Jobbarna då? De gick hem från sina 12-timmarsskift med svidande ögon och värkande muskler, 1 krona och 50 öre rikare, eller som pojke 70 öre rikare, en rikedom, som snabbt plockades av dem därhemma för att räcka till livets nödtorft, som kostade 3 öre kilot, om det var potatis, 5 öre litern för mjölken, 50 öre tjoget för äggen, 4 kronor paret för skorna, 12 för stövlarna, 30 kronor för kostymen och 1:20 litern för brännvinet.

Brännvinet kunde dock bli dyrare genom följdverkningarna, som framgår av ordningsstadgan från augusti 1884:

"Hvarje i Bolagets tjänst anställd arbetare är utan undantag underkastad de härnedan gifna föreskrifter och straffas öfverträdelse däremot med penningafdrag vid löningarna, hvilka afdrag tillfalla den sjukkassa som Bolaget i närmaste framtiden tänker bilda för sina arbetare.

Mötet mellan järnet och den kemiska massan kom på 1870-talet och i en märklig tid. I Sverige hade nödåren 1866-68 efterföljts av lysande skördeår. Ute i världen följde i fransk-tyska krigets spår en stark uppåtgående konjunkturvåg.

Under dessa för företagsamheten gynnsamma villkor satte engelska uppfinnare och deras agenter igång en energisk reklam för ett par metoder att framställa kemisk trämassa, natroncellulosa, som uppgavs kunna i alla avseenden ersätta den knappa och dyrbara lumpen vid pappersframställning.

En av dessa metoder var Sinclairs cellulosametod, som omkring årsskiftet 1870-71 spreds omkring i Sverige av uppfinnarens landsman och ombud Blyth.

Den första cellulosaexporten och pionjärernas pionjär.

Blyths kampanj nådde så sitt första resultat vid ett svenskt och värmländskt järnbruk. Härom berättar Elis Bosaeus följande:

I Kristinehamn fanns en handelfirma Lilliesvärd, i vilken brukspatronen J. A. Drakenberg var delägare. Firman hade vissa intressen i det då nyligen i konkurs försatta lilla järnbruket Högfors, även kallat Kymsberg, i Värmlands finnskogar uppe vid gränsen mot Norge.

Drakenberg fick som medintresserade brukspatron Jonas Herlenius på Storfors och ett antal andra kända värmlänningar.

Förhandlingarna med Blyth ledde till avtal om anläggning av en cellulosafabrik enligt Sinclairs metod vid ett vattenfall emellan järnbrukets stångjärnshammare och spiksmedja. Blyth åtog sig att skaffa maskiner och en engelsk fackman för igångsättningen samt att förmedla både inköp av kemikalier m.m. och försäljning av massan.

Redan i januari 1872 kunde fabriken expediera den första sändningen av sin cellulosa till London. Det var troligen Sveriges första cellulosaexport. Varans pris lågt högt, men mycken liten del kom fabriken till godo, sedan de dyra transportkostnaderna betalats för den våta, i stadiga trälådor förpackade massan.

Någon återvinning av sodan hade från början inte ordnats. Till ett ton massa åtgick drygt ett ton kaustik soda i stället för nutidens mindre än en tiondel.

Under ett par duktiga svenska ingenjörers ledning gjordes energiska försök att rädda driftsekonomin, men de räckte inte till. Den sympatiske brukspatronen Drakenberg, mycket uppskattad i bygden, måste 1874 lämna företaget som en ruinerad man.

Sedan fabriken brunnit ner i april 1875 återuppbyggdes den inte. Efter järn och cellulosa tillverkades emellertid slipmassa i många år vid Kymsberg.

Detta var den första insatsen i cellulosaindustrin från bergsmannahåll.

Brukspatron Drakenberg var inte den ende pionjären vid denna tid. Han hade många följeslagare och efterföljare. Tiden från 1870 fram till sekelskiftet saknar sin like ifråga om nyetableringar.

Den nästan epidemiartade etableringen under denna period medförde självfallet både konkurser och andra svårigheter. Riktigt lyckosamma var bara etableringarna vid Billerud 1883 och vid Stjern fem år senare, 1888. Det var Uddeholm som byggde Stjerns cellulosafabrik.

Under de sista åren av 1860-talet är så den tid kommen, då landets pappersbruk kunde börja länkas in på de nya linjerna, maskintillverkning av trämassepapper.

Emellertid var inte pappersbrukens förtroende för det nya råmaterialet för papperstillverkning, d.v.s. cellulosa av ved, särskilt stort vid början av 1870-talet.

