Uddeholms historia fram till 1912

Kallvalsningen och tråddragningen i Munkfors var vid Carl Danielssons tillträde i bästa gång, och detsamma gällde Stjerns sulfatfabrik. Under hans första arbetsår trädde också Arås' sulfitfabrik som förut sagts i verksamhet. 1894 års stämma beslöt att den nya anläggningen skulle försäljas till Stjerns AB till det pris vartill det jämte inventarier och fordringar upptogs i Uddeholms räkenskaper vid detta års utgång, d. v. s. 649.575 kr, att gäldas med aktier i Stjerns bolag. Vattenkraft, dammfästen och damm skulle utarrenderas till Stjerns. AB på 50 år mot 5.000 kr om året.

För driften av båda fabrikerna skulle ingenjör C. F. Petterson svara med en årslön, som från 1895 belöpte sig till 10.000 kr. Vid samma tid kan man konstatera ett viktigt initiativ från hans sida: 1895 fick ingenjör Petterson från professor Peter Klason rapporter om sulfat- och sulfitmassans ligninhalt. Därmed anlitades den främsta sakkunskap som stod till buds för att få produkterna analyserade. Klason var föregångsmannen i vårt land på detta kemiskt-tekniska område.

Liksom de ökade kvalitetskraven från 1880-talet hade lett till inrättande av ett kemiskt laboratorium i Hagfors, så togs nu med denna hänvändelse ett motsvarande steg för massaindustrins del, vari utgångspunkten ligger för ett senare målmedvetet forskningsarbete. Tidigare — och även senare — nöjde man sig med att pröva massans kvalitet genom att bita i den och på detta enkla sitt konstatera om fibrerna var långa eller korta; i sistnämnda fall smulades massan mera och hastigare av tuggverktygen. Sålunda var vid det nya seklets början standarden inte alltför hög, vad produkten angår, om man jämför med nutiden.

Det har sagts av en av dem som var med på den tiden: "Det gällde bara att koka på, och det var märkvärdigt att det blev så hyggligt som det blev." Ekonomiskt blev emellertid resultatet mycket gott. År 1902 svarade Stjern med 5.150 ton för en vinst på 85.290 kr och Arås med 5.328 ton för 72.562 kr. Vinsten på sulfitmassa befann sig under dessa och följande år i stark stegring i förhållande till sulfatmassan, men fluktuationer förekom för bådadera.

Den tekniska utrustningen bättrades på - så utvidgades 1898 sodahuset i Stjern och anlades vid Arås ett uppfordringsverk för massaved ur Klarälven, som kompletterades med ett vedspel 1902 - men med större nyutrustningar fick anstå.

De nya förädlingsindustrierna och den ökade avsättningen av järn och stål höll kommunikationsfrågorna ständigt aktuella. Ett effektivt leveranssystem var nödvändigt för varor, vilka hastigt skulle ut på världsmarknaden efter ofta brådskande beställningar.

DECENNIET FÖRE FÖRSTA VÄRLDSKRIGET

Den optimistiska ton, som utmärkte bolagsledningen vid seklets början, höll sig i stort sett fram till världskrigets utbrott. En depression utan mera anmärkningsvärda krampryckningar hade präglat världsläget just vid sekelskiftet, men åren 1903-1907 kunde betecknas som högkonjunktur. Sistnämnda år kom en ny kris, och 1908 och 1909 kan man konstatera sämre resultat, vilket alltså inte endast berodde på storstrejken.

Men redan 1910 var läget återställt, med god avsättning till i allmänhet tillfredsställande priser och god sysselsättning av bruken, dock med någon avmattning på järnmarknaden mot årets slut, gällande valsat järn och stål. Denna avmattning fortsatte i början av 1911, men snart blev allt åter lyckosamt, "ehuru styrelsen icke utan bekymmer iakttagit den stigande svårigheten att till nöjaktiga priser avsätta bolagets tillverkning av sulfatmassa". Fram till världskrigets början tedde sig läget ljust. Vinst- och utdelningssiffror ge vältaligt besked om denna glansperiod i svensk industri; även den kortvariga depressionen avläses tydligt där:

Ett obligationslån på 3.000.000 kr. beslöts år 1905. Inför de planerade stora anläggningar som skildras i sista kapitlet kraftverk och elektriska hyttor - samt kommande nyförvärv höjdes aktiekapitalet i flera etapper. Bakgrunden för de olika finansieringsåtgärderna kommer att belysas av den följande framställningen; här skall endast huvuddragen anges. Åren 1906-07 var företagets modernisering och framtid föremål för en mycket livlig diskussion och dess aktier för en lika livlig spekulation.

