Vallvik sulfatfabrik

 

 

Mera läsning i boken: Papper och Massa i Hälsingland och Gästrikland.

 

 

De ursprungliga sulfitfabriken 1911.

 

1968 NCB bygger pappersbruk i Vallvik?

Norrlands Skogsägares Cellulosa AB, NCB, planer­ar att bygga landets största journalpappersbruk i södra Norrland. För ändamålet har avtal träffats med Korsnärs-Marma AB om förvärv av Vallviks sulfitfabrik vid Ljusnans utlopp i Bottenhavet ca 25 km söder om Söderhamn. NCB övertar därmed ett vällokaliserat industriområde väl lämpat för en större skogsindustri. Vallvik erbjuder bl a goda hamnförhållanden. Det planerade pappersbruket kommer att tillverka en högklassig specialkvalitet bestruket tunt s k journalpapper, en papperstyp om vunnit en stor marknad framför allt i USA men på senare år även i Europa för tidskrifter, magasin och liknande tryckalster.

 

Uppgörelsen med Korsnäs-Marma AB om förvärv av industrin i Vallvik är resultatet av långvariga förhandlingar. Från NCB,s sida har man länge sökt efter en lämplig plats för etablering i södra Norrland.

NCBs verksamhetsområde omfattar i huvudsak området från Dalälven och norrut. Huvudintressenter i företaget är skogsägareföreningarna fr.o.m. Dalarna och Gästrikland och norr därom med 52000 enskilda skogsägare som medlemmar. Företagets industriella engagemang har emellertid hittills icke innefattat Dalarna och södra Norrland. Med etableringen i Vallvik finns goda möjligheter att nu tillgodose önskemålet från skogsägarna i södra delen av verksamhetsområdet om en förädlingsenhet.

 

I företagets virkesförsörjningsprogram innebär detta att man nu får tillfälle tillvarata skoglig råvara från Dalarnas, Gästriklands och Gävleborgs-Härjedalens skogsägareföreningar. Avtalet mellan NCB och Korsnäs-Marma AB innefattar även en överenskommelse om virkesbyten i syfte att åstadkomma en så rationell disposition av den skogliga råvaran som möjligt i området.

Avsikten med förvärvet av Vallvik är, som ovan nämnts, att där uppföra ett nytt stort pappersbruk för journalpapper. Den nya anläggningen kommer att bestå av en trämassefabrik och ett med denna enhet integrerat pappersbruk utrustat med bestrykningsanläggning för produktion av specialkvaliteter. I bruket installeras en pappersmaskin med en kapacitet av ca 150000 ton/år.

 

Sliperi och övriga anläggningar dimensioneras dock redan från början för installation av ännu en pappersmaskin och en framtida fördubbling av kapaciteten till ca 300000 ton/år. Råvara för journalpapper är förutom slipmassa, som alltså skall produceras i Vallvik, sulfatcellulosa. Det nya pappersbruket kommer att försörjas med sulfatcellulosa från NCB-Forss fabriker i Köpmanholmen. Anläggningstiden efter slutprojektering av den nya anläggningen i dess första etapp beräknas till två år och anläggningskostnaden till ca 200 mkr. När anläggningsarbetena kan påbörjas är ännu icke avgjort. I avvaktan på de nya anläggningarna kommer driften vid sulfitfabriken i Vallvik att bedrivas i oförändrad omfattning.

 

Bakom NCBs beslut att uppföra ett nytt pappersbruk ligger en omfattande marknadsundersökning. Företaget har därvid funnit att en betydande tillväxt kan väntas i efterfrågan på journalpapper och särskilt markant gäller detta de tunna bestrukna specialkvaliteterna. I TV-åldern har veckotidningar, magasin och liknande tryckalster i hela Europa visat en betydande upplagetillväxt. Höjda post- och frakttaxor liksom tendensen till övergång till flygdistribution medverkar till att förlagen eftersträvar ett så tunt och lätt papper i dessa tidskrifter som möjligt. Därjämte går utvecklingen mot ökade krav på tryck och framför allt bildåtergivningen, samtidigt som färgtryck blir allt vanligare.

 

Denna utveckling medverkar till att efterfrågan på högklassigt bestruket tunt journalpapper ökar kraftigare än på annat journalpapper.

Vallviksprojektet innebär att skogsägarrörelsen och NCB får ett betydelsefullt industriellt insteg i södra Norrland. Enligt NCB-ledningens målsättning får detta ses som ett första steg för att tillgodose privatskogsbrukets intressen av en utbyggd förädlingsindustri även i denna landsdel. NCB har således för avsikt att genom förvärv eller nyanläggning ytterligare utöka sin kedja av förädlingsindustrier för att bättre kunna tillgodose det enskilda skogsbruket.

 

Vallviksprojektet får därför icke betraktas som en markering av NCBs framtida sydgräns.

Norrlands Skogsägares Cellulosa AB har sedan år 1961 byggts upp till ett av landets största skogsindustriföretag genom förvärv av en rad industrier i Norrland. NCBs huvudintressenter är de nio skogsägareföreningarna i Norrland och Dalarna med tillsammans 52 000 medlemmar och en ansluten areal om 3,5 milj hektar produktiv skogsmark. Vallvik blir den sjunde enheten i NCBs industrikedja och därmed kommer företaget upp i en produktionskapacitet av närmare 600000 ton pappersmassa/år.

 

1969

Norrlands Skogsägares Cellulosa AB kommer att i samband med det planerade journalpappersbruket i Vallvik bygga om sulfitfabriken för sulfatmassaproduktion.

Ncb:s investering i Vallvik ökar därmed med ca 60 milj. kr till i runt tal 400 milj. kr. Sammanlagda antalet anställda kommer att uppgå till omkr. 600 mot tidigare beräknat 480.

Övergången från sulfit till sulfat i Vallvik beräknas vara genomförd 1973. Ett år tidigare avses driften vid journalpappersbruket sätta i gång med en maskin och 1974 skall projektet vara helt genomfört.

 

1970

Vallvik sulfitfabrik, byggd 1907, förvärvad av Ncb 1968, nuvarande kapacitet 70 000 ton blekt sulfitmassa, blivande kapacitet 240000 ton journalpapper, 70 000 ton blekt sulfatmassa. Avloppsvattnet går direkt ut i havet.

Inom industriområdet har Ncb planer på att upp­föra ett pappersbruk med en tillverkningskapacitet av från 240 000 ton lågviktigt, bestruket journalpapper till 300 000 ton tidningspapper.

För denna tillverkning uppföres dels ett träsliperi för tillverkning av 150000 ton slipmassa, som utgör råvara för pappersframställningen.

 

Pappersbruket byggs i två etapper. I den första installeras en pappersmaskin med en kapacitet av 125 000 ton journalpapper. Sedan denna etapp slutförts kommer sulfitfabriken att byggas om för sulfattillverkning. Kapaciteten på sulfatfabriken blir då 70000 ton blekt sulfatmassa, vilken även erfordras för tillverkningen av journalpapperet. Företaget har gjort framställning hos vattendomstolen att få anlägga pappersbruket. Dom har meddelats som medger bolaget rätt att påbörja denna etapp, varvid av företaget föreslagna vattenvårdsåtgärder accepterats. Mot domslutet har Naturvårdsverket opponerat sig i det avseendet att verket vill att medgivandet om rätt att påbörja byggandet av pappersbruket skall förknippas med ett åläggande att senast 1974 ha vidtagit erforderliga reningsanordningar för sulfitfabriken eller att driften där då upphört.

