Värmeförhållanden vid kokning av
sulfatcellulosa.

Av Civilingeniör H. Brahmer, Sprängsviken.

(Ur Svensk papperstidning nr 14 1920)

Den framställning av vissa värmeförhållanden, som jag har skall försöka giva, grundar sig på de driftsförhållanden, som råda vid Nensjö Cellulosa Aktiebolag vid Sprängsviken, och enbart på de mätningar över kokareanläggningen därstädes, som utförts där av vår värmeingeniör Carl-Erik Nilson. På grundval av dessa och andra mätningar har jag sedan försökt att utarbeta dels allmänna metoder för beräkning av värmeförbrukningen, vid varierande driftsförhållanden, dels sökt belysa dessa förhållanden med diagram grundade på de uppställda beräkningsformlerna, varigenom jag har hoppats att kunna giva framställningen något mer än rent specialintresse.

Såsom bekant torde vara, använder sig Nensjö av Sandberg-Sundblads värmesystern, låt oss kalla det för korthetens skull S-S-systemet, och givetvis så komma förhållandena i detta fall att ses mest från detta systems synpunkt, men i många avseenden kan också det äldre vanliga systemet ha anknytning till de frågor, det här gäller.

Jag skall då först be att få i största korthet erinra om S-S-systemets anordning.

Systemet karakteriseras ju förnämnst därav, att en del av svartlutens bundna värme överfört i ångform utnyttjas för avdunstning indirekt i Kestnerapparater, som arbeta med avtappningsånga, vilken utnyttjas för torkning av massan.

Värmesvstemets ånga alstras i två samarbetande ångcentraler, se fig. 1, den ena eldad med inköpt bränsle, den andra med svartlutens torrsubstans. Härifrån föres ångan dels direkt till indunstningsapparater, varifrån erhålles lågtrycksånga, som utgör en del av den ånga, som erfordras för torkmaskinen. Resten av torkmaskinens värmebebov täckes av färskånga. En annan del går till kokarna, och resten till eventuella andra ändamål, värmeledningar, mixar eller dylikt.

Kokarna äro roterande - 30 kbm. Ångan kan införas antingen direkt i kokaren eller också i förvärmare på 46,6 kvm., varigenom luten i kokaren, transporterad av cirkulationspump, kan uppvärmas indirekt. Kondensatet från förvärmaren avledes ångfritt medelst en kondensvattenavledare, som avlämnar varmvattnet till en kondensvattenåterledare, vilken pumpar detsamma till en varmvattenbehållare.

Avloppsångan från återledaren går tillbaka till förvärmaren. Med förvärmaren höjts kokarinnehållets temperatur till högst 125° och därefter med direkt kokånga till 160° för kraftmassa och 180° för blekmassa.

Under kokets första skede, den indirekta delen, vändes kokaren upp och ned och roteras icke. Under den direkta delen gasas genom en lutfälla till en terpentinkondensor på 223 kvm., som lämnar sitt kondensat till, en separator, där terpentinoljan frånskiljes. Efter kokets slut avblåses ånga genom samma fälla till en ackumulator, tills trycket blivit 3,5 atm. Ackumulatorn lämnar ånga till en lutförvärmare, som är ansluten till avdunstningssystemet. Vid 3,5 kg. tryck blåses kokareinnehållet till diffusörer med efterdiffusörer, försedda med skumcentrifuger för rening av ångan, vilken kondenseras i en rörkylare på 68,6 kvm., som vi kalla efterkondensor, och vars ångavlopp utmynnar i det fria. Kondensatet avledes i en särskild fälla. Kylvattnet till denna kondensor tillföres med en pump.

För fastställande av värmets rörelse i detta system och bestämning av dess värmebalans anbragtes följande anordningar för ångmätning: två på huvudledningarna till kokare och förvärmare, en på servisledningen till en kokare samt en i ångledningen till efterkondensorn. Naturligtvis voro såväl termometrar som manometrar anordnade i ångmätarens omedelbara närhet.

Vätskemätare voro anordnade dels efter förvärmaren vid avdunstningsapparaterna, efter terpentinkondensorn, efterkondensorn och terpentinseparatorn, på alla ställena i form av mättunnor. Temperaturobservationer gjordes dessutom på själva kokaren, på luten före och efter förvärmaren såväl i kokhuset som i avdunstningsanläggningen, på vattnet före och efter terpentin- och efterkondensorn, på ångan och kondensatet före och efter avdunstningsförvärmaren och terpentinkondensorn.