Mera sparsamt hållen var Uddeholms massaindustri, vars tekniska utrustning endast långsamt förnyades. Dess skapare C. F. Petterson avgick med utgången av 1908; hans charmerande och livfulla personlighet och det tragiska slutet på hans bana ha skildrats av J. V. Palmqvist. Han var en av den svenska cellulosaindustriens banbrytare och hade kommit med tekniska uppslag, som var före sin tid. Redan innan han avgått hade vissa nyheter upptagits. 1907 beslöts anläggningen av en experimentfabrik vid Årås, och då denna brann, skulle den genast återuppföras. Ingenjör Sven C:son Lindberg efterträdde 1909 C. F. Petterson vid Stjern. Ingenjör Christian Aug. Geijer var sedan 1907 chef vid Årås.  För honom tedde sig den efter moderna och amerikanska begrepp lilla och gammaldags fabriken otidsenlig, och han var tidigt inne på olika uppslag att modernisera den.

I varje fall följde nu en rad ombyggnader och förbättringar slag i slag både vid Stjern och Arås. Sulfatfabriken fick omkring 1907 en roterande sodaugn, som avlöste de äldre. Dess blekeri skulle ombyggas, beslöts det 1909, och tre stycken nya ångpannor anskaffas. Vedtorg, nya flisbingar i kokeriet, ett nytt vedrenseri, en bättre fläkt i skorstenen och en linbana till massamagasinet skulle anläggas där, enligt beslut 1911, allt detta verkliga steg mot en rationalisering av den en smula föråldrade fabriken. Följande år erhöll ingenjör Lindberg anslag för studier av elektrolytisk blekning i U.S.A. Resan, som anträddes 1913, gick i själva verket ut på orientering om nyare elektrokemiska metoder. Den resulterade i förslag till dylik industri i Skoghall eller Stjern.

I Arås hade 1906 plansilar införts och omkring 1910 barkningsmaskiner av Benzers typ. Ar 1907 moderniserades syraberedningen med kraftig reducering av svavelåtgången som resultat. Under tiden hade Chr. Aug. Geijer övervägt tanken på en fullkomlig omläggning av den fabrik som han ledde. Han var frapperad av den nuvarande praxis att använda sulfitved till att göra sulfatmassa. När han muntligen lade fram sina tankar för Carl Danielsson, var dennes invändning: "Var skall vi få veden ifrån?" Geijers påpekande att man som det nu var begagnade olika slags material utan åtskillnad ledde inte till något.

Korrespondensen på huvudkontoret kompletteras under denna liksom föregående och följande tid av den mycket omfattande och detaljerade brevväxlingen i Munkfors, särskilt den med de utländska agenterna. Stjerns AB:s protokoll äro bevarade för senare delen av denna tid. För befolkningsförflyttningarna ha anlitats Norra Råda och Ransäters kyrkoarkiv. Ett närmare studium av dessa förhållanden är en lockande uppgift; en konkret bild av samhällsförändringarna under bruksdödens och nyanläggningarnas tid kan vinnas på detta sätt.

I Tekniska museets arkiv har William Olssons handlingar begagnats för framställningen av den omdiskuterade haussen 1906. Sven C:son Lindbergs rapport från Amerikaresan 1913 i huvudarkivet. Muntliga meddelare för detta avsnitt ha varit överingenjören Chr. Aug. Geijer, korrespondenten Leander Lindberg (för Stjern och Arås), ingenjören Jeoorj Larsson och bokföraren C. G. Kåberg (för Hagfors) samt inspektoren Martin Rahmberg (för Munkfors).