 

Av tidningspressens rubriksättning kan man dra slutsatsen att Naturvårdsverket motsatt sig en nybyggnad av det planerade träsliperiet och pappersbruket. Så är emellertid icke fallet. Motivet för verkets förslag, att kammarkollegiet skulle överklaga vattendomstolens medgivande för påbörjande av bygget synes endast ha varit, att Naturvårdsverket önskar att samtidigt med godkännandet av åtgärderna för pappersbruket ett senaste datum, utgången av år 1974, fastställes, när sulfitfabrikens utsläpp skall ha upphört respektive reningsåtgärder ha vidtagits.

 

Eftersom Ncb har för avsikt att bygga om denna omedelbart efter slutförandet av första etappen för pappersbruket, finns det ej anledning att nu vidtaga särskilda åtgärder för sulfitfabrikens avloppsrening. Härtill kommer att reningsanordningarna för en sulfatfabrik blir av något annan karaktär än vid en sulfitfabrik.

 

Om inget oförutsett inträffar bör Naturvårdsverkets önskemål beträffande utsläppet från sulfitfabriken vara uppfyllt vid angiven tidpunkt. Utredningar om rening av blivande sulfatfabrikens avloppsvatten utförs och särskild ansökan härom kommer att inges. I anslutning härtill sker särskilt studium av luftföroreningarna genom sulfatprocessen. Genom åtgärder i pappersbruket och processuppläggningen kommer utsläppet i havet endast att omfatta mycket små mängder fiberhaltigt avloppsvatten, som har passerat en sedimenteringsanläggning före utsläppet. Det beräknas att kostnaderna för miljövården efter den planerade utbyggnaden kommer att vara av storleksordningen 10 milj kronor.

 

1971

Planerna på ett journalpappersbruk i Vallvik är inte aktuella att förverkligas inom den närmaste tiden. I dagens läge, och sannolikt inte heller under de närmaste åren, är det försvarbart att uppföra ett pappersbruk i Vallvik. Detta har Ncb :s verkställande direktör Gunnar Hedlund förklarat i ett brev till Pappers avd 106 i Vallvik. Sulfitfabriken i Vallvik köptes 1968 av Ncb från Korsnäs-Marma AB, och man offentliggjorde planer på byggande av ett journalpappersbruk. Tills vidare kommer Ncb att bygga om sulfitfabriken för sulfatproduktion. Denna ombyggnad beräknas vara slutförd 1974.

 

Norrlands Skogsägares Cellulosa AB :s planer på en ombyggnad av fabriken i Vallvik för att överge produktionen av sulfitmassa till förmån för sulfatmassa tillstyrks i princip av länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Idag framställer fabriken 70 000 ton blekt sulfitmassa. När utbyggnaden är klar 1975, räknar man med att producera 100 000 ton halvblekt sulfatmassa.

Övergången till sulfatmassa sker för att underlätta nästa etapp enligt Ncb:s planer, ett pappersbruk i Vallvik.

 

1972

Ncb har offentliggjort planer på en omfattande utbyggnad av Vallviks sulfitfabrik utanför Söderhamn, Med en Investering på 200 milj kr ökas fabrikens kapacitet från 70 000 årston blekt sulfit till 150 000 årston blekt sulfatmassa. 50 personer kommer att nyanställas. Ett integrerat pappersbruk uppförs under senare delen av 1970-talet. Som EEC-förhandlingarna utvecklade sig har vi inte vågat sätta i gång tidigare. Vår avsikt är nu att Vallvik skall bli den största av Ncb:s sex fabriker med tiden, sade företagets vd Gunnar Hedlund vid presentationen av projektet.

 

Den nya fabriken skall vara klar i början av 1975. Byggnadsarbetena påbörjas efter koncessionsnämndens dom, som väntas i januari nästa år. Efter omläggningen kommer antalet anställda att öka från 230 till 280 personer. Ett av skälen till ombyggnaden har varit att uppfylla miljöskyddskraven. Driften vid den nuvarande anläggningen får inte fortsätta längre än till 1974. Det pappersbruk som planeras i anslutning till sulfitfabriken kommer i ett senare skede när EEC-tullarna blivit gynnsammare gentemot svenskt papper. Den första maskinen för bestruket journalpapper skall komma i gång vid slutet av 1979 och en andra maskin kort tid därefter. I dagens penningvärde uppskattas dessa investeringar till 350 miljoner kr.

 

1973

Norrlands Skogsägares Cellulosa AB, Ncb, har av Götaverkens Ångtekniska AB beställt en komplett sodahusanläggning för Vallviks Fabriker. Ordern, som har ett värde av cirka 40 miljoner kr, omfattar såväl sodahuspannan som byggnaden för den, samt större delen av den tillhörande utrustningen. Beställningen innebär cirka en halv miljon arbetstimmar för Götaverkens Ångtekniska och dess underleverantörer. Vid monteringen av pannan kommer arbetskraft att rekryteras i Söderhamnsområdet För Götaverkens Ångtekniska blir detta en av de hittills största paketleveranserna. Pannan får en nominell kapacitet motsvarande 565 ton massa per dygn, konstruktionstrycket blir 70 atö, och ångtrycket efter överhettaren 60 atö vid en ångtemperatur av 470°C.

 

Förbränningen ordnas så att luktutsläpp förhindras i största möjliga utsträckning, bl a genom användande av Götaverkens system för hög primärluft och oscillerande lutinsprutning. Anläggningen förses med två värmeelektrofilter och scrubber, vilket garanterar minimalt stoftutsläpp. Skorstenen, som byggs i plast, blir 100 m hög. Utrustningen är dimensionerad för att med mycket god marginal hålla stoftutsläppen inom Naturvårdsverkets gränsvärden. Anläggningen skall levereras under 1974 och vara klar för drift den 31 december 1974.

 

1974

Fabriksinvigning med politiskt inslag, Vallviks sulfit har blivit sulfat När en utvald skara samlades inom fabriksområdet för att delta i invigningen av Vallviks sulfatfabrik, kunde platschefen, direktör Per Svanberg, med stolthet konstatera, att fabriken fungerat oklanderligt alltsedan igångsättningen. Dr Gunnar Hedlund hälsade välkommen som representant för 50 000 skogsägare från Dalarna i söder till finska gränsen i norr. Han ansåg det rimligt, att skogsägarna själva tar hand om nyttiggörandet av skogen. Man måste tro på skogen och att dess produkter alltid skall kunna avsättas. Ett förnuftigt bedömande av utvecklingen tyder på att skogsprodukter kommer att efterfrågas i ökande omfattning. Skogen har således framtiden för sig.

 

Vi började med att köpa en redan befintlig anläggning, fortsatte dr Hedlund, eftersom det inte är rationellt att bygga nya anläggningar i en situation som visar en vikande råvarutillgång. I världen finns kanske ännu tillräckligt med fiber, men på avlägsna platser. Våra forskare kan nog “tvinga” ut mera ur skogen, sakkunniga får bedöma hur mycket. Under tiden kan man ju inte sitta med armarna i kors. Idag är kvalitet A och O. Vi skall därför satsa på att utveckla nya produkter utan att sätta våra hittillsvarande kunder i utlandet i svårigheter.