Vidare mättes vitlutens mängd, sammansättning och temperatur, flisens mängd, vikt och vattenhalt och bestämdes utbytet av cllulosa. Provet utfördes då kraftmassa tillverkades.

I övrigt voro förutsättningarna: vedens vattenhalt 43,4%, temperatur omkring 20°, vikt pr kok 4,800 kg. absolut torr ved och 3,680 kg. vedvatten, vitlutens mängd 8,080 I. med en styrka av 16,8° Bé och 50° temperatur. Dess torrsubstans bestod av 53 % NaOH, 17,5 % Na₂S, 25,8 % Na₂CI₃. ………

Kg. absolut torr eller 47% av den absolut t torra veden.

Nästa diagram visar ångmängden, temperatur- och tryckförhållanden under ett kok, som var tämligen typiskt. Överst synes ångans temperatur och tryck, som hållit sig tämligen konstant under koket. Därefter kommer ångmängden per timme. Den har tillförts förvärmaren med någon variation från 1,230 -- 1,840 kg. pr timme och har givit luten efter förvärmaren en temperatur av 135-162° med ganska små förändringar. Före förvärmaren har luten börjat komma med en temperatur av 70°, som snart sjunker till 60-58° och bibehåller denna temperatur under hela 1 ¼ timme, varefter den hastigt stiger till 112°. Detta visar, att lutpumpen lämnat för litet lut till förvärmaren, vilket förorsakades av densamma stora mottryck. Förvärmaren har sedan omkonstruerats och luttemperaturen har därefter ökats till 125° på 1/2 timme. Temperaturen i kokarens topp skiljer sig högst avsevärt från bottentemperaturen, som framgår av de bägge kurvorna. Detta är ju naturligt, då ju den varma luten från förvärmaren inkommer upptill och avgår kyld nedtill. Slutligen visas kondensvattentemperaturen på en kurva.

Under det direkta kokskedet märkes ångmängdskurvan först och främst. Sedan kokets uppvärmning pågått inemot två timmar, har temperaturen stigit till i medeltal 125°, då ångmängden plötsligt minskas till 1/3. Härunder fortfar det oaktat temperaturen att stiga vid kokarens topp, beroende på den spontana värmeutvecklingen under sönderfallandet av vedens organiska substans. I stort sett minskas därefter åntillförseln under hela den återstående delen av koket, tills det samma efter 2³/₄ timme är färdigt att avblåsas.

Den specifika ångförbrukningen för kok, som uppvärma på liknande sätt som dessa, har befunnits vara i medeltal 1,65 kg per kok för den indirekta delen, 1,610 kg per kok, för del direkta delen 3,267 kg eller per ton absolut torr ved 766 kg samt per ton lufttorr massa 1,280 kg. Därvid är att märka, att under provet noggrant sörjts för, att inga ångförluster från förvärmaren kunnat förekomma.

Orsaken varför den indirekta kokperioden avbrutits vid omkring 140° är farhågan för att inkruster i alltför hög grad skola bildas i förvärmaren. Med detta koksätt hålles rengöringstiden vid förvärmaren nere till omkring tio timmar per vecka.

Huru ett kokhus om fyra kokare belastar ångpanneanläggningen framgår av nästa fig.

Då medelbelastningen är 2,360 kg ånga pr timme haver ångstötar av upptill 4,300- 4,800 kg. under 15 - 20 minuter förekommit. Då emellertid hela ånganläggningens medelångproduktion är 9,000 kg per timme och övrig ångkonsumtion är konstant, är en sådan ångstöt icke mycket ansträngande. Det indirekta kokningens ganska jämna ångförbrukning är naturligen härvid en viss styrka. Någon ångackunmulatoranläggning för att utjämna denna belastningsvariation är vid ett så bedrivet sulfatkokeri knappast motiverad.

Nästa bild visar värmets fördelning under det indirekta koket, beräknat per 1,000 kg. absolut torr ved. Kokets ursprungliga värmeinnehåll i ved, vedvatten och lut är nära nog lika stort som det genom förvärmaren tillförda värmet. Under denna del av koket förlorar kokaren 2,3% av det totala tillförda värmet såsom strålande och omkring 7% i förvärmarekondensatet.

