Pappershistoria

Vad vi vet, eller tror oss veta, är att mänsklighetens vagga stod i östra Afrika för ett antal miljoner år sedan. Vi vet att det har varit istid, ett antal gånger, före och under mänsklighetens existens. Istiderna har förekommit i grupper om 3 - 4 istider med mellanliggande varma perioder. Den sista gruppens första istid, Günz, började för ca 700000 år sedan, den efterföljdes av Mindel för ca 400000 år sedan. Holstein började för ca 230000 år sedan och den sista istiden, Würm, började för ca 23000 år sedan. Den upphörde för ca 5000 år sedan, men isen började smälta redan 7000 år tidigare.

Människor började utvandra från östra Afrika redan för 1,2 miljoner år sedan men troligen i liten omfattning.

Under perioden från ca 100000 år f. kr till ca 25000 år f. kr förekom en mera omfattande utvandring. Vi vet att människor utvandrade från östra Afrika i alla riktningar under den stora folkvandringen, anledningen var naturligtvis att de började bli för många så att födan inte räckte till alla. De som lämnade Afrika vandrade över i området från Medelhavet till och med Röda havet.

Troligen kom urbefolkningen till Australien under denna tidsperiod och sannolikt förflyttade man sig till största delen gående. Över vattenytorna hade man troligen något slags enkla båtar eller flottar.

Det är också tänkbart att det förekom utvandring till Sydamerika under denna tid. Man kan ha använt flottar av papyrusgräs eller möjligen kanoter av urholkade trädstammar.

En del av dem som utvandrade kom så småningom till Beringssund som under istiden var torrlagd. Ett antal människor vandrade vidare mot nuvarande Alaska och vidare söderut utmed klippiga bergen där det fanns en korridor i inlandsisen, som låg tjock även på den Nordamerikanska kontinenten. Isen började annars smälta vid havsstränderna och kusten blev således isfri tidigast. Det är både möjligt och troligt att det förekom folkvandring utmed kusterna.

Många människor bosatte sig utmed vägen medan andra antingen stannade tillfälligt eller fortsatte vandringen utan något längre uppehåll.

Vartefter som isen drog sig tillbaka följde människor efter och kom att kolonisera större delen såväl Nord- och Sydamerika som Centralamerika.

Dessa vandringar, från norra Asien, tog mycket lång tid, troligen ca 6000 år.

Vad har nu detta med papper att göra? Papper, eller pappersliknande material, har förekommit på många platser på jorden för minst 5000 år sedan. Hur kan det komma sig att pappersmakarekonsten har varit så spridd på så tidigt stadium? Ett svar är att konsten att göra papper är så gammal att den varit känd redan före eller under den stora folkvandringstiden. Vad som sedan hänt är att man tvingats till modifikationer av de ursprungliga metoderna beroende på råvarutillgången.   

Enligt Heyerdahl så seglade människor från norra Afrika över Atlanten till Centralamerika och bildade bl.a. Mayakulturen. Befolkningen i nuvarande Mexico hade såväl papper som skriftspråk för minst 5000 år sedan. Om det nu var så att Amerika koloniserades genom att människor seglade över Atlanten så måste detta ha skett i rätt stor skala eller under mycket lång tid.

Papper från Mexico tillverkat på samma sätt, som man gjort i tusentals år.

Hur förklarar man då den Kinesiska kulturens utveckling? De hade också papper och skriftspråk på ett mycket tidigt stadium.

Det är naturligtvis fullt möjligt att bägge teorierna är riktiga, folk vandrade den långa vägen över Beringssund, andra tog vägen över Atlanten.

Enligt gängse teorier uppfanns papyrus i Egypten, papper i Kina och pergament i mellersta östern. Anledningen är naturligtvis att man funnit rester av respektive material i Egypten osv. Ingenting styrker att materialet uppfunnits på den plats där det hittats. Problemet med pappersliknande material är ju den begränsade beständigheten, det finns helt enkelt ingenting kvar av det som tillverkades för säg 10000 år sedan, men det bevisar inte att det inte fanns. Det mycket väl vara så att papper från början uppfanns utan något syfte med uppfinnandet.

Ingenting bevisar heller att pappret uppfanns av en eller några personer på en viss plats vid ett bestämt tillfälle i det förgångna. I stället kan det vara så att människor, på olika platser vid olika tillfällen och under mycket skilda tidsperioder, uppfann papper utan någon som helst koppling till tidigare uppfinnare. När man väl uppfunnit pappret började man kanske fundera över vad det kunde användas till och det är troligare att det användes till kläder än som underlag för skrift.

Först så småningom började man kanske försöka rita på papper ungefär som småbarns klotter. Vi vet ju inte heller om skriftspråket fanns före pappret däremot vet man att människor ritade/målade bilder för minst 40000 år sedan. Det enda man med säkerhet kan säga beträffande papprets tidigare historia är att man inte vet varken när eller var eller av vem/vilka pappret uppfanns.

Egyptisk pappershistoria.