 

Vallvik är resultatet av samverkan mellan många anställda och entreprenörer, men i denna samverkan skall också inräknas bygden, länets och landets myndigheter samt inte minst våra långivare. Vi betraktar investeringen som ett led i Ncb:s verksamhet. Mera pengar behövs i fortsättningen för en blygsam utbyggnad, och därför skall vi redan idag börja med att våra 50 000 skogsägare får teckna nya lån, slutade dr Hedlund.

Tekniske direktören och vice verkställande direktören i Ncb, Tage Lundén, lämnade därefter en kort information om projektet. Två vägande skäl anfördes för ombyggnaden. Fabriken inköptes 1968 med tanke på att Ncb där skulle bygga ett pappersbruk. Blekt sulfatmassa skulle då vara ett lämpligare utgångsmaterial än sulfitmassa. Dessutom skulle miljövårdsproblem lättare kunna lösas.

 

Det är tekniskt sett lättare att bygga nytt än att bygga om. Omfattande planering har pågått sedan 1971 och inkluderade då ett pappersbruk. I juli 1971 inlämnades ansökan om koncession till miljövårdsmyndigheterna, som lämnade tillstånd i april 1973. Sedan planerna på ett pappersbruk i första etappen bordlagts, ökade ambitionen att producera massa från först 100 000 till nu 175 000 t/år. Investeringskostnaderna ligger på ca 900 kr/årston inkl all elektrisk utrustning, motsvarande mindre än 160 Mkr inkl en mottrycksturbin. Inräknas köpesumman för den gamla fabriken blir specifika kostnaden 1100 kr/årston.

 

Man hade valt att köpa så mycket som möjligt i “paket”. Det finns flera firmor i Sverige som levererar paket över hela världen, och de har alla bidragit med sitt tekniska kunnande. Likväl blir det mycket över för egna tekniker att tänka på och att organisera. Inköp hade alltid skett inom det egna landet när så kunnat ske. En ny fabrik på området med utnyttjande av befintliga kommunikationer och andra allmännyttiga anläggningar skulle ha kostat 350 Mkr. Den skulle blivit luftigare och fått bättre layout. En helt ny fabrik på nytt område skulle ha kostat bortåt, 500 Mkr, antog direktör Lundén.

 

Under byggnadstiden hade man sysselsatt totalt 500 arbetare, varav 135 byggnadsarbetare, mest folk från Söderhamn eller länet i övrigt. För fabrikens drift krävs 350 man. Det hade gått åt 66 000 ingenjörstimmar, varav 50 000 föll på Ncb:s egen personal. Hittills hade miljövårdsåtgärderna kostat 30 Mkr. För blekeriet tillkommer senare ca 20 Mkr, varför miljövårdande anordningar kommer att utgöra ca 25% av hela investeringskostnaden. Utsläppen är nu mindre än 10% av vad de var tidigare, trots att produktionen ökat 2,5 gånger. För produktionen räknas med 2—2,5 mantimmar per ton, slutade direktör Lundén.

 

Finansministern talar allvar

Vallviksanläggningen av idag är resultatet av mångas insatser, började statsrådet Gunnar Sträng sitt invigningstal. Den visar att kooperativa insatser är slagkraftiga. Han önskade “god fortsättning” med tanke på det tilltänkta pappersbruket, men framhöll att man inte kunde bortse från att folk i andra länder kan komma att ställas utan arbete om de kontinentala pappersbrukens behov av massa inte tillgodoses.

Exporten av massa innebar inkomster på 12-13 miljarder kr 1973. och därmed kompenserades den fyrfaldiga ökningen av oljepriset. En sådan produktion kan betyda risk för utbyggnad i större utsträckning än råvarutillgången medger. Både regeringen och företagen har detta fullt klart för sig.

 

Därför måste utbyggnader prövas i särskild ordning, som inte alls behöver betraktas som byråkrati. Pappers- och cellulosaindustrin förbrukar en tredjedel av landets hela energiproduktion. Man måste nu ta vara på alla möjligheter att skapa mer energi, eftersom behovet ökar år efter år. Att basera energiproduktion på enbart olja är uteslutet. Oljan kan ta slut. Den ger SO2-utsläpp. Vår vattenkraft är redan väsentligen utbyggd. Vi måste debattera energifrågan utan affekter. Vad regeringen föreslagit ifråga om kärnkraft är väl genomtänkt, menade statsrådet. Världens nationer går mot en friare handel. Vår import skall täckas av export. Vi behöver en stark exportindustri, och det har vi, i ett löneläge som ligger över omvärldens.

 

Jag är därför förvånad över, sade finansministern med skärpa, att man kan föreslå att skattebördan skall avlastas den enskilde och läggas enbart på företagen. Man måste vara generös mot dem, under förutsättning att pengarna ligger kvar i företagen som grund för fortsatta investeringar. Nu går 75% av alla inkomster redan till stat och kommun och endast 25% till ägarna. Finansministern kom därmed fram till vad han betecknade som “de formella artighetsformuleringarna”. Ncb har tagit på sig en uppgift här i Vall­vik när man startade sin planering, då pessimismen lägrade sig över fälten. Han uttalade sina lyckönskningar och förklarade fabriken invigd för sitt ändamål.

 

Planteringen av minnestallar

Verkställande direktören i Ncb moderbolag, Eric Westerlund, kom nu in i programmet och uppmanade herrar Hedlund och Sträng att plantera var sin tall på fabriksgården. Detta jobb utförde de båda med spadtag som röjde vana. Trängseln bland folket blev så stor, att de populära herrarna hade svårt att komma tillbaka till sina bänkar för att höra återstående talare. Bland dem var landshövding Hans Hagnell, som bistert konstaterade att en ombyggnad av en fabrik inte ger fler jobb. Ändå behövs 10 000 arbetstillfällen omedelbart, om länet skall komma i samma situation som länen söderut. Tyvärr ger varje modernisering färre antal jobb, men dessa blir också säkrare.

 

Problemen i Sverige ligger i de ständiga förändringarna. Bygger vi ut mot högre förädling, skulle vi kunna skaffa jobb för 1 000 man till hälften av kostnaderna för Stålverk 80. Det går inte ihop med vår moraliska skyldighet att leverera massa till utlandet. Gratulationer framfördes av kommunalfullmäktiges ordförande och ordföranden i lantbrukarnas riksorganisation. Därefter talade förbundsordföranden Roine Karlsson som representant för de anställda. Han tyckte att de som håller hjulen igång och håller produktionen uppe hade fått bättre arbetsvillkor på senare år. Facket såg nästa steg i utvecklingen, ett pappersbruk, som naturligt och önskade att man skulle gå snabbare fram med vidareutvecklingen. Till slut framförde fackordföranden Edny Vasberg de anställdas tack till dr Hedlund och förklarade att de litade på honom att arbeta för allas bästa.

 

Rundvandring i fabriken

Iförda de obligatoriska vita hjälmarna företog sedan alla en promenad upp- och nedför trappor och genom hålrum mellan byggnaderna. Mycket av det nya hade byggts mellan de gamla byggnaderna, men utrymmena inom dem hade också tillvaratagits för sina ändamål, samtidigt som den inre arbetsmiljön beaktats. Råvarubehovet för den nya sulfat­fabriken är ca 900000 m3 f ub per år och utgörs till största delen av sågverksflis. Den gamla barkningsanläggningen för lång ved har behållits respektive kompletterats, bl a med en ny KMW-hugg av typ RH 700. En utomordentligt trevlig och ar­betande modell av flishanteringen, kokaren och i synnerhet den kontinuerliga tvätten från KMW fångade allas intresse.

