten av 1800-talet som sågverksindustrien tack vare främst den vidgade näringsfriheten och ångmaskinens tillkomst tog verklig fart i Sverige och det är sågverksindustrien, som sedermera utgjort basen och drivkraften för tillkomsten och utvecklingen - under knappt mer än ett halvt sekel - av våra övriga skogsindustrier, trämassa, cellulosa, papper, fanér, wallboard och alla därtill hörande grenar och biprodukter.

Det är ganska märkligt att idag kunna se tillbaka på den exempellöst snabba utveckling dessa industrier genomgått - framför allt i tekniskt avseende. Det finns väl ännu några levande män, som kunna tala om de första sågverken och säkert många, som kunna beskriva de första cellulosafabrikerna och de på cellulosa grundade pappersbruken. Vi ha också kommit så långt, efter den första snabba uppblomstringen, att vi sett huru såväl sågverks- som på senare tid även cellulosaindustrien följts av den begränsning i råvarutillgången, som tagit sig uttryck i sågverksdöden och nedläggandet av ett antal cellulosafabriker.

De första decennierna av skogsindustriens uppkomst och tillväxt i Sverige karakteriserades över hela linjen av en intensiv experiment- och försöksverksamhet i viss mån grundad på utländska impulser och idéer, som dock snart ledde fram till en mera klart definierad teknik av svensk karaktär. Man måste nu efteråt beundra den seghet och energi, med vilken de första pionjärerna målmedvetet övervann de otaliga svårigheter, som hopade sig i deras väg, och hur tack vare deras arbete såväl vår sågverksindustri som sedermera vår cellulosa och pappersindustri redan tidigt kunde nå fram till den dominerande ställning, de erhöll i hela världen. Under denna tid tillmättes en mera djupgående forskning helt naturligt en begränsad plats. De nya metoderna omgavs från början med en relativt stor hemlighetsfullhet. Jag vill dock erinra om, att redan vid sekelskiftet vår store föregångsman inom vedforskningen, Peter Klason, insåg betydelsen av en grundläggande forskning på vedkemiens område och att han redan då kunde framlägga teorier om vedens och ligninets sammansättning, som genom dagens forskningsresultat i avsevärd grad kunnat bekräftas.

Behovet av en förbättrad och specialiserad utbildning av tekniker för skogsindustrierna och i samband därmed en fördjupad forskning såväl av grundläggande som av teknik karaktär blev emellertid alltmera kännbart. Sålunda utarbetade Svenska Pappers- och Cellulosaingeniörsföreningen år 1920-21 fullständiga förslag till planer för en särskild utbildning på dessa områden vid Tekniska Högskolan och hemställde hos Kungl. Maj:t om inrättande av professurer i ccllulosa- och pappersteknik, ett förslag, som drunknade i efterkrigstidens svårigheter. Ett första försök med en fristående central forskningsinstitution, Pappersmassekontoret, som år 1917 grundades av Cellulosaföreningen, måste likaledes under efterkrigstidens kriser upphöra med sin verksamhet.

Dessa negativa resultat förde till tanken att kombinera önskemålet om en förbättrad ingenjörsutbildning och vidgad forskning genom inrättande vid Tekniska Högskolan av en professur i cellulosateknik och träkemi, ett förslag, som möjliggjordes genom donationer dels av Svenska Cellulosaföreningen samt sedermera ifråga om en särskild institutionsbyggnad av Trämasseföreningen, Cellulosaföreningen och Pappersbruksföreningen gemensamt åren 1926-27. Den färdiga institutionen kunde invigas år 1931, sedan professuren redan varit verksam därstädes under ett par års tid.

Genom anknytningen till Tekniska Högskolan tryggades institutionens bestånd och samtidigt togs ett stort och betydelsefullt steg till en förbättrad utbildning av unga tekniker för de tre industrierna. Den nya professuren var från början anordnad som en forskningsprofessur och tanken var att härigenom befordra särskilt den grundläggande forskningen på vedkemiens område. Inom institutionsbyggnaden reserverades också lokaler för en målbetonad, central forskning inom de olika bidragsgivande industriernas områden och bekostade av dessa. Tyvärr fullföljdes tanken härom endast av Cellulosaföreningen, som åren 1935-36 grundade Cellulosaindustriens Centrallaboratorium, vilket sedan dess under Professor Hägglunds ledning arbetat i intim kontakt med Högskolans institution och Svenska Pappers- och Cellulosaingeniörsföreningen.

Arbetsfältet inom vedkemien är alltjämt praktiskt taget obegränsat. Redan vedens bildning och sammansättning, ej minst i anknytning till skogsforskningen, dess uppdelning i sina olika komponenter och de möjligheter, som här yppa sig för forskningen, erbjuda ett otal olösta problem. Detsamma gäller i ej mindre grad den rena cellulosa- och papperstekniken, där varje anläggning består av ett flertal skilda fabriker på sina olika områden. Arbetet vid den nya institutionen blev därför också synnerligen givande, ej minst för de unga tekniker, som fått sin slutliga ingenjörsurbildning vid cellulosainstitutionen och som i många fall genom fortsatt verksamhet vid Centrallaboratoriet fått vidgad blick för industriens problem och forskningens betydelse. Det skulle föra för långt att här ens tillnärmelsevis söka redogöra för alla de frågor, som behandlats vid institutionen under de snart 20 år densamma existerat.