Papyrusväxten blir flera meter hög och har ett inre bestående av en trådig märg, lätt delbar på längden, vilken var råvaran för papperstillverkningen. Märgen skars i tunna blad eller skivor, vilka lades intill varandra i bredd, varefter ett nytt lager skivor lades på tvären över det undre. Härefter bultades remsorna med en klubba till ett sammanhängande ark, jämnades eller glättades, torkades, och Papyruskartan, som det kallades, var färdig. Papyrusrullar tillverkades på samma sätt, enda skillnaden var att arket gjordes längre.

När den första papyrusen tillverkades känner vi inte till, men vi vet, att tillverkningen är mycket gammal. Bland de gamla egyptiernas skrivtecken, de s.k. hieroglyferna, finnes ett tecken, som tydligt föreställer en papyrusrulle. Papyrusen var alltså bekant redan på den tid, när dessa skrivtecken mejslades i sten. Den äldsta papyrusrulle, som vi känner till och förmodligen den äldsta som finnes i världen, tillhör nationalbiblioteket i Paris. Dess ålder uppskattas till c:a 5.500 år.  Av någon egendomlig anledning anses att hieroglyferna är lika gamla!

Kinesisk pappershistoria

Kina existerade som något slags stat, väsentligt mycket mindre än det nuvarande Kina, åtminstone tre tusen år före vår tideräknings början. Tiden efter 2300 f. Kr är väl belagd. Kejsare Tsin-Shi-Huangti tog makten i Kina år 221 f. Kr efter ett omfattande krig. År 213 f. Kr lät han, för att bryta de konservativa lärdes motstånd, genomföra en allmän bokbränning. Man kan verkligen fråga sig vilket material  dessa böcker var skrivna på. Man vet emellertid att man skrev på bambustavar långt före år 0. Under hans regim standardiserades också skriftspråket, men vad skulle man med ett skriftspråk till om man inte hade ett för ändamålet lämpligt material att skriva på? Eftersom praktiskt taget allting som var skrivet tidigare försvann har det svårt att få bevis för papperstillverkning före Tsin-Shi-Huangti.

Muren och böckerna, av Evert Taube

Det var Chi Hoang Ti,

kung av Tsin,

som lät bygga den kinesiska muren

och bränna alla böcker i Kina.

Detta hände på Hannibals tid,

innan Jesus var född.

Det var kungen av Tsin,

Chi Hoang Ti.

Kring alla kungariken han besegrat

lät han bygga den kinesiska muren.

Muren blev tvåtusen kilometer lång,

Sex Kungariken blev Ett.

Det var Chi Hoang Ti,

kung av Tsin,

som blev orsak till Kinesiska Hostan,

den svåra brandrökshostan i Kina.

Hostan spreds från miljoner bål

där Kinas böcker brann.

Det var kungen av Tsin,

Chi Hoang Ti,

som lät bränna Gula Kejsardömets böcker

och Tchoángs och Konfutsés och Lao Tsés böcker.

Kinas Historia skall börja med Mig,

präntade Chi Hoang Ti.

Det var tre tusen års

kinesiskt pränt

som Chi Hoang Ti lät bränna på bål

för att Historien skulle börja med honom.

Var och en som gömt någon bok

blev märkt med glödgat järn.

Den som blivit märkt

med glödgat järn

blev sänd till den kinesiska muren,

fick bära sten och mura stenar på Muren.

Var och en som gömt undan en skrift

blev slav på Chi Hoang Tis mur.

Det var kungen av Tsin, Chi Hoang Ti

som drev ut sin egen moder ur Kina

Domen stred mot kanonisk rätt.

Detta var oerhört!

Det kan tänkas att Chi

Hoang av Tsin

ville stryka ut ur minnet allt förgånget

för att därmed döda minnet av sin moder.

Eller skall man tro

om Chi Hoang Ti

att det var Evigt Liv han önskade i Kina?

Och brände skrifterna för att besvärja Tiden?

Och sände bort sin mor för att själv bli Början?

Och byggde Muren för att utestänga Döden

med trolleri?

Gick allting ut på att stänga in

och därmed stänga ut?

Över Liv och Död

Tid och Rum

ville Chi Hoang Ti måhända regera.

Hans palats hade lika många salar

som året har dagar. För Kinas folk

blev detta en dyr symbol.

Man har länge trott att kinesen Tsai Lun, en hovfunktionär under Handynastin (25—210 år e Kr), uppfann metoden att framställa papper ur växtfiber, och att detta skulle ha skett omkring år 105 e Kr.