SKOGEN

Sedda mot bakgrunden av de stora råvarutillgångarna och det betydande resultatet te sig Uddeholms tekniska resurser inom träindustrien inte över hela linjen lika tidsenliga. Bäst var det, särskilt i början av tillverkningen, ställt med cellulosaindustrien. Både sulfatfabriken i Stjern och sulfitfabriken i Årås representerade då de tillkom en hög eller tillfredsställande teknisk standard, ehuru de tedde sig föråldrade vid periodens slut, trots de moderniseringar som hade gjorts.

Anläggningen kom inom kort att förnyas. Munkfors' såg, kvarn och sågspånshus brann, natten till den 15 september 1983. Sågen skulle omedelbart återuppföras med maskiner av Jensen & Dahl i Kristiania, byggnaden skedde med hast och var färdig så att arbetet kunde börja den 1 maj 1884. Den enda egentliga förbättring som skedde under de närmaste åren var att en brädgård anlades 1886, något som vid denna tid började uppmärksammas av den svenska sågverksindustrin i allmänhet, med förbättrad torkning och kvalitet som följd. Dessutom var brädgården arbetsbesparande, då den anlades med "dit ledande järnbana samt spel", även detta nyheter, vilkas betydelse man började förstå. Men i jämförelse med mera avancerade sågverk, ej minst i Norrland, representerade Munkforssågen ett föråldrat stadium. Den var ännu tämligen oförändrad i bruk vid periodens slut.

Den gamla ångsågen vid Skoghall, uppförd 1855, brann 1871, ombyggdes därefter utan större moderniseringar, brann åter 2907, som längre fram utförligare skall berättas, och nybyggdes i något moderniserat skick. Inemot periodens slut framhölls det, att dess ekonomiska resultat var avsevärt bättre än Munkforssågens. Om den senare gjordes det 1912 gällande, att dess föråldrade arbetsmetoder åsamkade Uddeholm en betydande årlig förlust. Det blev, som i slutkapitlet skall skildras, en av företagets huvuduppgifter att modernisera Uddeholms sågverksindustri.

Mot denna bakgrund kan det synas egendomligt att Uddeholms ledning så sent som vid mitten av 1880-talet hade känt oro inför möjligheten att utnyttja sina skogstillgångar. Men detta hade endast varit en tillfällig stämning inför ett momentant krisläge, och massaindustrins genombrott inom Uddeholm underströk snart den gamla uppfattningen att man alltid måste räkna med en hotande skogsbrist. Otvivelaktigt var man i ett företag som Uddeholm, vilket drevs på lång sikt, alltjämt "rädd om skogen" och ängslig för överavverkning.

Det måste för den gamla skolans män ha tett sig som ganska vårdslös framfart, när cellulosafabrikerna uppträdde som allvarliga konkurrenter till kolmilorna och därmed till järnindustrin, och detta inom det egna företagets område. Gösta Wesslen har gjort gällande, att den äldre uppfattningen har fördröjt massaindustrins genombrott inom de egentliga järnbygderna, och det är säkerligen, åtminstone till en del, riktigt. En sak är emellertid tydlig: liksom ett halvt sekel tidigare sågverksindustrins genombrott hade mångdubblat intresset för skogstillgångarna och framkallat ett mycket noggrannare studium av dem än någonsin förr, så måste också planeringen av massaindustrin och dess slutliga genomförande ännu mera bestämt inrikta uppmärksamheten på skogen.

När skogschefen Y. Segerdahl lät utarbeta den förut nämnda kartläggningen av Uddeholms skogar under senare hälften av 1870-talet, kunde han bygga på den stora inventeringen 1855-67 och de hushållningsplaner som denna givit till resultat. Syftet med hans fortsatta utredning var att avväga mot varandra timmerindustrins och kolningens, d.v.s. järnindustrins, behov. Han kunde därvid både ge goda vitsord åt sina föregångares realistiska beräkningar och anlägga en något mera optimistisk syn än de hade gjort. Han fullföljde arbetet energiskt och med framgång.