Kemisk pappersmassa av halm hade man däremot stort förtroende för kanske bl.a. beroende på den gynnsamma erfarenheten av halmpapper och papp från nära tio år vid Munksjö.

Slutet av 1870-talet utmärktes av en svår depression, som nådde sin kulmen 1879 och vållade stora bekymmer för ägarna av anläggningarna. Ar 1880 randades dock med större förhoppningar på framtiden, nyanläggningar tillkom och experimenten fortsatte.

I detta sammanhang kan nämnas att den kände pappersmannen Alvar Muntzing vid Munksjö lyckades utexperimentera ett högvärdigt omslagspapper. År 1885 kunde således "kraftpapperet" för första gången föras ut i marknaden.

Forshaga Trämassefabrik övergick i början av 1870-talet till Klarafors Fabriksbolag. Det billiga inköpet av en liten sulfatkokare inspirerade företagets ledare till att kring kokaren bygga en sulfatcellulosafabrik. År 1889 ombildades bolaget till Klarafors Fabrikers AB och under ledning av apotekaren Kaijser anlades pappersbruk år 1891.

Företaget gick dock i konkurs och kom inte igång igen förrän 1896. Då tillverkades först havannapapper och sedan tapetpapper på en fourdriniermaskin.

Andra bruk, som började papperstillverkning i slutet av 1880-talet och början av 1890-talet var Koppom, Ransberg och Bäckhammar.

Under perioden 1897-99 började Hönsfors och Åmotfors tillverkning av papper. Hånsfors arbetade med en 2,1 m bred yankeemaskin.

Åmotfors, anlagt av ägaren till Noreborgs Bruk, H.A Breien, samt ägarna till Kroppstadsfors Bruk, Jörgen Blakstad och G.C. Hansen, började med en 84" kombinerad maskin.

Nåväl, utvecklingen hade sin gång, och idag lever pionjärernas möda och trägna experimenterande vidare i de stora anläggningar, som finns i t ex Gruvön och Skoghall.

Den första generationens anläggningar var till största delen byggda av trä, vilket orsakade stora och svåra bränder.

Billeruds fabrik brann ner 1899, Stömne eldhärjades 1894 och Bäckhammar drabbades av en svår brand 1885 som varade i två dagar. Detta bara några exempel.

Den andra generationens fabriker byggdes i ett för den svenska cellulosa- och pappersindustrin dittills okänt format. De små anläggningarna var ett minne blott och de nya anläggningarna uppfördes som stora palats i rött tegel och med i stort sett god funktionell standard.

Även inom fabriksväggarna har självfallet en omfattande utveckling ägt rum.

Perioden fram till 1890 karaktäriseras framförallt som de grundläggande experimentens tid.

En andra period 1890-1910 utmärks av ett mera vetenskapligt sätt att arbeta. Kokningen var det allt överskuggande problemet under den första perioden, medan man under den andra perioden mera ägnade sig åt vedens behandling, massans silning, blekning och annan efterbehandling.

En tredje period frän 1910-1920 innebar ett definitivt genombrott för den rent teknisk-vetenskapliga forskningen kring cellulosa- och papperstillverkningen.

Tiden mellan första och andra världskriget innebar en genomgripande omdaningsprocess inom snart sagt varje led av produktionsprocessen. I början, d.v.s. på 1870-talet, var det enkelt att hålla reda på de olika produkterna. Det var huvudsakligen mekanisk massa, torr och våt, vit eller brun, sulfit- och sulfatmassa samt papp.

Några år in på det nya seklet har produktsortimentet breddats betydligt. Oförtröttligt har man arbetat vidare och idag kan man inom t ex grupperna kemisk och mekanisk massa, kemiska produkter, träfiberskivor, papp och kartong, papper samt produkter av papper få det mesta av vad man för livets nödtorft behöver.

Bäckhammar. Smidet upphörde 1871 och samma år anlades en fabrik för tillverkning av natroncellulosa.

Stiftare av "Bäckhammars Cellulosafabrik" var greve Sten Lewenhaupt, ingenjör Thorsten Nordenfelt,

v. konsul Lorentz Tiden samt affärsmannen John H. Johnsson i London. De köpte 1871 de s.k. Krontorpsverken och började samma år bygga cellulosafabriken, som stod färdig 1873.

År 1886 startades även papperstillverkning.

Uddeholms AB -  Värmlands äldsta industriföretag...

 Uddeholm har sina anor från 1668, då Johan Karlström började uppföra Uddeholms första järnbruk samt byggde masugn och hammare i Stjernsfors vid Uvån.