Nu har emellertid arkeologerna hittat fynd som tyder på att metoden existerat redan flera hundra år tidigare. I en rapport i juninumret (1972) av China Reconstructs berättas det att man vid utgrävningar som gjorts under de senaste 50 åren hittat fragment av papper som framställts av växtfiber och som kommer från en tid som ligger långt före Tsai Lun:

En bit grovt papper, som tillverkats av hampa omkring år 50 f Kr, dvs 150 år före Tsai Luns tid, hittades 1933 i Lop Nor, Sinkiang, och vid utgrävningar år 1942 hittade man i Chuyen i det inre av västra Mongoliet fragment av växtfiberpapper, som också härrör från en tid som ligger åtskilliga år före Tsai Lun. År 1957 fann man i Pachiao i närheten av Sian i Shensi-provinsen en mängd pappersbitar (den största ca 10 cm2) i en grav tillhörande Handynastin. Undersökningar har visat att de var gjorda av hampfiber. Andra lämningar i samma grav tyder på att fynden inte kan dateras till senare tid än den då kejsare Wu Ti regerade (140—87 f Kr) — således ca 200 år före Tsai Luns tid.

Ref.

Thomas Francis Carter, The Invention of Printing in China.and its spread westwards, J. Karabacek, Das arabische Papier, Sir Aurel Stein, Serindia, Conradi, Die chinesischen Handschriften und sonstigen Kleinfunde, Sven Hedins in Lou-Lan och R. H. Clapperton, Paper an historical account of its making by hand from the earlist times down to the Present days. 

Papperstillverkning av bark från 1 åriga mullbärsbuskar. Bilderna ger intryck av en tillverkning efter samma principer som

papyrustillverkning. Troligen visar bilderna papperstillverkning från en period långt före kristi födelse.

Nedanstående bilder ger intryck av arkformning från en mäld d.v.s. mald råvara. 

Japansk pappershistoria

Enligt gamla tideböcker började man i Japan tillverka papper år 625 e. Kr., d.v.s. 520 år efter att Tsai-Lun i Kina beskrivit tillvägagångssättet. Kännedomen om papperet överfördes från Kina till Japan över Korea, där papper efter kinesiska metoder tillverkades under det sjätte århundradet. En buddapräst vid namn Dokyo lär år 610 ha fått med sig de första pappersböckerna till Japan, där år 703 fyra pappersmakare var kända. I mitten av 700-talet talade japanska krönikörer om papperets nytta, och vid ingången av 800-talet fanns t.o.m. statliga pappersfabriker.

Varken för den kinesiska eller japanska bildskriften hade man någon användning för rörliga typer på samma sätt som vid den romerska bokstavsskriften. Blocktrycket var därför en fullt tillfredsställande metod för mångfaldigande av kinesiska handskrifter.

Papperets egenskaper var det slutligen, som på 1000-talet befordrade den kinesiske smeden Pi-Schengs uppfinning av rörliga porslinstyper och på 1300-talet det koreanska trycket med metalltyper.

Kashmirs pappershistoria

Kashmir ligger i de norra delarna av Pakistan/Indien. Med säkerhet har man icke kunnat konstatera papperstillverkning i Kashmir före år 1420, men troligen blev papper känt där ungefär vid samma tid, som pappersmakarekonsten från Kina nått fram till Persien och Samarkand, d.v.s. mot slutet av 700-talet och början av 800-talet.

Kashmirpapperet hade länge högt anseende i Indien och ansågs vara ett förnämligt manuskript- och korrespondenspapper.

Indisk pappershistoria

Innan papper blev känt i Indien, begagnade man där, liksom i många andra länder ett flertal olika material för upptecknande av skrift, och en del av dem fann en viss användning ännu ett tusental år efter det papper allmänt kommit i bruk.

Liksom i de flesta länder saknar man i Indien dokumenterade uppgifter om papperstillverkningen under äldre tid, vare sig beträffande tidsbestämningar eller tidigare arbetsmetoder. Fast man alltså inte känner till papperstillverkningens äldsta historia i Indien, råder inget tvivel om, att många tusen människor mycket tidigt var sysselsatta med papperstillverkning i olika delar av landet.

Råmaterialet har huvudsakligen varit jute, hamprep och lump, beroende av tillgången i den trakt, där papperet tillverkades. Pappersmakaren tog vad som var billigast och mest lättåtkomligt. Huvudsaken var, att han fick vegetabiliska fibrer.

Tillverkningen bedrevs oftast som hemindustri och det var vanligt, att olika operationer utfördes av olika familjer, som även varit fallet i andra länder.

Pappershistoria skriven 1898

Början till europeisk pappershistoria

En blodig strid utkämpades vid floden Tharaz, mellan abbasider och sassanider. Abbasiderna tog ett stort antal krigsfångar. Detta skedde i juli 751 e. Kr.

Bland de krigsfångar de tagit vid floden Tharaz och medfört till Samarkand, fanns en hel del kineser vilka kände till konsten att av lätt tillgängliga råvaror förfärdiga vita, böjliga blad, som bättre än andra kända material lämpade sig för skrift. Kineserna hade i sitt hemland till yrket varit pappersmakare och möjligen var det för att undgå slaveri, som de offrade sin väl bevarade hemlighet. De blev i Samarkand läromästare för sina besegrare, som senare skulle förmedla kännedomen om papperet från orienten till västerlandet.