 

Silning av massan sker i slutet system enligt KMW-principen. Eftersilning före torkmaskinerna sker i det oförändrade gamla sileriet. Före flingtorken eftersilas massan i ett sileri, levererat av Sund.

Det befintliga blekeriet har byggts om och utökats. Bleksekvensen är klor, alkali, hypoklorit, klordioxid, alkali, klordioxid. Sund har levererat filter och en mängd detaljer. Klordioxidanläggningen är en av de få utrustningar som köpts från utlandet. Massan torkas dels på tre äldre maskiner, dels flingtorkas mer än hälften av produktionen i en anläggning, byggd av Niro Atomizer A/S. En maskin tillverkar rullmassa, men övrig produktion balas i utrustning, tillverkad av Sund.

 

Sodapannan, som levererats av Götaverken, är på 110 t/h vid ett tryck av 66 bar med ångan överhettad till 470°C. Svenska Fläktfabriken har tillsammans med MoDo levererat två elfilter och en rökgasskrubber.

Industningen, avsedd för 210 t/h avdunstat vatten, har levererats av Rosenblads Patenter. Kausticeringen klarar 1 800 m3 vitlut per dygn. En väldig roterande mesaugn, 2,85 m i diameter och 70 m lång, har F.L. Smidth levererat.

 

Hartskokeriet för två ton råtallolja per h har levererats av Zander & Ingestrom. Ett nyanlagt ställverk för 70 kV/ 6kV med 500 V för distributionsnätet har levererats av Siemens, liksom mottrycksturbinen på 16 MW. Den täcker 90% av fabrikens kraftbehov. Fiberåtervinningen har ägnats stor omtanke för att koncessionsnämndens krav skall kunna mötas. Tvättförlustema får inte överstiga 8 kg Na2SO4 per ton massa, vilket också innehålls. En stor sedimenteringsbassäng har anlagts, 57 m i diameter och 6 m djup, för att minska utsläppen av fast substans, t ex massafibrer i avloppsvattnet. Kondensat renas i en MoDo-Chemeties anläggning och illaluktande gaser förs efter särskild behandling till mesaugnen för förbränning. Skorstenshöjden är 90 m för sodahuset och 75 m för mesaugnen.

 

1975

I Vallvik införs syrgasblekning av pappersmassan. Investeringen, som uppgår till 40 Mkr, innebär att fabriken kommer att väsentligt underskrida tillåtna värden för utsläpp av syreförbrukande substanser i vattnet.

Utöver den process, som krävts för att innehålla de gränser för utsläpp som koncessionsnämnden fastställt, har Ncb beslutat att installera extra utrustning för tvättning av massan. Den medför en ytterligare minskning av de miljöpåverkande utsläppen. Syrgasblekningen medför dessutom besparingar både av energi och kemikalier. Nettobesparingen blir ca 2 500 m3 olja och kemikalier för ungefär 7 Mkr varje år, då anläggningen är i bruk. Den minskade oljeförbrukningen innebär också att utsläppen av svaveldioxid i luften minskas med 135 ton/år.

 

Bakgrund

I en av de 16 punkter koncessionsnämnden för miljöskydd angivit som villkor för verksamheten i Vallvik står:

AStt anläggningens totala utsläpp av biokemiskt syreförbrukande substans, mätt som BS7 samt av lignin från och med 1978 inte får överskrida 10 respektive 18 ton per dygn, räknat som månadsmedelvärde.

De angivna utsläppsmängderna är beräknade efter vad som kan uppnås med en syrgasbehandling av massan (s k syrgasblekning) mellan kokeriet och blekeriet. Idag är utsläppsmängderna ca 12 ton BS, och 30 ton ligninprodukter.

 

Ncb sökte den 1 juni i år ett års uppskov med genomförandet av koncessionsnämndens dom. Orsakerna var bl.a. att syrgasblekning är en relativt ny metod, slutrapport från den första fabriken med syrgasblekning föreligger t ex inte ännu. Dessutom pågår f.n. andra arbeten för att minska utsläppen från blekeriet. Regeringen avslog den 3 september Ncb:s ansökan om uppskov.

Medan dispensansökan behandlades av myndigheterna fortsatte Ncb förprojekteringen av syrgasblekningen, och den 10 september anslog Ncb:s styrelse 40 Mkr till denna investering. Som leverantör har antagits MoDo Chemetics AB, ett företag inom MoDo-koncernen. Byggnadsarbetet startar hösten 1976, montaget i mitten av 1977, och anläggningen kan tas i drift vid årsskiftet 1977—78.

 

Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (Neb) har beslutat installera syrgasblekning vid Vallviks sulfatfabrik. Anläggningen har sålts av MoDo­Chemetics AB, Örnsköldsvik i form av en komplett, nyckelfärdig leverans, innefattande syrgasblekeri med tvätt, processdatorsystem, samt erforderliga byggnader. Anläggningen skall överlämnas igångkörd till Ncb under januari 1978. Syrgasblekeriet är dimensionerat för en produktion av 500 ton blekt massa per dygn.

Fiberlinjen kommer i fortsättningen att få följande utformning: kontinuerlig Kamyrkokare, diffusör, slutet sileri, syrgasblekning och tvätt samt slutblekeri.

 

Syrgasblekningen innebär att blekeriutsläppet halveras, vilket även gäller för biologiskt svårnedbrytbara ämnen såsom ligninföreningar. Blekningstekniken innebär dessutom att de för marknadsmassa viktiga egenskaperna bibehålls på högsta nivå. Processen ger även lägre driftkostnader. MoDoCIL-systemet sådant det appliceras i Vallvik innebär att massan efter tvätt och silning urvattnas i pressar till 30% torrhalt. Före pressningen tillsätts magnesiumsulfat som protektor, och efter pressningen tillsätts oxiderad vitlut som alkali. Massan införs i syrgasreaktorn och uppvärms till ca 100°C. Massan tillförs reaktorn via en inmatare, varvid massan bildar en gastät plugg mot reaktortrycket.

 

I reaktorns topp finfördelas massan i en fluffer, varefter den faller ned i reaktorn och bildar en porös bädd, i vars undre del syrgas tillförs. Blekningen sker vid 0,6 MPa (övertryck) och ca 100°C. I reaktorns nedre del späds massan med avlut från efterföljande tvättsteg och blåses till en blåstank. Den urtvättade avluten förs i motström till återvinningssystemet. Syrgasblekningen sker enligt MoDo CIL-processen, som utvecklats av Mo och Domsjö AB och Canadian Industries Ltd. Som underleverantörer i MoDo-Chemetics’ paketleverans ingår bl a för maskinerna till den nya linjen MoDoMekan AB, Rauma­Repola Oy och Sunds AB, samt för byggnader Skånska Cementgjuteriet AB.

 

Processdatorsystemet är en ny utveckling av MoDo-Chemetics för styrning av produktion och massakvalitet i kontinuerligt kokeri och syrgasblekeri. Processtekniken för MoDoCIL-sy­stemet marknadsförs av Chemetics International Ltd., Vancouver, i Nordamerika samt av MoDo-Chemetics AB, Örnsköldsvik, i övriga världen. MoDoCIL-processen finns installerad eller är under uppförande vid ytterligare sju fabriker.

 

1975

VALLVIKS SULFATFABRIK

Platschef: Direktör Per Svanberg.

Telefon: Söderhamn 0270/690 50.

Telex: 81011

Läge: Ca 25 km sydost om Söderhamn.