Han hade emellertid ordinarie statlig tjänst, han var jägmästare i Kopparbergs revir och kunde endast ägna tre månader om året åt Uddeholms skogsvård. Det var naturligt att han rätt snart drog sig tillbaka, isynnerhet som han blev sjuklig. Uddeholms skog krävde från 1880-talets början helt sin man. Det blev dr Lovens uppgift att beräkna, om skogen inom bolagets mark kunde fylla alla de krav som kom att ställas på den. För att kunna svara på frågan företog han en rad åtgärder.

Loven utförde och lät utföra undersökningar av skogens art och tillväxtförhållanden för att pröva tillförlitligheten i sina föregångares beräkningar. Med sin vetenskapliga skolning och sin praktiska förfarenhet presterade han ett omfattande arbete. Sina rön på området har han för sin tidigare tjänstgöring meddelat i sin uppsats "Uddeholms skogshistoria", som ingår i hans skrift "Om våra barrskogar" (1903), där han också har studerat furens och granens tillväxtförhållanden och Värmlands skogshushållning. Liksom Segerdahl gjort, utarbetade Loven varje år en berättelse om skogsförvaltningen. Tack vare detta finns i Uddeholms skogskontors arkiv även för denna tid ett material, som är den unika inledningen värdigt.

Den tryckta framställningen av Uddeholms skogshistoria bygger på dessa årsberättelser fram till 1903. När Lovén avgick 1908, utarbetade han en sammanfattning av alla sina årsberättelser, vilken har särskilt högt anseende inom Uddeholms moderna skogsförvaltning och har utnyttjats vetenskapligt av Gunnar Arpi.

Lovens första åtgörande, när han 1884 tillträdde sin tjänst, var, skriver han, "att genom vandringar och resor inom bolagets vidsträckta skogar söka bilda mig en allmän överblick av dem samt om den behandling, de undergått eller borde underkastas".

Han fann sig kunna ge tidigare skogsskötsel ett gott betyg och ansåg inte att bestämmelserna behövde ändras. Men förut hade varje enhet av skogsförvaltningen skött skogen efter sin tanke, medan Loven under sina första år utarbetade och fick antagna instruktioner för skogstjänstemännen och en allmän skogsordning (1885). Här ges bestämmelser om gallring, i slutna bestånd den första efter 30 á 35 år, den andra efter 50 á 55 år och avverkning. "Avverkningens storlek inom bestånden", skriver han 1885, "d.v.s. huruvida kalhuggning bör verkställas, trakthuggning med kvarlämnande av fröträd eller en blädningsliknande huggning, där så mycken äldre, medelålders eller yngre tillväxande skog finnes, att ett helt timmerbestånd kvarlämnas på tillväxt, efter borttagandet av de oväxtligare timmerträden, må bero på skogsförvaltningens prövning, särskilda kännedom och omtanke.

En odogmatisk följsamhet i förhållande till natur och växtlighet var sålunda hans program. Lovén ägnade också uppmärksamhet åt själva avverkningen och sågningen, i avsikt att få fram praktiska och allmänföreståeliga regler. Efter diskussioner och inspektioner samt efter att ha tagit del av ett par större svenska och norska sågverks regler, lät han 1885 trycka ett litet blad med instruktioner beträffande timrets aptering för skogshuggare. Andra tankar rörande samma ämne framlade han i ett föredrag, hållet 1888 inför Vermländska Bergsmannaföreningen, med titel "När böra 8 tums timmer drivas och när är i allmänhet träden ekonomiskt mogna till avverkning?".

Medan sågtimret fördes vidare till Munkfors och Skoghall, stannade massaveden i Årås och Stjern. Den efterflottades i regel (liksom ofta kolveden) för att underlätta åtskillnaden, medan huvudflottningen försiggick vid högvatten, började efterflottningen i juni. Egen och köpt massaved från övre Klarälvsdalen gick till Årås, där den drogs upp med tekniska arrangemang av så småningom stigande effektivitet. Från Uvåsystemet kom veden till Stjern.