Gå vi vidare till den direkta delen av koket, finna vi att ytterligare ungefär lika mycket som det indirekta värmet till

förts såsom direkt ånga eller 234,000 cal. 2,0 % bortgå såsom strålande värme under själva kokperioden och ytterligare 1,2% under gasningsperioden. Under det direkta koket företages först terpentingasning, som medför en värmeförlust av 8 % av hela värmemängden. Det är under denna del av koket, som den spontana temperaturhöjningen förmärkes på grund av det frigjorda reaktionsvärmet. Detta uppmätes såsom differens mellan den tillförda och den verkligen mot kokareinnehållets temperatur vid kokningens slut befintliga värmemängden. Denna värmemängd uppgår till ej mindre än 8,4% av hela värmemängden och motsvarar en temperaturstegring hos kokareinnehållet av icke mindre än nära 16°, således en mycket tydligt märkbar värmemängd. Den motsvarar 1,2% av vedens förbränningsvärme. Då nu vid kolning av ved man anser, att omkring 6 % av vedens förbränningsvärme frigöres, och träkolen väl få anses såsom resultatet av en nära nog fullständig nedbrytning av vedsubstansen, så kan man måhända med ett visst fog förmoda, att vedsubstansen till ungefär en femtedel nedbrytes vid denna cellulosakokning.

Sedan kokningen avslutats sänkes trycket från c:a 7 kg. per kvcm till

3,5 kg., varvid avgives 26,2% av värmeinnehållet. Därefter följer blåsningen till diffusörerna, varvid på grund av tryckfallet ytterligare värme frigöres eller 20,7% av totalvärmet. Emellertid förbrukas något ånga, 1,7% för efterblåsning av kokaren d.v.s. dess fullständiga rengöring från massa. Tillsammans med denna ånga avgår ytterligare en del ånga från diffusörerna i ett långsammare tempo än vid blåsningen, varför ytterligare 3,7%, tillföras efter kondensorn. Sammanlagt har således utvunnits i form av nyttig avloppsånga 48,9% eller halva det totala värmet. Av det tillförda ångvärmet har återvunnits 73%. Då samtidigt såsom nyttigt kan anses förvärmarekondensatet hava 83% återvunnits för andra nyttiga ändamål såsom sekundärt värme. På annat sätt nyttigt kan ju också det visserligen kalla men värdefulla terpentinkondensatet anses. Inräknas detta i det sekundära värnet ha 95% av det tillförda ångvärmet återvunnits. Noga taget skall kokningen således endast debiteras för strålningsvärmet 5% av ångvärnet eller nära 40 kg. ånga per ton absolut torr ved. Därtill kommer, att diffusörinnehållet blivit 22° varmare genom reaktionsvärmet.

Se vi nu på slutresultatet av kokningen, så har ju i stort sett inträffat, att veden delats i cellulosa och lignin och flyttats från kokaren till diffusören. Då denna process är förbunden med en om en ringa värmeutveckling, så inses utan vidare, att kokningen i och för sig icke bör kräva någon avsevärd mängd värme. Principiellt gäller ju saken endast att höja vedens och alkalits temperatur till en punkt, där reaktionen dem emellan förlöper så hastigt som tekniken fordrar. Det därför använda värmet kan, sedan detta skett, praktiskt taget så gott som fullständigt återvinnas. Kokaren har således i ……

En blick på nästa diagram säger oss hur förloppet är vid utnyttjandet av blåsningsångan. Ångmängdskurvan stiger på två minuter till maximum 5,900 kg per timme och ångtrycket samtidigt på 5 minuter till högst

1,48 kg. per kvcm. Kylvattnet blir på samma tid 85°. Efter 10 minuter är blåsningen slut, och efterblåsningen kommer. 3 1/2 minuter senare är det hela färdigt. Kylvattnets temperatur sjunker därefter hastigt och är efter 20 minuter 30°. Efterångan är då praktiskt taget slut.

Nästa bild visar värmebalansen härvid. Huvudresultatet är, att 73,2 % av det ingående värmet nyttiggjorts såsom överfört i varmt vatten. Tyvärr var kondensorn för liten för att kondensera all införd ånga, varför 23 % av ångan gick ut i fria luften. Med anledning härav tillbyggdes kondensorn med ytterligare 50% och är nu 103 kvm. Så stor, kondenserar den fullständigt den ånga, som numera införes. Under sådana förhållanden nyttiggöras 96% av det införda värmet. Resten är förlust i kondensat och strålning.