I Samarkand nådde på kort tid papperstillverkningen en blomstringsperiod och papperet blev en viktig exportartikel. Säkerligen hade staden inget intresse av att offentliggöra hemligheten med papperstillverkningen, handeln med papper var mycket inkomstbringande. Men Samarkand skulle få behålla sitt monopol, än så länge, på papperstillverkning.

Redan under byzantinsk tid var det vanligt att i början av varje papyrusrulle inklistra ett blad med en ämbetsanteckning (papyrerna beskattades), Från den grekiska beteckningen proto kollon på detta ”framför klistrade” blad härrör vårt ord protokoll.

Under hela 800-talet och in i början av 900-talet användes papper och papyrer vid sidan av varandra. Härtill kom, att även pergamentet uppträtt på skådebanan. Men på 900-talet kunde papyrerna inte längre konkurrera med papperet.

Linbindor användes i Egypten till svepning av de döda och på arabisk tid hemsöktes de gamla begravningsplatserna av beduiner och bönder, som stal mumiernas linnebindlar och sålde dem till pappersmakare.

EnIigt sägnen skall konung Ptolomeus II i Egypten ha tävlat med konungen Eumenus i Pergamon i anläggandet av stora bibliotek. Avundsjukan mot Eumenus drev slutligen Ptolomeus så långt, att han på 200-talet f Kr. förbjöd all export av papyrer till Pergamon.

År 170 f. Kr infördes en förbättrad beredning av djurhudarna. Då Eumenus ytterligare utvidgade sitt bibliotek i staden Pergamon, började djurhudarna att kallas "pergament".

Under 200-talet e Kr. började man i ökande utsträckning använda pergament i stället för papyrusrullar. Blad av pergament sammanfogades till en kodex, som liknade den nuvarande formen av en bok, i vilken man kunde bläddra.

Pergamentet var för böcker och urkunder visserligen ett idealiskt material, men dyrt och därför inte åtkomligt för vem som helst. Hur många kunde skaffa sig böcker, när en enda bok kostade lika mycket som en god häst?

Den äldsta kända handskrift, som finnes på pergament, är ett brottstycke ur den gotiska bibelöversättningen av biskop Ulfila år 385. Den tillhör Uppsala Universitets bibliotek.

Europeisk pappershistoria

En allmän nationalekonomisk betydelse fick papperet först sedan tillverkningen spreds utanför Samarkand.

Det måste antas, att almoraviderna vid sin övergång till Spanien införde papperstillverkning. Ty sedan almohaderna år 1144 segrande inträngt i samma land, blev förhållandena knappast så lugna, att en ny industri på mycket kort tid kunde både grundas och bli vida berömd.

Men redan 1150 skrev el-Edrisi om staden Xativa, som var ett viktigt centrum för pappersindustri, på följande sätt: Där tillverkas papper så som eljest ingenstädes i den civiliserade världen, och det papperet sändes till öster och väster. Xativa låg i Valéncia, på samma plats, där staden San Filipe nu ligger.

Med säkerhet kan man sluta sig till, att åtminstone en av papperstillverkningens vägar gick över Marocko till Spanien och att Spanien var det land i Europa, som tidigast ägde pappersbruk. Tryckningen med rörliga typer väntade ännu på att återuppfinnas i västerlandet. Även om pergament var dyrare än papper torde även priset haft stor betydelse för spridningen. Men även kvalitén hos de tidigaste papperen utgjorde ett hinder för papperets spridning mot norra Europa.

Det andra land i ordningen, som inom Europa producerade papper, var utan tvivel Italien. Enligt daterade dokument, som försvaras i staden Fabrianos arkiv, skänktes år 1278 ett pappersbruk åt munkarna i Montefanos kloster av en viss Temperanza d’Albatuccio. Numera (2006) finns ingenting kvar av pappersbruket i Fabriano. Troligen försvann de sista resterna under andra världskriget.

Ökad efterfrågan på papper gjorde, att talrika små pappersbruk uppstod i mellersta Italien och på Poslätten. Hela Sydtyskland försåg sig på den tiden med papper från Italien. Ännu under boktryckets första tid använde Tyskland avsevärda mängder italienskt papper.

År 1352 berättar den lärde juristen Barlotus de Sassoferrato om Fabrianos blomstrande pappersindustri och framhåller med beröm, att varje fabrik förser sitt papper med ett vattenmärke, vilket tjänade som ursprungsbeteckning. Detta är första gången vattenmärken i papper omnämns litteraturen.

En annan mycket viktig förbättring inom tillverkningen bestod i att limningen av papperet utfördes med animaliskt lim. Limlösningen hölls varm i en stor behållare, de torkade arken neddoppades helt och hållet i vätskan, fick avrinna och lades sedan i stapel i en stor press. Den överflödiga limlösningen utpressades och användes på nytt. De limmade arken upphängdes till torkning och var efter glättning färdiga att användas.