Söderifrån flottades och släpades över Rådasjösystemet ända från Svartåhyttan vid Svartån fram till de båda fabrikerna, huvudsakligen till Stjern. Torkningen av flottad massaved tog emellertid sin tid; man räknade med ungefär ett års torkning efter barkningen. Detta skapade särskilda problem, då det ibland kunde uppstå brist på torr ved. I sådana fall utnyttjades, som Lovén ger exempel på 1899, andra delar av Uddeholms kommunikationssystem. Torrt virke kunde fraktas på järnväg eller också på pråmar, bogserade av en båt eller någon gång på gammalt maner av dragarlag, över sjöarna. Samma trafikmedel tillgreps ofta för att få fram de mängder av brännved som behövdes till massafabrikerna.

Norrifrån kunde kombinerad pråm- och järnvägsforsling via Edebäck nå fram till fabrikerna. Omsorgsfull planering på lång sikt krävdes från skogsförvaltningens sida för att trygga kontinuerlig produktion.

I stor utsträckning var man alltjämt hänvisad till hästtransporter, ej blott då det gällde utgångsvägarna från skog och mila utan även i andra fall. Ett karakteristiskt exempel är den av Krister Ljunggren beskrivna stubbkörningen från avlägsna skogar till Munkfors och Hagfors för martinindustrins behov. Farlederna hade inte avsevärt ändrat sin karaktär från förr, och överhuvud var vägtransporterna inte mycket olika gamla tiders, ehuru järnvägarna hade övertagit frakten av malm, järn och färdiga produkter från träindustrin.

Först bilarnas genombrott skulle totalt ändra dessa förhållanden. Omkring sekelskiftet, har det sagts, ställdes också flottningen inför nya problem: jämte utbyggnaden krävdes efter hand en rationalisering. Först ett gott stycke in på 1900-talet upptogs skogsbrukets kommunikationer på allvar till debatt.

När Gustaf Fröding vid mitten av 1890-talet summerade upp minnena från sina försök som lantman, i samma självironiska kåseri där han berättar de bekanta fantastiska traditionerna om Karl Johan, Jonas Warn och hovjägmästare Falk, drömde han ihop en vacker framtid åt sig som "efter vartannat timmermärkare hos syster min, skogsförvaltare på Uddeholm och flottchef i Älvdalen". Associationerna och tidsföljden i karriären är på var sitt sätt karakteristiska för träindustrins roll i den värmländska föreställningsvärlden vid den tid, då cellulosan blev en stor exportvara.

Det var ej endast den stigande efterfrågan på sågtimmer, massaved och brännved som kom att inverka på avvägningen av de olika behoven. De farhågor man den gången hyste hade inte visat sig berättigade. Dels hade de förbättrade kommunikationerna ökat tillförselmöjligheterna av kol från egna avlägsnare skogstrakter och av köpkol, som av samme forskare för 1800-talets slut har uppskattats till cirka 10 á 20 % av hela den använda mängden.

KRAFTVERK OCH ELEKTRISK STRÖM.

En teknisk revolution stod för dörren. Det var en mansålder sedan Kungliga Teatern hade använt elektrisk belysning med batterier vid ett mycket omtalat framförande av Meyerbeers "Profeten" (1860). Elektricitetens första genombrott inom belysningen hade skett i städerna, där man ända från 1880-talets början hade gått från experimentets till den praktiska verklighetens stadium med början i huvudstaden. Redan så tidigt som 1876 hade man dock på sina håll prövat elektrisk belysning i fabriker: detta år infördes sådan vid Korsnäs och Marma sågverk.

Under 1880-talets förra del följde mekaniska verkstäder, varv, textilfabriker och flera sågverk efter. Till denna utveckling anslöt sig Hagfors och Munkfors några år senare. Detta

var revolutionerande för arbetsförhållandena och viktigt ur brandsäkerhetssynpunkt. "Lyshuset" i Munkfors planerades 1887 och byggdes därefter, i Hagfors tillkom motsvarigheten 1890. Större "elektriska kraftstationer" anlades för belysningen i Munkfors 1896-98, i Hagfors 1898-99; de utvidgades i början av 1900-talet.