Postadress: 820 21 Vallvik.

Godsadress: Vallvik.

Utskeppningshamn: Vallvik.

 

Elkraft för driften: 17.000 kW, varav egen mottryckskraft 15.000 kW.

 

Arbetsmaskiner:

1 st kontinuerlig Kamyr-kokare, kapacitet 600 ton/dygn. 3 st torkmaskiner, kapacitet 200 ton/dygn. 1 st flingtork, kapacitet 300 ton/dygn. 1 st 6-stegs kontinuerligt blekeri, maskinfabrikat Sund och Kamyr, kapacitet 550 ton/dygn.

1 st sodapanna, fabrikat Götaverkens Ångtekniska AB, kapacitet 565 ton/dygn. 5-stegs lutindunstning, fabrikat Rosenblads.

Kausticeringsanläggning: Hedemora clarifilsystem F. L. Smidth mesaugn.

Tillverkning: Blekt sulfatmassa.

Årskvantitet: 175.000 ton, Härav för avsalu: Hela kvantiteten.

Biproduktframställning: 5.000 ton tallolja.

Anläggningsår: Vallviks sulfitfabrik 1907-1908. Fabriken ombyggd till blekt sulfat 1973-1974.

 

1979

Erfarenheter från Vallvik av ny metod för ClO2-tillverkning

BENGT JOHANSSON, Norrlands Skogsägares Cellulosa AB, Vallvik

Föredrag vid SPCI:s årsmöte den 4 april 1979

 

När Vallviksfabrjken togs i drift vid årsskiftet 1974/75 efter ombyggnad till sulfat hade man för klordioxidtillverkningen köpt en SVP-anläggning (Single Vessel Process) från Hooker Chemical Corporation, i konkurrens med två leverantörer av Mathieson­processen. SVP-anläggningen var den första i Europa. Huvudmotiven till att SVP valdes var: Det höga utbytet, 94-98% på kloratet, jämfört med det som uppnåvid Mathiesonprocessen, som kan ge 90% utbyte, dock i praktiken 87-88%.

 

Miljöfördelar jämfört med Mathiesonprocessen, eftersom ingen restsyra erhålls.

Mathiesonprocessen ger vid en normal sulfatfabrik på 500 ton/dygn 25-30 ton restsyra per dygn, som innehåller ca 15 ton surt natriumsulfat och 7-8 ton svavelsyra räknat som 98-procentig. SVP-anläggningen producerar huvudsakligen ett neutralt natriumsulfat vilket som tillskottskemikalie i luftåtervinningen ger bättre proportioner mellan svavel och natrium.

 

Processen är enkel att köra. Körs i Vallvik av blekerioperatörerna.

Klordioxidlösningen håller en hög halt av ClO2, vilket ger ångbesparing i blekprocessen.

Titan används i de kemiskt mest utsatta positionerna.

Halten av klorider och klorat är låg i biprodukten natriumsulfat, jämfört med Mathieson-processens restsyra.

 

Andra fördelar, som inte utnyttjas i Vallvik men som är värda att nämna är:

SVP-anläggningen kan kopplas i serie med befintlig klordioxidanläggning, så att kvarvarande svavelsyra i restsyran utnyttjas och allt sulfat tas ut via SVP-anläggningen. Man kan reducera utfallet av natriumsulfat genom att delvis ersätta svavelsyra och natriumklorid med saltsyra.

 

En nackdel är att investeringskostnaden för en SYP-anläggning är högre för anläggningar med låg kapacitet, men når en “break even point” vid kapaciteten 10—15 ton ClO2 per dygn.

Vid en jämförelse av de rörliga driftskostnaderna för SVP respektive Mathieson-processerna visar det sig att driftskostnaden för SVP för närvarande är något lägre, om man utnyttjar sulfatet till mer än 22%, vilket är fallet i Vallvik. Energikostnaderna har ökat de senaste åren till nackdel för SVP, eftersom SVP förbrukar ånga. Som jämförelse kan sägas att före oljekrisen 1973 var rörliga kostnaden 240: — lägre per ton ClO2 för SVP än för Mathieson-processen (1 312: — respektive 1 544: —/ton).

Fig 1. Flödessehema för SVP-I vid Ncb, Vallviks fabriker.

Kort historik om SVP

 

SVP är en vidareutveckling av R-2-processen, som utvecklades gemensamt av Hooker Chemical Corporation och ERCO. R-2-processen finns huvudsakligen i USA och Kanada. Samarbetet har upphört, och ERCO marknadsför nu under benämningen R-3 en process som är i stort sett densamma som SVP-I. Hooker startade sin första SVP-anläggning i november 1969 vid Union Camp, Franklin, Va, USA, och när Vallvik gjorde sitt köp fanns åtta anläggningar i drift, som vid 1979 års slut ökat till 32 installationer.

 

Uppbyggnad

Byggnadssättet var för svenska förhållanden okonventionellt. Huvuddelen av anläggningen levererades i två balkmoduler, som lyftes på ett färdigt fundament. I modulerna fanns större delen av processutrustningen monterad. Montaget gick därför relativt snabbt. Cisternparken för processkemikalier och för utgående produkter ingick inte i leveransen.

 

Kemiska reaktioner i SVP

Reaktionerna är desamma i SVP som i R-2-processen, dvs:

Önskad process    NaClO3+NaCl+H2S04 > ClO2+ l/2Cl2+NaSO4 +H2O

Sidoreaktion          NaClO3+5NaCI+3H2SO4 > 3Cl2 + 3Na2SO4+ 3H2O

 

För maximalt ClO2-utbyte måste sidoreaktion undertryckas så mycket som möjligt. Utbyte av kloratet garanteras till >94% (vid Vallvik >95%)

Motsvarande utbyte vid en Mathiesonanläggning ligger på 86-90%.

 

Funktionsbeskrivning

Svavelsyra, natriumklorat- och natriumkloridlösning, som filtreras genom keramiska filter, doseras in i reaktorns cirkulationsledning, se fig 1.

En propellerpump upprätthåller cirkulationen av reaktorlösningen genom en värmeväxlare, där ångbehovet bestäms av den vattenmängd som tillförs processen med kemikalier, tätningsvatten och tvättvatten för natriumsulfatet. Från reaktorn avgår klordioxid och klor tillsammans med vattenånga, som passerar en gaskylare (kondensor) där vattenångan kondenserar. Kondensatvattnet rinner ner i botten på absorptionstornet för klordioxid och går ut tillsammans med klordioxidvattnet.

 

Den kylda gasen går vidare upp genom absorptionstornet för klordioxid, där kylt vatten tillsätts, och en klordioxidlösning på 8-l0 g/l CIO2 erhålls, motsvarande 21-26 g/l aktivt klor.

Absorptionstornets nedre del fungerar som nivåreglerad pumplåda, varifrån klordioxidlösningen pumpas ut till lagercisternen. Vintertid håller absorptionsvattnet bara någon plusgrad, och man kan utan svårighet hålla en koncentration på 11-12 g/l C102 eller mer, vilket motsvarar 20 till 32 g/l som aktivt klor.

 

Klor och okondenserbara gaser fortsätter till absorptionstornet för hypoklorit, där klorgasen absorberas i natronlut, varefter de okondenserbara gaserna avgår genom processejektorn. Hypokloritstyrkan regleras med redox till ca 30 g/l aktivt klor. Processejektorn upprätthåller ett undertryck i systemet på ca 70% vakuum eller, som absoluttryck, 34< mbar.

