Det nya bolaget sköt sedermera cellulosatillverkningen ytterligare på framtiden, vilket säkert var klokt, då tekniken på detta område alltjämt var ganska outvecklad. Planerna i övrigt torde däremot ha genomförts, åtminstone ihågkommer den muntliga traditionen i orten att bl. a. dörrspeglar av pappersmassa tillverkades.

Traditionen i Nyströmerska familjen ger en i viss mån annan bild av förhållandena vid den äldsta Hälleforsfabriken än den, som de fåtaliga bevarade officiella urkunderna framkallat. Maskindirektör Nyströmers son har sålunda meddelat, att initiativtagaren och huvudintressenten var en i nordöstra Småland välbekant man. Han skriver:

»Då Far lämnade Sörstafors kom han i kontakt med häradshövding Tillberg i Vimmerby, som hade planer på att anlägga en trämassefabrik å nämnda plats (Hällefors). Denne Tillberg tillhörde en kapitalstark släkt. Far åtog sig då att uppföra fabriken i fråga och därefter sköta driften jämte ett mindre jordbruk hörande till fabriksområdet.

Han blev sålunda driftsingenjör och disponent för det hela. Förutom fabriken uppförde han åt sig en bostad i dess närhet med en vacker parkanläggning genom vilken Silverån slingrade sig fram. Vill minnas det var år 1874 Far tog ner familjen dit och att han var disponent till år 1878. Anledningen till att Far lämnade Hällefors var följande. Driften gick bra, men Far insåg att resultatet av densamma skulle kunnat bliva ännu mycket bättre om inköp av en del moderna maskiner jämte tillbyggandet av fabriken utfördes. Detta hans förslag motsatte sig Tillberg såsom enligt hans mening onödigt. Det uppstod härigenom en kontrovers mellan dem och Far fann för gott att draga sig tillbaka då Tillberg icke ville höra på de tekniska skälen vilka Far framhållit och fasthöll vid.»

Ifrågavarande häradshövding Tillberg var säkerligen brukspatronen Herman Tillberg, bosatt på Storebro bruk från 1865 till 1885, då han sålde det till sin broder, ryttmästaren Axel, och själv övertog det gamla fädernegodset Falsterbo. Dessförinnan torde han ha vidtagit de förberedande åtgärderna för sulfitfabriken vid Storebro och möjligen även sett tillverkningen där igång enär enligt föreliggande intyg ledaren för denna, ingenjör Ernst Weissbach, tillträdde sin befattning redan den 1 juli 1884. Inför sulfitmetoden hyste Tillberg sålunda icke de betänkligheter, som tidigare, när det gällde sodacellulosametoden, sannolikt vållade misstämningen mellan honom och Nyströmer.

Sulfitfabriken slog också väl ut. Fram på 1900-talet skulle en ny förbindelse under några år knytas från Hällefors till Storebro såsom sedermera skall berättas. Ar 1878 lämnade ingenjör Nyströmer Hällefors. Fabriksdriften säges ha legat nere några år och fastigheterna övergingo den 5 maj 1881 till Kungl. boktryckaren Carl Laurin, stor delägare i den förnämliga firman P. A. Norstedt & Söner. Av denne såldes bruket den 14 mars 1882 till en av Stockholms storbyggmästare, arkitekten C. A. Olsson. Denne var en imponerande personlighet, mångintresserad och initiativrik. Anledningen till hans inköp av Hällefors lär ha varit att han önskade bereda sin bror Jakob sysselsättning.

Utan att i nämnvärd mån ha ägt sin broder arkitektens begåvning och duglighet synes dock Jakob Olsson ha någorlunda tillfredsställande skött sin befattning som förvaltare på det lilla bruket. Nyströmers gamla plan på tillverkning av sodacellulosa förverkligades. Ingenjör Ludvig Lönnerberg, dåtidens mest anlitade konsulterande fackman och dessutom sedan den Nyströmerska tiden förtrogen med brukets förhållanden, gjorde upp förslaget till den nya installationen. Denna omfattade tvenne stående kokare. Sannolikt hade de lutcirkulation medelst injektor och rörslinga genom en vid sidan av kokarna uppmurad eldstad.

Lönnerberg lär nämligen till förebild ha tagit de något tidigare av Alvar Müntzing vid Munksjö byggda kokarna. Dock uppgives, att kokarna vid Hällefors gingo genom två våningar och betjänades uppe i den tredje samt hade en diameter av 1,5-2 meter medan Munksjökokarna hade blott en meters diameter och något över 4 meters höjd, varvid produktionen per kok stannade vid blott 175 kg. Enligt hörsägen barkades veden på maskin och kvistarna borrades ut, huggningen skedde som vanligt, men varken krossvalsar eller flisharpa funnos. Alkali tillfördes genom att den uppvägda kaustika sodan lades in i toppen på den med flis och vatten fyllda kokaren.

Återvinning av svartlutens soda hade från början planerats och rester av en lutcistern och en 5-6 meter lång indunstningsugn fanns kvar ännu fram på 1890-talet. Snart nog tappades dock svartluten utan vidare i vattendraget. För kokens första uppvärmning användes en särskild ångpanna. Blott ett kok på dygnet erhölls från vardera kokaren. Koktrycket säges ha varit 10 kg., vilket var vanligt vid dåtida cellulosatillverkning. Massan tvättades med hjälp av tvättcylinder på brukets båda holländare, där dubbelknivarna i valsen ej arbetade emot vanliga underskär utan mot en slät gjutjärnsplatta. Blott defibrering men ej malning i vanlig mening blev resultatet av den behandling, som massan sålunda under två timmars tid brukade få undergå och som gav ett kvalitativt gott resultat.