Uppfinningen av animalisk limning blev av genomgripande betydelse för papperstillverkningen. Pappersfibrerna blev bundna och papperet erhöll en glatt, sluten yta, som väl ägnade sig att skriva på. I slutet av 1600-talet hade pappersproduktionen i olika europeiska länder nått sådan omfattning, att man blev mindre beroende av Italien. Tyskland exporterade, Genua och Frankrike erövrade marknad i Orienten och den italienska pappersindustrin fick hårda tider.

Det har uppgivits, att det första franska pappersbruket skulle ha grundats vid Hérault i södra Frankrike så tidigt som 1189.

Svensk Pappershistoria

Det sägs att Biskop Brask anlade ett pappersbruk på Råberga utanför Linköping omkring 1520. Den s.k. brasklappen skulle ha varit skriven på papper från det egna pappersbruket. Troligen är uppgifterna felaktiga.

Ett pappersbruk anlades i Stockholms ström år 1565 av Torbjörn Klockare som fick 200 mark för arbetet av Erik XIV. Detta verk flyttades till Uppsala 1611 på order av Gustav II Adolf för att förse det då startade Uppsala universitet med papper.

Omkring 1570 startade Sten Bille ett pappersbruk vid Rönneån i Skåne. Senare efterföljt av klippans pappersbruk.

1621 anlade riksdrotsen Gabriel Oxenstierna ett pappersbruk vid Uddby (Tyresö).

Under 1630-talet anlades Norrköpings och Fiskeby pappersbruk.

1646 startade riksdrotsen Per Brahe papperskvarn vid Röttle intill Vänern.

1665 anlades Östanå pappersbruk. Man tillverkade, på försök, papper av löv. Resultatet var tydligen hyggligt men av någon anledning startade man ingen reguljär produktion.

Pappersbruket låg någon kilometer väster om Iggesund.

Rester av Östanå pappersbruk

Omkring 1670 uppfanns i Holland en papperskvarn, som sedan dess gått under namnet "Holländare". Kvarnkonstruktionen har i sina huvuddrag levt kvar i industriell drift ända in på 1970-talet.

Kvarnens huvuddelar är en ränna med ungefär kvadratiskt tvärsnitt och med oval form men med raka sidor. Vinkelrätt mot rännan går en vals med knivar mot i botten placerade fasta knivar. Valsen drivs runt och mälden dvs blandningen av pappersmassa och vatten mals mellan de fast och rörliga knivarna samtidigt som mälden transporteras runt. Knivarna har trubbig eggvinkel för att inte skära sönder fibrerna. Från början drevs Holländarna med vattenhjul. Under 1800-talet användes även ångmaskiner, som så småningom ersattes av elmotorer.

Fram till mitten av 1800-talet användes Holländarna för malning av textillump, huvudsakligen lin, bomull och ull. Detta var den enda råvara som kunde fås till rimligt pris. Man skiljde på heltygs- och halvtygsholländare, de sistnämnda hade obetydlig malverkan och användes för att sönderdela tygbitarna så att man fick fria fibrer. Heltygsholländarna användes för den egentliga pappersmalningen då man dels plattar till fibrerna dels klipper av dem. Graden av klippning var beroende av vilken papperssort man önskade tillverka.

När lumpen var färdigmald pumpades mälden över till ett kypkar. Formaren fångade upp en lämplig mängd fibrer på sin arkform och skakade formen långsamt i sidledd med formens botten kvar nere i mälden. Han lyfte sedan formen så att vattnet kunde rinna av genom dess botten av finmaskig silduk. Sedan guskades pappersarket av från formen genom att ett filtstycke lades över arket. Form och filt vändes tillsammans och trycktes mot ett välvt träblock. Arkformen kunde nu lyftas från arket, som fastnat i filten. Filten med  arket pressades tillsammans med ett antal andra filtar/pappersark. Efter pressningen plockade man av pappersarken och hängde dem på trästänger i särskilda torkhus. Produktionen var liten, på sin höjd något hundratal ton per år, varför papper var mycket dyrbart.

1751 Lumptillgången var mycket begränsad och en av dem som experimenterade med ersättningsmaterial var Jonas Stakel på Östanå pappersbruk i närheten av Iggesund i Hälsingland. Detta år sände han papper som han dels tillverkat av löv, dels tillverkat av sågspån till Vetenskapsakademin i Stockholm. Han fick ett gott betyg och man ansåg att hans papper kunde användas till "alla behov, där vanligt grå och Carduspapper plägade användas". Av någon anledning startades aldrig någon produktion av varken löv- eller sågspånspapper.

1757 lumpinsamlingsmonopolet upphävs.

Förordning från 1738

I vårt land omgärdades dessförinnan insamlingen av lump av en byråkrati om möjligt ännu värre än dagens. Lumpinsamlingen hade karaktären av en skatt som uppbars av den som hade kungligt privilegium för ett visst område. Privilegieinnehavaren behövde inte betala någonting för lumpen men hade skyldighet att förse lumplämnarna med en del skrivpapper. Även bruk med litet kapital kunde på detta sätt driva tillverkning eftersom man fick råvaran på kredit.