På grund av dessa undersökningar och andra tidigare utförda å avdunstningsavläggning och torkmaskin har jag sökt att på teoretisk väg finna ett uttryck för ångförbrukning vid uppvärmning av kokareinnehållet, strålningsförluster från olika stora kokare, mängden erhållbar avloppsånga från kokaren, svartlutens koncentration i diffusörerna, erforderlig ånga för koncentration av svartluten i Kestnerapparater, mängden avloppsånga, som kan erhållas från dessa, förbrukning av tillsatsånga till torkmaskinen samt total ångförbrukning för kokning, avdunstning och torkning. Det är nämligen att förutse att det intimaste samband råder mellan förhållandena vid kokning och alla de därpå följande värmeprocesserna, vilka förmodades bliva funktioner av vedens och vitlutens sammansättning. Givetvis måste vid en sådan beräkning en hel del förhållanden antagas vart konstanta och i regel också praktiskt taget äro det. Alla beräkningar hänföra sig till 1,000 kg. absolut torr ved. I fortsättningen antages vara konstant:

Vedens specifika värme 0,65 (enl. Hütte).

Ångans värmeinnehåll är antaget vara 700 kalorier pr kg. För att förenkla framställningen antages det vidare, att det tekniska tillståndet i åtskilliga avseenden är konstant. På grund av företagna mätningar är det berättigat säga att mängden efterblåsningsånga är 20 kg. pr ton ved, mängden ånga, som avgasas med terpentinånga kan sättas lika med 90 kg. pr ton ved.

Det har vidare ur våra mätningar erhållits, att värmeinnehållet i avloppsångan från kokarna är 74 % av kokets värmeinnehåll, och vidare att förhållandet mellan mängden avgasningsånga och diffusörånga är 51 till 49 vid kraftmassa.

Vidare antages, att svartlutens utspädning vid tvättningen i diffusörerna är oförändrad. Företagna prov visa, att i medeltal denna utspädning motsvarar 446 I. pr ton ved vid kraftmassa.

Med avseende på tillståndet vid avdunstningsapparaterna antages, att den genom mätningar funna avdunstningseffekten, är 1,8 kg. avdunstat vatten pr kg. friskånga. Genom mätningar har vidare funnits att avloppsångmängden från Kestnerapparaterna är 46,5% av friskångmängden.

Koncentrationen antages drivas till 30° Bé vid 90° C. eller till en vattenhalt av 50 %.

Slutligen märkes beträffande torkmaskinen, att dess specifika ångförbrukning uppmätts till 1,610 kg. pr ton kraftmassa eller 856 kg. ånga pr ton absolut torr ved.

Det område som undersökts rör sig mellan vedvattenhalterna 20 % och 60 % och vitlutskoncentrationerna 10° Bé till 24° Be, vilket torde vara de yttersta gränserna för vad, som kan förekomma i praktiken.

Den fråga, som först gäller att behandla, är: huru stor värmemängd erfordras för uppvärmning av ved med olika vattenhalt från en viss temperatur till en annan högre. För bedömning av denna fråga upprättades först ett diagram över mängdes vatten pr ton absolut torr. ved

enligt formeln: 1000(I+ c/(100-c) ), där c är vattenhalten i %.

Den utsatta punkten motsvarar vedvattenhalten under undersökningen av kokningen. Det framgår härav, hur snabbt vattenvikten pr ton ved stiger med % vatten. Vid 30° är vedvattnet endast 28,5 % av vattenhalten vid 60 %. Nedtill står vattenvärdet av 1,000 kg. ved lika med 650 kg. vatten.

Nästa steg var att ur denna kurva beräkna, huru mycket värme, som erfordras för uppvärmning av veden och vattnet under olika förhållanden.

Varje linje betyder ändringen av värmemängden i olika vikter ved för den utsatta vedvattenhalten. Vi se t.ex. härur, 1,000 kg 30% -ig ved uppvärmd till 160° från 0° erfordras 2,500 kg. ånga men 60%-ig ved fordrar 4,800 kg.