Även inom övriga skogsindustrier arbetades hela tiden med stort intresse för att på samma sätt som inom cellulosaindustrien nå fram till en gemensam, central, teknisk forskning.

Emellertid framfördes mot slutet av 1930-talet främst från Svenska Teknologföreningen starka och välmotiverade önskemål om en vidgad starsunderstödd teknisk forskning i vårt land. Dessa önskemål upptogos med välvilja av statsmakterna, som år 1940 tillsatte en Kungl. kommitté för utredning rörande den teknisktvetenskapliga forskningens ordnande under ordförandeskap och ledning av Generaldirektör Gösta Malm. Utredningen upptog som en av sina första och kanske den viktigaste uppgiften frågan om forskningen inom träindustrien och framlade i mars 1942 sitt förslag till åtgärder för skogsproduktsforskningens ordnande. Det är mycket glädjande, att utredningen såväl i detta som i praktiskt taget samtliga sina förslag på olika områden upptagit såsom grundprincip just den samverkan mellan grundläggande och målforskning, som karakteriserat cellulosaindustriens lösning av detta problem liksom också att de föreslagna forskningsinstitutionerna anknutits till våra tekniska högskolor för att på så sätt ernå en effektiv kombination av forskning och teknisk utbildning.

Förslaget rörande skogsproduktsforskningen baserade sig på ett samarbete mellan stat och industri, varvid staten skulle tillhandahålla lokaler för såväl den grundläggande, som den målbetonade forskningen, under det att industrien skulle bekosta lokalernas inredning och utrustning samt genomföra en vidgad teknisk forskning i särskilda centrallaboratorier. Arbetet skulle enligt förslaget uppdelas på avdelningar för träteknik - i huvudsak till en början grundläggande forskning - samt trämassa, cellulosa, papper och wallboard. För disposition av lokalerna för centrallaboratorierna skulle industrien erlägga en överenskommen hyra.

Förslaget godkändes preliminärt av industrien och sedermera av riksdagen och arbetet med uppförande av Träforskningsinstitutet kunde år 1943 påbörjas. Till detsamma anknöts också redan från början lokaler för Föreningen Grafiska Forskningslaboratorier, som i många fall har ett intimt samarbete med särskilt pappersbrukens centrallaboratorium.

De bidragsgivande industrierna, som från början träffade avtal med statsmakterna voro Trävaruexportföreningen, Svenska Trämasseföreningen, Svenska Cellulosaföreningen och Svenska Pappersbruksföreningen, vartill sedermera kommit Plywoodfabrikanternas Förening och Träindusrriens Branschorganisation, Svenska Wallboardföreningen samt Föreningen Grafiska Forskningslaboratoriet. Av industrierna bildades

samförstånd med den statliga kommittén för detta ändamål Stiftelsen Svensk Träforskning.

Inom de olika industrierna växte sig under institutets tillkomst intresset för detsamma allt starkare. Detta var särskilt fallet inom pappersindustrien och jag vill i detta sammanhang erinra om det utomordentliga arbete, som nedlades av pappersindustriens dåvarande representant i Stiftelsen Svensk Träforskning, vår numera bortgångne vän direktören vid Holmens Bruks & Fabriks AB, Fredrik Grewin, för vilken Träforskningsinstitutet och särskilt dess papperstekniska avdelning var och förblev ett livsintresse. Det ursprungliga anslaget för Träforskningsinstitutet måste till följd av det växande intresset vid olika tillfällen utökas och byggnadskostnaderna för institutets byggnader i deras nu färdiga skick uppgå för närvarande till 4.465.000:— kr., vilket bör jämföras med det ursprungligen anslagna beloppet om 1.770.000:—. Från industriens sida ha vissa bidrag lämnats även till byggnadskostnaderna, varjämte avtal träffats om ökning av hyresbeloppen för centrallaboratorierna i viss proportion till de utökade byggnadskostnaderna. Industriens egna kostnader för inredning och utrustning av institutet och centrallaboratorierna röra sig idag om minst 4 milj. kronor, vartill komma dels den redan förut befintliga utrustningen inom cellulosainstitutionen, som överflyttats till de nya lokalerna, och dels avsevärda donationer av verkstäder och maskinleverantörer. Institutet i dess helhet representerar idag ett värde om minst 10 milj. kronor och årsbudgeten för verksamheten utgör nu cirka 1600000: — kr., varav i statsmedel 600000:- kronor och bidrag från industrierna cirka 1000000:- kronor.

Det är givet att arbetet framför allt ifråga om planering av de olika avdelningarna men givetvis också att ena de olika bidragsgivande parterna samt ej minst att övertyga statsmakterna om nödvändigheten av de ökade byggnadskostnaderna stundom vållat svårigheter och medfört skiljaktligheter. Om man nu ser tillbaka därpå, är det med uteslutande glädje och tacksamhet, man kan konstatera att hela tiden en stark, god vilja att nå fram till bästa möjliga resultat för våra främsta exportindustrier och därmed för vårt land, varit den ledande synpunkten hos alla parter. Man måste också fastslå, att de lokaler och den apparatur, som nu stå oss till buds otvivelaktigt kunna betecknas såsom synnerligen tillfredsställande