Vem som helst fick i fortsättningen samla in lump. Resultatet blev att de resursstarka bruken köpte upp i det närmaste all lump medan de övriga fick nöja sig med det lilla som blev kvar.

1774 apotekaren C.W.Scheele upptäcker  Klor.

1785 upptäcktes Klors blekande förmåga av Berthellot och man övergick inom något år till klorblekning i stället för solblekning. Klorblekning går oerhört mycket fortare än blekning med solljus varför det är självklart att klorblekning snabbt slog igenom. Det besvärliga med klorblekning var att kloren måste framställas på platsen då transportmöjligheter saknades. Klor är mycket giftig och aggressiv och på 1700-talet saknades teknik för att rena och komprimera en sådan gas.

Omkring slutet av sjuttonhundratalet upptäckte en kemist vid namn Leblanc ett sätt att tillverka alkali, vilket innan dess vunnits indirekt från pottaska och andra ämnen.

1800 klorkalken upptäcktes av Tennant och det blev nu möjligt att tillverka blekmedlet på en plats och använda det på en annan vilket tidigare varit omöjligt.

Samma år patenterar engelsmannen Matthias Koops en metod för framställning av pappersmassa med halm som råvara. Metoden var mycket omständlig och tidskrävande. Kokningen skedde i öppna kärl.

I och med att pappersmaskinen uppfanns blev det ännu svårare att anskaffa råvara för papperstillverkningen, någonting som redan tidigare hade varit mycket besvärligt. I och med att lumpbristen blev mycket svår började allt flera söka efter ersättningsmaterial. Roberts maskin bestod av en vira, sträckt i horisontal riktning mellan två valsar. Ena valsen var fäst vid en ram, men den andra rörlig för att kunna spänna viran, samt två pressvalsar, genom vilka viran passerade. Pressvalsarna var ställbara.

Viraduken var utbredd över en behållare med den färdiga pappersmassan. I behållaren en trumma försedd med skyfflar, som roterade på massans yta för att i en regelbunden ström driva massan upp på viran. Under massans genomgång från första valsen till pressvalsarna, rann en del av vattnet ned i kärlet; vid passerandet genom pressvalsarna, avlägsnades ytterligare vatten, och den våta pappersvävnaden fästes på en rulle och rullades upp på denna till dess en viss kvantitet uppnåtts, då en ny rulle insattes. Från sidan utsattes viran för en skakande rörelse för att så mycket som möjligt imitera skakningen i handformen.

En rulle papper, tagen från maskinen rullades upp och fördes genom en pressmaskin. Detta gjorde papperet tillräckligt starkt för att kunna upphängas för torkning.

John Gamble, var engelsman, men bodde i Paris. Han erhöll några pappersark av betydlig storlek, tillverkade på Roberts maskin och anlände år 1800 med dessa till England i avsikt att med engelskt kapital och under medverkan av engelska ingenjörer bringa uppfinningen till ett lyckligt utförande. Gamble erhöll strax efter sin ankomst engelska patent, och kom i förbindelse med Henry och Sealy Fourdrinier.

Gamble tyckes ha använt några av Roberts förbättringar och att vid sin ankomst till England ha patenterat dessa i eget namn.

Herrar Fourdriniers, som finansierade företaget i England, engagerade herrarna Hall & C:o, ingenjörer i Dartford. Dessa hade i sin tjänst en ung man vid namn Bryan Donkin, som visade stort intresse för konstruktionen av pappersmaskinen. Det verkade, som om Hall & Co inte var särskilt angelägna om att fullfölja detta arbete, varför Foudriniers slutligen skrev kontrakt med Bryan Donkin, och 1803 inköpte fastigheter i Bermondsey, där den första verkligt tillfredsställande pappersmaskinen byggdes.

Den hos Hall & Co byggda maskinen blev troligen uppsatt i en kvarn i Dartford, medan den första maskinen från Bermondsey tycks ha blivit sänd till Two Waters kvarn i Herefordshire. Denna senare maskin hade två viror, den ena ovanpå den andra. Papperet passerade mellan dem, och fördes från de valsar kring vilka virorna gick upp på en ändlös filt. Denna anordning hindrade vattnet att tillräckligt fritt rinna bort, och pappersvävnaden blev som en följd av detta fortfarande skör.

Originalet till Foudriniers pappersmaskin, fullbordad av Bryan Donkin & Co i Bermondsey, patenterades 1807 av Henry och Sealy Foudrinier och John Gambie samt förbättrades och tillverkades av Bryan Donkin & Co 1808. Denna maskin är ett stort framsteg från Roberts första maskin.

Till år 1807 hade herrarna Foudrinier betalat ut över £ 60000 för experiment och förbättringar av pappersmaskinen. De hade tvingats att försumma sin pappersaffär, och 1809 hade de en förlust att uppvisa på £ 5,635 och de gjorde bankrutt den 8:de november 1810. Henry och Sealy Fourdrinier, Saint Leger Didot, Nicolas Louis Robert och John Gamble ruinerades.