92 % mer. En annan iakttagelse, som kan göras, gäller årstidens inflytande. På sommaren får man litet hjälp till värmningen t.ex. vid 20° temperatur och 30 % vattenhalt inemot 15% och vid 60%-14 %. Men på vintern råder ett omvänt förhållande. Då erfordras ju temperaturer under 0° värmetillförsel för isens smältning i veden, utan temperaturen höjes. Det fordras därför vid 30 % vatten vid -20° C. icke mindre än 760 kg. eller 30 % mer värme för att få upp vedens temperatur till 0° och vid 60% 2,170 kg. mer eller 45 % mer värme. Det framgår således, vintervärmeförbrukningen vid 60% -ig ved och 160° 112% mer eller mer än dubbelt så stor som vid 30% -ig på vintern. Här framträder för första gången tydligt kvatitativt vikten av att använda torr ved vid kokningen. Men blir icke den enda gången, som längre fram skall visas.

Genom en företagen undersökning har de vidare fastställt huru mycket vatten vitlut innehåller pr 1,000 kg. torrsubstans med förut angivna sammansättning och vid olika koncentration. Härur synes t. ex., att vattenhalten vid lut av 12° Be är 10,700 kg. mot 5,100 vid 22°Bé eller mer än dubbelt så högt. Under 0-linjen är vattenvärdet av 1,000 kg. alkali eller 500 kg vatten utsatt.

På liknande sätt som vid vedens värmeförbrukning är ett diagram upprättat, som visar vitlutens värmeförbrukning olika koncentration och temperaturförhöjning. Kraftmassa 160° förbrukar vid 12° lut naturligen dubbelt så mycket värme som 22° lut. Diagrammet visar också vikten av, att man använder så varm vitlut som möjligt. 20° varm lut av 12°.

förbrukar sålunda icke mindre än 5 gånger så mycket värme somm 90° lut av 22° Bé. I förhållande till vedens värmeförbrukning bör man iakttaga, att lutens värmeförbrukning vid t.ex. kraftmassa är vid medelvärden av vedvattenhalt och lutkoncentration dubbelt så hög som vedens. Lutkoncentrationen bör således ägnas ännu mer uppmärksamhet än vedens vattenhalt.

För kännedom om svartlutens inflytande på de värmeprocesser, som följa på kokningen är det av vikt att utröna några

förhållanden vid densamma. Experimentellt har då först utrönts mängden torrsubstans och oorganisk substans i svartlut olika koncentration. Som resultat härav har erhållits det diagram, som visas å nästa bild.

Observationerna äro gjorda på svartlut av 90° C.

Ur förhållandet mellan koncentrationer uttryckta i grader Beaumé och specifik vikt möjliggöres att beräkna huru mycket vatten, som kommer på 1,000 kg. torrsubstans i svartluten, och detta framgår av nästa diagram.

Av detta synes bland annat, att svartlutens vatten halt är omkring 3/10 av vitlutens vid samma koncentration, och att såldes svartlutens styrka är en funktion av vitlutens vilket också framgår därav, att kurvorna hava tillnärmelsevis samma form. Vad som således sagts förut om vitluten gäller även för svartluten fast i lägre grad. I undersökningen ingick också en bestämning av koncentrationens förändring vid variabel svartluttemperatur, vilket visas å nästa bild.

Som synes har temperaturen ett betydande inflytande eller …..

sig till 90° temperatur, vilket värde ligger ganska nära dem, som förekomma vid skilda tillfällen i tekniken t. ex. i diffusörerna, tunnluten och tjockluten efter avdunstningsapparaterna och före sodaugnarna.

Vi äro nu framme vid den första anhalten av beräkningarna, vilka således hänföra sig till alla förut angivna konstanter och genom diagrammen definierade variabler. Då det kan förutses, att inga andra faktorer än vedens och vitlutens vattenhalt spela en tillnärmelsevis stor roll som dessa, har således undersökningen gått ut på att finna en formel för ångförbrukningen för olika ändamål, som innehåller såsom variabler vedens och vitlutens vattenhalt och en konstant, sammansatt av de ovan angivna kända förhållandena. .

Kokångförbrukningen för kraftmassa kan då uttryckas på följande sätt: vedens värmeförbrukning + vitlutens värmeförbrukning + strålningsvärmet + terpentinångförbrukningen - reaktionsvärmet dividerat med friskångans värmefall. Betecknas nu vedens vattenhalt i procent med c och vitlutens vattenhalt med i kan kokångförbrukningen uttryckas med formeln

264x c/(100-c) + 0,18i + 238

kg. ånga a 760 calorier per 1,000 kg. absolut torr ved. Detta gäller för direkt ånga. Vid indirekt ånga har det vid mätningarna och genom beräkningar visat sig, att ångförbrukningen är c:a 9% lägre, varför korrektion härför kan anbringas, om så erfordras.