År 1716 tog Bengt Gustaf Geijer d.ä. över det då nedgångna bruket. Han lyckades få Uddeholm på rätt köl och anlade hyttor och stångjärnsbruk långt ute i ödemarken.

För att hålla ihop sin skapelse gjorde Bengt Gustaf Geijer Uddeholm till ett slags släktbolag, vars stadgar är daterade 1746. De fick 1830 en modernare utformning. På den grund Bengt Gustaf Geijer lagt byggde man länge. Stångjärn och gjuteriprodukter såldes på världsmarknaden genom Göteborgs stora handelshus.

En bit in på 1800-talet kom en ny expansion. Munkfors Bruk vid Klarälven förvärvades 1829. Ledaren för Uddeholm hette då Jonas Waern, en talangfull kämpe för näringsfrihet.

Lancashiresmidet infördes vid Munkfors och andra bruk på 1840-talet, det s.k. tysksmidet reducerades till relativ obetydlighet. En åtgärd, som senare fick stor betydelse för Uddeholm, var disponent Waerns förutseende inköp av egendomen Lunden på Hammarön, nuvarande Skoghall. Det var 1832 och samma år uppfördes en byggnad på platsen, kallad järnvågen, för vägning av lasterna från järnbruken. År 1855 anlades ett ångsågverk på Hammarön.

Vid mitten av 1800-talet stod det klart att splittringen på många små enheter var föråldrad och att en genomgripande koncentration av driften var nödvändig.

En annan faktor, som blev alltmer uppenbar, var trävaruindustriens snabba frammarsch. Trä hade blivit en eftersökt vara i Västeuropa och Uddeholm inriktade sig alltmer på export av plank och bräder.

Bolagets viktigaste sågverk låg då vid Munkfors och Skoghall. Skogen blev allt viktigare för Uddeholm och 1888 byggde man Stjerns sulfatfabrik. Hand i hand med träindustriens ökande omfattning gjorde man betydande skogsförvärv.

År 1870 ombildades Uddeholm till aktiebolag.

På stålets område ägde märkliga ting rum inom Uddeholm, inte bara koncentration. En Uddeholmare,

J. Fr. Lundin, förvaltare vid Munkfors 1856, har ett finger med i stålets världshistoria. På bl a hans rön bygger den i stålkretsar välkända Martinmetoden. 1873 togs beslutet om byggandet av Hagfors Järnverk.

År 1918 införlivades Nykroppa och Storfors med Uddeholm och 1939 Degerfors järnverk. Blombacka med stållinor som specialitet tillfördes koncernen 1929.

På 1910-talet koncentrerades all skogsindustri till Skoghall. Nytt sågverk byggdes 1914, elektrokemiska fabriken 1918, sulfatfabriken 1919, och pappersbruket 1930. Det nya stora kartongbruket färdigställdes så sent som 1977.

AB Mölnbacka-Trysil, aktat värmlandsföretag

Mölnbacka, beläget på en höjd mellan sjöarna Orten och Lusten, är en av Värmlands vackraste och tidigast industrialiserade orter. Redan 1628 hade Bengt Pedersen och Erik Jonsson byggt en hammare här.

1830 bildades Trysils Skogs Bolag och omkring 1840 inleddes ett samarbete mellan detta bolag och Mölnbacka Bolag samt Qvarntorps Bruk, vilket resulterade i en sammanslagning 1873 under namnet AB Mölnbacka-Trysil.

Därefter expanderade företaget kraftigt. Skogar och vattenfall förvärvades och andra bolag inkorporerades. Frän 1908 hade bolaget sitt huvudkontor i Forshaga.

Ett engelskt företag The Kellner-Partington Paper Pulp Co Ltd förvärvade 1908 de svenska bruk och egendomar. som ägdes av AB Mölnbacka-Trysil och AB Edsvalla Bruk. År 1917 övergick den engelska firman i norska händer och 1918 bildades det norska bolaget Aktieselskapet Borregaard till vilken koncern AB Mölnbacka-Trysil sålunda anslöts.

Med sina stora skogar, kraftverk, sågverk, massafabriker och pappersbruk utgjorde bolaget på sin tid ett av Värmlands mest betydande skogsbolag.

År 1967 beslöt emellertid A/S Borregaard att avveckla sina intressen i den värmländska skogsindustrin och överlät den 1 mars 1967 Mölnbackagruppen till Uddeholms AB för en köpeskilling pa 120 miljoner svenska kronor.

1978 sålde Uddeholm sina skogar, den skogsindustriella rörelsen samt kemirörelsen till Billerud.