 

I reaktorn faller natriumsulfat ut i form av kristaller. Normal halt av natriumsulfatkristaller i reaktorlösningen ligger på 10-25 volymprocent, och denna nivå hålls genom att en delström av reaktorlösningen tas ut via en “slurrypump” till ett roterande trumfilter (ett blekerifilter i miniatyr) som har en ångejektor för filtervakuumet. Natriumsulfatet tvättas på flltret med en liten mängd vatten, varefter den avfiltrerade reaktorlösningen, något utspädd, går i retur till reaktorn. Natriumsulfatet löses med varmvatten i en upplösningstank.

 

Bleksekvensen var konventionell sexstegs blekning fram till i december 1977, då togs en syrgasblekningsanläggning i drift. Detta har medfört att hypokloritsteget inte längre behövs eller är önskvärt från värmeekonomisk synpunkt. Den hypoklorit som erhålls från denna SVP-anläggning har efter undersökningar visat sig kunna satsas direkt till den syrgasblekta massan efter sluttvätten, som håller lämpliga betingelser (bl a lämpligt pH-värde) för hypokloritblekning.

 

Satsningen av natriumhypoklorit blir ca 3 kg aktivt klor per ton massa. Det relativt höga lignininnehållet i den syrgasblekta massan gör att hypokloriten förbrukas på mindre än en minut. Klorförbrukningen reduceras med ekvivalent mängd i klorsteget. Olika tekniska lösningar för natriumsulfatets utnyttjande har ingående studerats. I USA-anläggningarna löses hela sulfatmängden i tjocklut från indunstningen och pumpas tillbaka till lutåtervinningen.

 

Då det kort efter det att sulfatfabriken togs i drift stod klart att behovet av sulfat som tillskottskemikalie var endast 30-50% av vad som producerades, arbetade man länge på olika metoder att torka sulfatet och sälja överskottet. Överskottet är för närvarande ca 10 ton/dygn, och dagspriset på natriumsulfat 350 kr/ton, vilket motsvarar 1,23 milj kronor per år.

 

En torkanläggning av virvelbäddstyp har projekterats tillsammans med A/S Niro Atomizer, Köpenhamn. Marknaden för sulfat befaras emellertid vara vikande på grund av ökad systemslutning inom sulfatindustrin. Investeringen på ca 1,5-2 milj kronor skulle med nuvarande dagspriser ge en bästa återbetalningstid på ca 3 år. Denna återbetalningstid, som alltså eventuellt kan försämras, har i dagsläget inte varit av tillräckligt ekonomiskt intresse.

 

I stället upplöses sulfatet nu och tills vidare i varmvatten till en halt av 350-400 g/l, och doseras sedan till indunstningen. Tillskottskemikalien införs i blandluten.

Närliggande industrier har tillfrågats om de har intresse av att köpa sulfatöverskottet i flytande form, och detta håller på att utredas.

 

Materialval i processutrustningen

Processutrustningens kemikalieberörda delar är av titan eller av en polyesterplast med produktnamnet Hetron 197A, vilken utvecklats av Hooker och som anses ha större beständighet i processer med hög surhet.

Reaktorn, helt av Hetron 197A, har mycket kraftig konstruktion och är dimensionerad för absolut vakuum. Den är försedd med ett erosionsskydd av titanplåt för att erosionsskadorna skall minskas. Sådana hade uppstått på tidigare anläggningar. Natriumsulfatfiltret i denna anläggning är en helt ny konstruktion i titan. Även cirkulationsledning, värmeväxelns vätskeberörda delar, slurryledning, slurrypump, cirkulationspump mm är utförda i titan.

 

Processtillgänglighet

Första året var tillgängligheten otillfredsställande. Fabriken hade driftstopp i sammanlagt ett par dygn på grund av klordioxidbrist. Reaktorexplosioner var vanliga, vilket hade flera orsaker, av vilka de viktigaste var:

Orena processkemikalier på grund av läckning i packningarna i de keramiska filtrens ändar. Konstruktionen förbättrades och har därefter inte förorsakat problem. Felaktigt packningsmaterial i flänsar på reaktor och cirkulationsledning, vilket initierade puffar. Det gick drygt ett år innan man misstänkte att packningsmaterialet VITON orsakade dessa besvär och utbytte det mot teflon.

Reaktorexplosionerna stod för 45 % av första årets driftstopp.

 

Trumman på natriumsulfatfiltret har av leverantören bytts ut två gånger mot förbättrade konstruktioner. Filterduken bestod vid igångsättningen av syntetmaterial, men dess livslängd var endast 2-15 dagar. Titanduk fanns ej att köpa, men genom att först specialtillverka titantråd och sedan specialtillverka dukar klarade leverantören problemet efter en tid. Titanduken har numera en gångtid av 3—6 månader.

 

Tillgängligheten hos SVP-anlägg­ningen var

1975            ca 95%

1976            ca 98%

1977            100 %

1978            100 %

 

De senaste två åren har anläggningen inte orsakat någon störning i blekeriet. Puffar i reaktorn förekommer mycket sällan, högst ett per år, och då av lindrig omfattning.

Sammanfattningsvis kan, efter fyra års driftserfarenhet sägas, att efter ett dåligt första år har problemen lösts. Anläggningen är numera mycket lättkörd och funktionell. Opertörerna är också mycket tillfredsställda med den enkla tillsynen.

 

Underhållskostnader

Enligt leverantören ligger underhållskostnaderna för en SVP-I anläggning 10-15% högre än för en Mathieson­anläggning. Detta tycks också vara fallet i Vallvik, Detta är naturligt, eftersom extra maskinutrustning är installerad för avfiltrering och upplösning av sulfat. Någon ytterligare kostnadsjämförelse kan inte redovisas, då kostnadsredovisningen för underhållet på jämförbara anläggningar är så olika. Den skulle sannolikt bli felaktig. De kostnader för en SVP-anläggning som skiljer sig från dem för en Mathieson­anläggning, omfattar dels de årliga reparationerna av reaktorns erosionsskador, som ligger på 50000-100000 kr/år, dels underhållet av natriumsulfatfiltret, som uppgår till ca 30000 kr/år. övriga materialkostnader torde vara jämförbara med Mathieson-anläggningens.

 

Vidareutveckling — SVP-II

SVP-I av den typ som finns i Vallvik har numera ersatts av en vidareutveckling, som kallas SVP-II.

Reaktionerna i processen är desamma som i SVP-I, men reaktorn har radikalt förändrats. Reaktorn, som nu endast tillverkas i titan, har inbyggd processvärmeväxlare samt i botten en tvättkolonn (elutriator) som fungerar som motströmstvätt för natriumsulfatet. Natriumsulfatet tas ut som en “slurry” och löses i tjocklut, alternativt vitlut eller vatten. En cirkulationspump av propellertyp är monterad i reaktorn för interncirkulationen. Övrig utrustning för gasabsorptionen är ej väsentligt förändrad i det nya utförandet.

 

Norrlands Skogsägares Cellulosa AB (Ncb) har beslutat uppföra en ny barkpanna i Vallviks sulfatfabrik. Projektet har budgeterats till 44 milj kronor. Pannhusbyggnaden kommer att stå färdig sommaren 1980, då montagearbetena med pannan kan påbörjas. Man planerar att kunna ta anläggningen i drift den 1 april 1981. Den nya pannan kommer att kunna förbränna 60 m3 bark och träavfall per timme och producerar då 35 ton ånga per timme. Pannan förses även med oljebrännare, varigenom den maximala ångproduktionen kan höjas till 80 ton ånga per timme. Totalt räknar man emellertid med en inbesparing av 12 000 m3 olja per år och en ökad produktion av mottryckskraft från egen turbin på 16 milj kWh/år. Den nya anläggningen kommer att säkra värmebehovet till mellan 90 och 100 procent.