I Munkfors hade Gustaf Jansson tidigt uppmärksammat de stora vattenkrafttillgångarna och lät verkställa flera undersökningar av dem. Själv förvärvade han redan 1899 en del av äganderätten till fallet, vilken han senare transporterade på Uddeholm, och en del av den i Munkfors' lilla kraftverk utvunna energin kom kallvalsverket tillgodo. En kraftstation uppfördes också 1906 vid Stjernsfors till en kostnad av 49.000 kr. Den lämnade kraft först till Hagfors och därefter till fabriken vid Stjern, sedan Uddeholms första stora kraftverk blivit färdigt.

Om det intryck som den elektriska fabriksbelysningen gjorde, har J. V. Palmqvist ett par lustiga sidor i sin minnesbok, det dröjde fram till åren närmast före kriget innan den elektriska belysningen här blev vanlig i hemmen. Stjernfabriken fick tidigt elektrisk belysning, och i Årås fanns från början ett "lyshus". Under senare delen av den tid då denna utveckling ägde rum, blev det allt vanligare att man använde elektriciteten även för andra slag av kraftförsörjning och på avstånd från kraftkällan. Förutsättningen härför var en svensk uppfinning, Jonas Wenströms berömda patent på trefassystemet av år 1889, som han erhöll vid samma tid som en rad utländska tekniker löste problemet på likartade sätt.

Grängesbergs omtalade kraftledning Hellsjön-Grängesberg av år 1893 och Hofors' elektriskt drivna valsverk av 1894-95 var vägvisande. Då förslaget om Forshultsforsens försäljning framlades för Uddeholm 1897, hade man ännu knappast möjligheter att fullständigt överblicka den utomordentliga betydelse som elektriciteten skulle få.

TRÄINDUSTRIENS LOKALISERING

Den 7-8 april 1907 brann den gamla Skoghallssågen till grunden. Det berättas att en fotogenlampa antände stora dragremmen från ångmaskinen. Branden stod inte att hejda, och det var eld veckor efteråt i den ribb som använts som fyllning i marken. Sågen måste nybyggas, och det var naturligt att modernisera den, med hänsyn till de synpunkter som flottningschefen hade framfört gentemot en utvidgning av Munkforssågen.

Ännu en omständighet talade vid denna tid för Skoghall, trots den inte direkt framträder i diskussionen. Redan 1903 hade Uddeholm haft uppmärksamheten fästad vid den direkta sjöfartsleden Skoghall-havet, då man intresserat sig för ett planerat sjötransport-bolag Karlstad-Göteborg. Att fullständiga den egna nya järnvägen till Karlstad (färdig 1904) genom att förbättra vattenkommunikationerna framstod som naturligt. Och på detta område öppnade sig verkligt stora perspektiv. Planen att utvidga Trollhäfte kanal för att ge Vänernhamnarna direkt förbindelse med havstrafiken hade länge varit aktuell.

1904 hade staten inköpt kanalbolagets egendom och man hade att förvänta förbättringar, som med tämligen stor säkerhet kunde förutses, trots att riksdagen först 1909 beslöt om arbetets igångsättande. Det gav till resultat en utvidgad farled för fartyg med upp till 4 meters djupgående, färdig 1916 och av stor kommande betydelse för Uddeholm. Men redan vid den tid det här gäller var intresset för frågan om leden Vänern-världshaven föremål för stor uppmärksamhet. Även andra uppslag diskuterades i interna kretsar bl. a. hade William Olsson sin uppmärksamhet inriktad på problemet.

En djupkanal Vänersborg-Uddevalla var en av de lösningar som skisserades och undersöktes; den var aktuell just omkring 1907. Sågmästare Leon Nordström var livligt intresserad för en längre gående utbyggnad av industrin i Skoghall, och även andra män inom Uddeholm framförde nya synpunkter i frågan. Uddeholms nye skogschef Henrik Petterson redan den 27 juni 1910 hade preliminära kalkyler färdiga enligt vilka bolagets skogar kunde lämna en betydligt större avkastning än förut. I samråd med ingenjör Lindberg på Stjern hade han samtidigt utarbetat approximativa kalkyler för en förläggning till Vänern av sågverk och därmed kombinerad sulfatfabrik, som kunde använda sågavfallet.