Bryan Donkin var den enda av de sex banbrytarna som hade någon nytta av pappersmaskinens uppfinning. Hans firma tillverkade från 1803 - 1812 tio maskiner, från 1813 - 1820 tjugofem maskiner och hade till år 1851 tillverkat 191 maskiner. Företaget överträffade alla andra fabrikanter av pappersmaskiner och tycks ha försett hela den civiliserade världen med sådana. Donkin införde även den roterande kokaren för lumpkokning, vilken var en stor förbättring av tidigare metoder.

1832 installerades den första pappersmaskinen i Sverige vid Lessebo pappersbruk.

1844 blev tysken Friedrich Gottlob Keller först med att tillverka papper med en inblandning av 60% träslipmassa. Denna massa fick han fram genom att trycka stockar mot en med kallt vatten begjuten slipsten. Om han tryckte änden eller långsidan av stockarna mot slipstenen är inte helt känt. Trämassan hade en usel kvalitet med mycket korta fibrer.

1845 sålde Keller slipmassatillverkningsrättigheterna till den erfarne papperstillverkaren och maskinkonstruktören Heinrich Voelter i Bautzen, Tyskland.

1847 – 1852 utexperimenterades slipverk för massatillverkning i samarbete mellan Voelter och J M Voigth i Heidenheim.

Trots massans usla kvalitet började man anlägga träsliperier överallt i Europa.

1850-talet. Engelsmannen Watt och amerikanen Burgess använde, oberoende av varandra, en 3%-ig Natriumhydroxidlösning för kokning av trä. Kokningen utfördes i laboratorieautoklaver vid ca 150°C. Ligninet, som håller samman fibrerna i veden, utlöstes vid kokningen och fibrerna frilades. Eftersom utgångskemikalien var soda (Natriumkarbonat) kallades metoden för sodakokning.

Både Watt och Burgess upptäckte att det inte gick att koka veden utan att först sönderdela den. Förmodligen gjorde man så att man sågade veden i skivor, som sedan delades i mindre bitar.

Man har använt sågnings- klyvningsmetoden i industriell skala men övergivit den.

1854 – 1857 patenterar Mellier metoder för framställning av pappersmassa med halm som råvara.

1855 den 17 oktober fick engelsmannen Henry Bessemer patent på Bessemerprocessen. Bessemer använde en degel som fylldes delvis med smält tackjärn varefter luft blåstes ner i smältan genom ett tegelrör. Resultatet blev att kolhalten sjönk men stålet blev porigt och oftast oanvändbart.

1856 Fick George Sinclair, Leith, England och James F.B.Hougton, Kanada, bägge två, patent på natroncellulosametoden som var identisk med Watts och Burgess metod.

I Sinclairs kokare, som var stående med ett yttre trycktåligt hölje och en inre perforerad mantel, fylldes flisen efter att locket demonterats. När locket monterats och kokvätska påfyllts skedde värmningen genom direkt undereldning. Kokaren var inmurad så att det bildades en spiralformad kanal, runt kokaren, som avslutades men en skorsten.

Houghton använde sig av korgar som fylldes med flis. Houghtons kokare låg ner och att korgarna fördes på vagnar in i kokaren. Även Houghtons kokare värmdes genom direkt undereldning. Både Sinclair och Hougthon använde en kokvätska med 40 - 50 g kaustik soda per liter. Kokningen skedde vid 180°C i 5 á 6 timmar.

Massan blev kraftigt brunfärgad och svårblekt.

1856 Sverige antar en nationell patentförordning. Den som kom först med en uppfinning fick patent utan några undersökningar om att uppfinningen var ny. Man inte heller några krav på att uppfinningen fungerade. Andra uppfinnare, som redan hade patent, fick processa i domstol och den vägen upphäva beviljade patent.

1857 anlades Sveriges första träsliperi, Öhnans, på en ö i Göta älv i Trollhättan. Det var Mölndalföretaget Rosendalsverken som under den driftige David Otto Francke gjorde denna satsning för att öka tillgången på pappersråvara.

De stora kemikaliekostnaderna, önskan från pappersmakarnas sida att få vita fibrer gjorde att bröderna Tilghman började experimentera med en sur metod för pappermassetillverkning.

Benjamin Chew Tilghman hade upptäckt att Svaveldioxid har upplösande effekt på trä. De provade systematiskt olika baser för ett surt salt, som kunde användas. De fastnade slutligen för Kalciumvätesulfit.