 

Janne Sjödin, Ncb, Vallvik, redogjorde för erfarenheterna från Vallvik vid ökning av luttorrhalten. Anläggningen byggdes 1974 om från sulfit till sulfat. Man skaffade en konventionell 5-stegs indunstning, beräknad för en utgående torrhalt av 60%. Starkt stigande oljepriser gjorde, att man beslöt att förbättra verkningsgraden genom en höjning av luttorrhalten. Man installerade en Lockmankolonn mellan flashcyklon 1 och basningskärlet. Härigenom minskades lutflödet till den ordinarie indunstningen med ca 25%. Det blev då möjligt att bygga om stationen till 6 steg, och den nya apparaten placerades som nr 1, slutförtjockare. Sluttorrhalten kan nu hållas vid 65%.

 

Den högre luttorrhalten medförde i början ökad benägenhet för smältagenombrott , “hetsen” blev för stor vid ugnens botten. I september 1979 genomfördes vissa ingrepp, bl a höjdes löprännehålen 115 mm i avsikt att få ett tjockare skikt stelnad smälta närmast botten. Den högre luttorrhalten har medfört att det har blivit lättare att hålla askans pH kring 8-11 och reduktionsgraden har höjts. Vidare har andelen tertiärluft ökats, medan halten av SO2 och H2S i rökgaserna minskat väsentligt. Ångproduktionen har ökat med ca 6 t/h. Genom ombyggnaden i indunstningen har ångförbrukningen minskat så att balansen totalt förbättrats med 20,5 t ånga/h. Oljeförbrukningen beräknas ha sänkts med ca 10000 m3/år.

 

Torsdag den 15 mars 1979

Huss eller Wallenberg. Vem ska köpa Vallvik? Staten tar över Ncb för att hindra att företaget går i konkurs - men frågan är: Skall Wallenberg få köpa Vallviksfabriken, eller skall staten göra det? Wallenbergägda Stora Kopparberg har enligt vad Kuriren erfar bjudit 400 miljoner om Ncb vill sälja sitt ”guldägg” Vallvik. Men både socialdemokraternas främste näringspolitiker Thage G Peterson och CUF-ordföranden Anders Ljunggren sade igår att man motsätter sig planerna på att stycka Ncb.,Väja och då som minoritetsägare. Ett statligt ägande av hela Ncb har man inte velat ha, såvida inte långivarna går med på att skriva av en mycket stor del av sina fordringar på 2,5 miljarder. Går inte det bör det bli konkurs, har det hetat.

 

Norrlands Skogsägares Cellulosabolag (Ncb) blir statligt. Regeringen har nu bestämt sig för att Ncb inte får gå i konkurs. I stället har regeringens förhandlare fått industriministerns order att lösa Ncb­krisen så, att staten övertar hela bolaget. Förhandlarna har föreslagit Ncb att staten ska överta Ncb:s aktier för en krona. Ett statligt övertagande är enda möjligheten, säger bankdirektör Gösta Olsson, som är den ene av regeringens bägge förhandlare med Ncb, till Kuriren.

 

Upplösningen på det långa Ncb-dramat väntas inom ett par dagar. Men fortfarande är utgången mycket oviss.Bjuder skogsägarna motstånd mot ett förstatligande? Och vad ska förstatligas, hela Ncb, eller ska först Wallenberg få ”Guldägget” Vallvik? Det är ett par av de många frågor som ännu saknar svar. Regeringen har hela tiden ansett att Ncb bör minska sin skuldbörda genom att sälja tillgångar. Staten borde inte gå in, har regeringen menat, annat är möjligen i ett särskilt bolag för Väja och då som minoritetsägare. Ett statligt ägande av hela Ncb har man inte velat ha, såvida inte långivarna går med på att skriva av en mycket stor del av sina fordringar på 2,5 miljarder. Går inte det bör det bli konkurs, har det hetat.

 

OMSVÄNGNING

Men i tisdags kväll svängde regeringen plötsligt. I en kommuniké meddelade industriministern att ”regeringen är beredd att föreslå riksdagen långtgående åtaganden för att förhindra att Ncb försätts i konkurs”.

Skälet är att man upptäckt att en Ncb-konkurs skulle dra med sig de flesta av de sju skogsägareföreningarna som äger Ncb, och då bryter hela den norrländska virkesmarkanden samman.

Regeringen har nu gett sina förhandlare i uppdrag att genomföra ett statligt övertagande av Ncb.

 

Bankdirektör Gösta Olsson säger om det uppdraget:

Genom att politikerna säger att Ncb inte får gå i konkurs upphävs marknadskrafterna. Ncb lever under akut konkurshot. Och då finns bara en utväg, nämligen ett statligt övertagande. Ett övertagande för en krona innebär att aktieägarna ger upp och kastar in handduken. Då tar staten över företagaransvaret och måste skjuta till pengar för att klara både likviditet och soliditet. En intressant fråga är om staten, som nu förhandlar om att överta Ncb, kan tillåta att Ncb samtidigt förhandlar med Wallenberg om att sälja ett av ”guldäggen”, nämligen Vallviksfabriken.

 

Socialdemokratin motsätter sig att skogsindustrins strukturfrågor löses och avgörs av storfinansen, säger Thage Peterson, ordförande i socialdemokraternas skogspolitiska arbetsgrupp. Wallenbergägda Stora Kopparberg har, enligt vad Kuriren erfar, bjudit 400 miljoner kr om Ncb vill sälja hela Vallvik. I Ncb:s interna bokföring är Vallvik värderat till knappt 300 miljoner. Bokföringsvinsten skulle alltså bara bli 100 miljoner, vilket inte öppnar för någon större lättnad av den enorma skuldbördan på 2 500 miljoner.

 

Det uppges nu också från flera håll att Sca i förrgår övergivit sin tidigare avvaktande inställning och till både Ncb och regeringen meddelat att Sca kunde tänka sig att bli delägare i det andra ”guldägget”, Väja. Det skulle då brytas ut ur Ncb och bli ett särskilt bolag. Socialdemokraterna anser att om staten ska ta över Ncb måste ”guldäggen” finnas kvar i företaget. Det är orimligt att skattebetalarna bara får överta det som har de sämsta framtidsutsikterna, menar man. Även centern tycker så och en motrörelse mot Wallenbergs planer är nu på gång i oppositionspartierna. Men det gick inte i går att få klarhet i om förstatligandet av Ncb ska innefatta Vallvik och Väja, eller om regeringen tänker tillåta att de hamnar vid sidan om.

 

MAKTLÖSHET (C)

I centern upplever man nu en stor maktlöshet i fråga om Ncb. Centern vill rädda den kooperativa idén, men budet om ett totalt förstatligande för bara en krona innebär att den idén raseras. Dessutom skulle ett sådant bud, i stil med statens bud till Luxor, sannolikt knäcka skogsägareföreningarna, säger en av centertopparna. Man pekar på att exempel Ådalarnas skogsägareförening har sina Ncb-aktier bokförda till 18 miljoner kr. Om den tillgångsposten helt sopas bort, vid förstatligande utan betalning riskerar föreningen utan tvekan gå i konkurs.