Uddeholms revisorer framhöll sommaren 1910 vikten av att öka sågverksrörelsen, och på grundval av detta och skogschefens preliminära utredning diskuterade styrelsen problemet den 27 juli. Den fann emellertid att en så kraftig avverkning som den föreslagna skulle innebära fara för periodisk timmerminskning. Man nådde fram till att sågningen tills vidare borde begränsas till 9.000 standards, mot av Petterson föreslagna 18.000, att man borde göra det mesta möjliga för ved- och kolbesparing samt att en noggrann undersökning skulle göras av möjligheten att öka sågningen.

Carl Danielsson och Reinhold Geijer torde båda ha förhållit sig avvaktande. Överhuvud tycks man ha känt sig osäker inför de nya beräkningarna av skogens avkastningsmöjligheter.

För såväl Leon Nordström som Henrik Petterson var det med deras norrländska erfarenheter, som den senare har uttalat, "naturligt att söka sig till vattendragens mynning" med industrierna. Skogschefen kunde inom kort ställa frågan i skärpt belysning, då han hade sina förut omtalade definitiva beräkningar av avkastningen slutförts i december 1910.

Chr. Aug. Geijer fick samma år i uppdrag att utföra ritningar och kostnadsberäkningar till en sulfitfabrik vid Skoghall, avsedd för tillverkning av i 8.000 ton blekt massa, 3.300 ton omslagspapper samt etylalkohol och natronlut. På eftersommaren 1913 var han färdig.

Emellertid ansåg styrelsen att tillverkningen av blekt massa blev för dyrbar och önskade i stället ett alternativt förslag, omfattande dels en fabrik för 20.000 ton oblekt massa, dels en fabrik med halva denna kapacitet, men med byggnader så stora att fabriken när som helst genom nedflyttning av de användbara maskinerna i Årås kunde utvidgas till 20.000 tons tillverkningskapacitet. Med detta förslag arbetade Geijer 1913-14, så att han kunde framlägga det i april 1914. Därefter genomgicks det av Magnus Hansson, som var klar med sin utredning den 16 juni 1914, och omarbetades ytterligare av Geijer. På detta stadium befann sig alltså förberedelsearbetet kort efter den periodgräns, som här uppdragits för framställningen. Stämman 1914 ställde till styrelsens förfogande 3.000.000 kr för byggande av sulfitfabrik, då så ansågs lämpligt.

Henrik Pettersons ursprungliga tanke stod därmed inför sitt förverkligande, även en flyttning av sulfatfabriken hade börjat diskuteras, och den 30 december 1913 framlade Sven Lindberg ett utförligt förslag att förlägga en "elektrolytisk anläggning för framställning av klorkalk och kaustikt alkali" till Skoghall. Leon Nordströms konsekventa hävdande av platsens framtidsmöjligheter, de gamla fabrikernas föråldrade skick, som vunnit deras ledare för flyttningstanken.

Chr. Aug. Geijers och andras omfattande utredningsarbete, som outtröttligt prövat alternativ efter alternativ, markutvidgningen vid Skoghall, skogschefens fortsatta prövningar av Uddeholms virkestillgång. Den pågående utbyggnaden av vattenfallen, som kunde lösa kraftförsörjningsproblemet även i Skoghall och slutligen men inte minst de utsikter som öppnade sig till direkt avsättning på världshaven vid den nya Trollhätte kanal, när den om ett par år kunde väntas bli färdig alla dessa omständigheter hade fört frågan fram till ett stadium, där lösningen låg nära.

Att en lösning nu stod för dörren var givet. Uddeholms nye chef August Herlenius var villig att ta ansvaret för en sådan. Den tvingades fram snabbare än förutsett, då Aråsfabriken brann ner den 16 augusti 1914.