1857 svensken Göran Fredrik Göransson köpte 20% av patenträttigheterna till Bessemerprocessen, till en kostnad av 2000£,  för Sverige och Norge. Metoden hade redan provats utan framgång i Dormsjö ca 5 Km norr om Garpenberg i Dalarna. Försöken startar på hösten samma år med utrustning och personal från England. Försöken bedrevs på Edske masugn vid stranden av sjön Edsken väster om Hofors i Gästrikland. Snart stod det klart att den engelska utrustningen inte höll måttet och den revs ut. Med en ny konverter som modifierades ett stort antal gånger lyckades Göransson att tillsammans med sina medhjälpare, den 18 juli 1858, få processen att fungera. Resultatet testades genom utsmidning vid Högsjö bruk, någon mil norr om Sandviken. Det var genom att öka luftflödet och blåsa in luften genom ett antal relativt stora öppningar i botten på ugnen som fick en praktiskt användbar stålframställningsmetod. På platsen (1999) vid Edsken finns undre delen av själva masugnen kvar. Där finns även en replik i halv skala av Göranssons konverter, tillverkad och uppställd 1958.

1859 den 31 dec bildades Munksjö pappersbruk för tillverkning av papper, med halm som råvara. Först i maj 1862 kunde anläggningen provköras.

1860 den första fabriken, som använde natroncellulosametoden, byggdes i Pennsylvania i USA.

1860 den första kemiska massafabriken i Sverige var Rosendalsverken i Mölndal (numera AB Papyrus) och man använde Melliers halmmasseprocess. Tidpunkten för starten är inte helt känd man vet dock att det fanns  en s.k. bykkula vilket var en klotformig roterande kokare med ca 2m³ volym. Bykkulan användes både för kokning av lump med sodalösning och kokning av halm med lutlösning.

1861 Nykvarns pappersbruk utanför Södertälje startar tillverkningen av gult halmmassepapper.

1862 startas Sandvikens järnverk av G.F.Göransson.

Bessemerprocessen sänkte stålpriserna dramatiskt tack var en jämfört med tidigare förhållanden enorm produktionskapacitet och en mycket jämn och god kvalitet på stålet. Denna process har utan tvekan haft större betydelse för den industriella utvecklingen än de flesta andra uppfinningar. I själva verket var det Bessemerprocessen som möjliggjorde den tekniska utvecklingen på många områden och hade mycket stor betydelse för cellulosaindustrin.

Nu fick man möjlighet att tillverka plåt i stora format. För massaindustrin innebar detta ett stort steg framåt då verkstäderna kunde tillverka betydligt bättre och större maskiner, apparater och andra anordningar. De gamla hyttorna blev olönsamma och lades ner. Visserligen kom senare andra processer som var bättre än Bessemerprocessen men dessa fick inte samma avgörande betydelse för den tekniska utvecklingen.

1864 den 17 nov. startade Ernest Solvay sin första sodafabrik Couillet, nära Charleroi i Frankrike.

1866 startades Skövde Pappersbruks Aktiebolag för tillverkning av gult omslagspapper av halm.

Sammanlagt startades 15 anläggningar för halmmassetillverkning under 1860 och 1870-talen. De flesta anläggningarna byggdes för den egna papperstillverkningen. Undantagen var Nykvarn utanför Linköping och Södertälje halmmassefabrik, som uteslutande gjorde avsalumassa. Bägge fabrikerna fick slå igen efter ett par års olönsam drift.

Halmmassetillverkningen pågick ända fram till 1916 men omfattningen var liten redan på 1880-talet.

Av halmmassan tillverkades omslagspapper och förhydningspapper. En del användes också för inblandning i lumppapper.

Högsbo bolag som svarade för driften av Högsbo, Edske och Sandviken lägger ner verksamheten, däribland Bessemerståltillverkningen. Ett flertal engelska bolag hade lånat ut pengar till G.F.Göransson. Skulderna till J.Tomson, T.Bonar & Co uppgår till 500 000 riksdaler.

Fransmannen Robert uppfann diffusionsmetoden för utvinning av socker ur sockerbetor.

1867 vid världsutställningen i Paris visade firman J.M.Voith ett komplett träsliperi vilket gjorde stor succé.

1867 tog bröderna Tilghman patent på ett förfarande där Kalciumvätesulfit användes för uppslutning vid 127°C.

Bröderna Tilghman lyckades inte få sin metod industriellt användbar mycket beroende på att de försökte använda kontinuerlig kokning. Kokaren bestod av en liggande blyinfodrad cylinder med längden 15,25 m och diametern 0,9 m. De fick inte transporten av flis, massa och kemikalier att fungera. Dessutom hade de ständiga problem med blyinfodringen, som blev otät och som medförde att koksyran angrep stålväggarna i kokaren.

1869 uttogs i England ett patent på en massaframställningsmetod utvecklad i USA av bolaget Jessop & Moore. Metoden byggde på uppslutning av träspånor med stark lut. Samma år byggdes en fabrik i Lydney i Gloucestershire av Cone Paper Mill Company. Massan producerades efter de amerikanska metoderna och gav ett mycket starkt papper dock tämligen dyrt. Sönderdelningen av vedråvaran var arbetskrävande och kostsam .

1869 bröderna Tilghman ger upp i brist på pengar. Deras finansiärer trodde inte på processen längre och en av anledningarna var att ryktet hade spridit sig till USA om att sodapriset var på väg neråt tack vare en ny sodaprocess.