 

Vallvik värt 450 miljoner

Jaako Pöyri, respekterad finsk skogslndustrlkonsulent, värderade för kort sedan Vallvik till 450 milj. Då var dock inte hamnen och  vattenförsörjnlngsanläggningen medräknade. Detta skall jämföras med de 400 milj. kr Wallenberg är beredd betala. I Ncb:s bokslut var Vallvik upptaget till ett värde av 294 milj kr. Det betyder, att Wallenberg köper Vallvik 400 milj kr gör Ncb en realisationsvinst på drygt 100 milj kr. Om Pöyri har rätt i sin

värdering blir Wallenbergs affär ännu bättre.

 

Fredag den 16 mars 1979

Affären Vallvik – Sandarne var beslutad redan i höstas Stora Kopparbergs köp av Vallviksfabriken, byggandet av pappersbruket där, och nedläggningen av Sandarnefabriken - allt detta var beslutat redan för ett halvår sedan! I ett PM av Ncb:s koncernchef Gunnar Engman, daterad 25 oktober 1978, sägs redan i första meningen:

“Stora Kopparberg och Ncb har träffat en preliminär överenskommelse om papperstillverkningen” Och denna överenskommelse innehåller köpet av Vallvik och nedläggningen av Sandarne, men blev inte bekräftad i Ncb:s styrelse, p g a oenigheten där, förrän i måndags.

 

Vid en presskonferens i Härnösand i går sade Stora Kopparbergs koncernchef Erik Sundblad att det dröjer 5-10 år innan Sandarnefabriken läggs ned och att de anställda där skall beredas jobb i Vallvik.Marcus Wallenberg har visat intresse för fler fabriker än Vallvik, bland ”guldäggen” inom de bondeägda skogsföretagen. Södra Skogsägarna har, enligt vad förre industriministern Nils Åsling bekräftar, fått ett bud från Wallenberg på det stora massakombinatet Väröbacka i Halland. Men budet uppges ha avvisats. Just nu tycks ingen förhandling mellan Wallenberg och bondekooperationen pågå, utöver den om Vallvik.

 

Den preliminära överenskommelsen säger att ett nytt bolag ska bildas, till två tredjedelar ägt av Stora och till en tredjedel av Ncb, som ska köpa Vallvik och bygga ett LWC-pappersbruk där. Vidare sägs att massafabrikerna i Sandarne och Bergvik ska läggas ner, och att Väja inte ska byggas ut för tryckpapper utan för emballagepapper. Indirekt framgår att det är mjölkkartong man tänker tillverka i Väja, och parterna utgår från att staten är beredd att satsa 100 miljoner kr i ett nybildat Väja-bolag, där Ncb ska inneha aktiemajoriteten.

 

Väjas situation har dock förändrats, jämfört med PM:en från oktober, genom att SCA nu sagt att man kan tänka sig att gå in i Väja. Inriktningen kan då bli andra former av brunt papper, exempelvis mer.

SCA:s villkor för att gå in i Väja är att staten ger stöd till SCA i Östrand och Wifstavarv. Branschfolk säger att staten, genom att plötsligt garantera både NCB:s överlevnad och Väjas utbyggnad, givit SCA en ypperlig förhandlingsposition. Regeringen står med mössan i handen, heter det. Man har gjort sig beroende av att få SCA:s branschkunskap.

 

FORTSÄTTER NÄSTA VECKA

Frågan om hur stor ägarandel staten ska ha i det som blir kvar av NCB, när Vallvik och Väja styckats av, är långtifrån avgjord. Regeringens förhandlare och Ncb:s ledning möttes i går, och träffas igen nästa vecka.

Ncb, liksom centern, vill att staten ska nöja sig med ett delägande på ca 40 procent. Regeringens utgångsbud är att överta 100 procent för en krona. Södra Skogsägarna höll styrelsemöte i går, men uppges inte ha fattat några framtidsbeslut. Bolaget fick i går av regeringen en kreditgaranti på 100 miljoner för att klara löpande betalningar. Ägarstrukturen och avtalet med staten (som väntas innebära en statlig ägarandel på 40 procent) är ännu inte slutligt klar. Förhandlarna träffas i dag igen.

 

Stora Kopparbergs chef:

Inga permitteringar från Sandarne Det dröjer mellan 5-10 år Innan fabriken i Sandarne läggs ner. Den processen skall koordineras med utbyggnad i Vallvik. Erik Sundblad, chef för Stora Kopparberg, lovar att inga skall behöva permitteras från Sandarne. Fabriken där kommer att vara kvar inom en överskådlig tid. Först efter en ytterligare utbyggnadsetapp i Vallvik blir det aktuellt med en nedläggning, sa han vid en presskonferens i Härnösand tillsammans med Arendt Versteegh, Graningeverkens chef i går.

 

Vi är beredda att biträda Ncb i Väja med råd och dåd. I första hand är vi villiga att ställa upp med kunskap, men om de fordras kan det tänkas att vi ställer upp med en del kapital. Det kanske nu inte behövs eftersom regeringen sagt att man skall hjälpa Ncb, säger Erik Sundblad. Han säger att hans företag inte har något intresse av att går dåligt för Neb. Tvärtom så är det vikigt att det finns en stark skogsägarrörelse, säger han. Vi måste ha en bra partner att prata med så att vi får fram virke.

 

NCB INTE OMKULL

Det är också viktigt för landet att Ncb inte går omkull. Det skulle skada Sveriges förtroende utomlands. Anledningen till presskonferensen var naturligtvis de båda bolagens gemensamma satsning på ett journalpappersbruk i Utansjö. Diskussionerna om ett pappersbruk i Utansjö började för en månad sedan. Vi träffades på en middag, säger Erik Sundblad. Dagen efter ringde jag Arendt Versteegh och sedan har det gått snabbt. Naturligtvis var vi också påverkade av vad som hände med Ncb. Men planerna var långt ifrån nya för de båda herrarna.

 

Redan i slutet av 60-talet, i samband med satsningen på den nuvarande Utansjöfabriken var Erik Sundblad med och diskuterade om en vidare satsning i Utansjö, säger Arendt Versteegh. Innan middagen med Sundblad för en månad sedan hade Versteegh hört sig för hos staten för att få hjälp därifrån att bygga ett pappersbruk i Utansjö. Men det samarbetet var för komplicerat och tidsödande så det blev Stora Kopparberg i stället för Graningeverken. Men jag tror i alla fall att staten till sist bestämt sig för att satsa på Utansjö, om det nu kan vara till någon tröst för Kramforsborna säger Versteegh. Jag tror nu att regeringen är tacksam för vårt uppspel.

 

Det här betyder en lösning så att det kan rulla upp den besvärliga situationen för Ncb. Både Sundblad och Versteegh menar att satsningen på ett journalpappersbruk i Väja hade gått ut över Utansjö. Även den befintliga fabriken i Väja kunde ha hamnat i svårigheter, menar de båda. Deras sammanfattning på den senaste tidens händelser lyder så här:

En strukturellt riktig lösning. Journalpappersbruket i Utansjö kör troligen i gång år 1982. Enligt de nuvarande planerna blir det byggstart om cirka ett år. Sedan tar det alltså mellan 18-24 månader innan fabriken är färdig.

 

1994

Vallvik bruk säljs till Rottneros AB och ägs fortfarande 2009 av Rottneros.