Tillämpas nu denna formel på de förhållanden, som rådde vid provet nämligen 43,4% -ig ved vid 20° temperatur och 16,8° vitlut vid 50° temperatur, erhålles efter korrigering till 0-gradig ved en ångförbrukning av 3,680 kg. per kok. Formeln ger nära nog fullständig överensstämmelse eller 3,640 kg. motsvarande 760 kg. per 1,000 kg ved. Med användning av denna formel har nu det diagram erhållits, som visas å nästa bild.

Diagrammet för kraftmassa anger, att vid t. ex. 22-gradig lut och 30% -ig ved ångförbrukningen är endast hälften av ångförbrukningen vid 60% -ig ved och 11-gradig vitlut.

Vid blekmassan ligger kokångförbrukningen avsevärt högre eller omkring 18%.I detta sammanhang må erinras om förhållandet mellan ångförbrukningen vid stående kokare relativt roterande. De Sann snes liar temperaturen ett betydande inflytande eller

förra måste ju arbeta med betydligt större vätskemängd, vilken tillsättes i form av svartlut. Av undersökningar utförda å annat håll, som välvilligt ställts till förfogande, framgår, att den specifika ångförbrukningen legat 55% högre än vid de roterande kokarna. Detta överensstämmer ganska väl med en beräkning, som visar, att 50% merförbrukning kunde hava förväntats.

Skillnaden är ju avsevärd och betyder ju ett principiellt^` fel vid de stående kokarna. För belysning av strålningsförlusternas inflytande har ett diagram upprättats, som visas å följande bild.

Därvid har det måst antagas, att kokarna hava samma form, som uttryckes av formeln volymen == 1,23 X diametern i kub. På vänstra sidan visas den absoluta strålningen pr kok på 2 1/2 timme, på högra sidan den relativa strålningen pr kok och kubikmeter kokarevolym. Det framgår bl.a. att de små………

……..ångförbrukningen vid blekmassetillverkning, som är ungefär densamma som vid kraftmassa räknat pr 1,000 kg. ved. Per ton massa är dock ångförbrukningen avsevärt högre, 38% beroende på det lägre utbytet. Praktiskt taget kan sägas, att blekmassans merförbrukning av ånga är proportionell mot minskningen i utbyte i förhållande till kraftmassan.

Såsom ett sammanfattning av de av dessa undersökningar vunna resultaten må anföras:

Ångförbrukningen vid samtliga värmeförbrukande processer vid sulfat-cellulosafabrikationen bedriven enligt S-S-systemet är i huvudsak ett funktion av vedens och vitlutens vattenhalt. Hushållningen med detta vatten, den s.k. vattenekonomien är således av avgörande betydelse för ångförbrukningen. Vid ett visst tekniskt tillstånd hos en sulfatfabrik kan ångförbrukningen hos dess skilda avdelningar genom anförda formler beräknas ur vedens och vitlutens vattenhalt.

Effektiv vattenekonomi kan inbespara mer än 2 ton ånga pr ton massa.

Värdet härav för en 10,000 tons anläggning kan sättas till. 200,000 kr. per år vid ett bränslepris av 100 kr per ton stenkol.

Kokprocessen är, då avloppsvärmet kan tillgodogöras, obetydligt värmeförbrukande och är tvärtom i någon mån värmealstrande.

Det vid kokning av kraftmassa alstrade reaktionsvärmet är 1,2 % av vedens bombkalorimetriska förbränningsvärme.

Den specifika förbrukningen av primär ånga kan vid fasta kokare vara 50% högre än vid roterande.

Blekmassans totala ångförbrukning i förhållande till kraftmassan är omvänt proportionell mot massautbytet.

För den totala ångförbrukningen har indirekt kokning vid kraftmassetillverkning ingen nämnvärd värmebesparande betydelse vid S-S-systemet, om avdunstningsanläggningen är tillräckligt stor, och avloppsångan kan utnyttjas. Den indirekta kokningens betydelse är indirekt, i det den avlastar avdunstningsanläggningen, vilken därvid lämnar en ringa mängd avloppsånga för torkmaskinen, om så önskas.

Sulfatfabrikationen enligt S-S-systemet kan bliva självförsörjande med värme, om vattenekonomi effektivt genomföres, och verkningsgraden vid sodapannanläggningen kan höjas till 60 a 70 %.