Kabelkranar enligt en beskrivning från 1925.

Till följd av sina goda ekonomiska egenskaper finna kabelkranarna en allt större användning. En kabelkran är ett transportmedel, vid vilket lasten förmedelst en löpvagn å en mellan tvenne stöd fritt hängande lina föres fram och genom en särskild vinschanordning höjes och sänkes.

I Amerika och England byggdes först under 1870-1880-talet de första kabelkranarna. Deras antal ökades allt mer sedan kännedomen om deras goda egenskaper blivit vidare utbredd. Angående dessa föreligger först 1877 ett utlåtande av U. S. A. Hoisting Co :s i New York broschyr, vari det heter att en beställare av 3 sådana kranar vid entreprenad utförda schaktarbeten sparat $34.000 samt vid en annan anläggning reducerat transportkostnaden från 46 cent till 6 cent per ton.

Man skulle kunna tro att dessa ekonomiska transportanordningar snart fått sin användning å kontinenten, speciellt i Tyskland där linbanorna tidigt kommit till användning, men det dröjde ända till 1902 innan man finner en kabelkran beskriven i den tekniska litteraturen. Den användes vid ett stenbrott för transport av blocken till bearbetningsplatsen. I U. S. A. voro kabelkranar vid författarens besök därstädes 1893 utförda vid ett flertal stenbrott med en nettolast upp till 6 å 8 ton. Den längsta spännvidden, som då förekom, var 400 m och den största lasten 15 ton. Ej blott vid stenbrott utan även vid gruvor med dagbrytning samt vid dammbyggnader användes kabelkranar.

Snart nöjde man sig ej med att göra kranarna fasta utan anbringade tornen å rörliga bryggor eller plattformar, som framfördes å spår utefter arbetsplatsen. Denna anordning är av största betydelse vid kanalgrävning. Sin största användning vid dylika arbeten torde kabelkranar haft vid Panamakanalens byggnad, varvid ett flertal flyttbara sådana användes. I England började man snart an­vända kabelkranar för bro- och dammbyggnader samt vid stenbrott.

I Sverige utfördes den första kabelkranen vid Frånö Cellulosafabrik 1896 för lossning av kalksten och stenkol. Dess transportförmåga var 7,5 ton per timme, spännvid­den 107 m samt största boken (vid kajen) 19,5 m. hög. Den användes fortfarande. Tre år senare utfördes en liknande fast kabelkran vid Idkerbergs gruvor för tran­sport av malm från dagbrott. Senare hava kabelkranar funnit användning vid byggandet av järnvägsbroar och dammbyggnader även hos oss. F. n. utföres en dylik för Kungl. Vattenfallsstyrelsens stora arbeten vid Norrforsen. Sin största användning i Sverige har dock detta transportmedel funnit inom cellulosaindustrien för transport av ved. Det var dock ej en cellulosafabrik, som bör­jade använda kabelkranar för dylik transport utan en kolugnsanläggning, A.-B. Skogen, Kilafors, som år 1911 uppförde tvenne kranar. Då ifrågavarande anläggning arbe­tade tillfredsställande dröjde det ej länge förrän cellulosaindustrien började lägga sig till med flyttbara kabelkra­nar och är nu i besittning av de flesta anläggningarna i landet. De först byggda hava vanligen tornen av trä, men på senare tiden har man allt mera övergått till järn vid detsammas utförande.

En kabelkran består i huvudsak av två torn, ett på var sida om upplaget eller arbetsplatsen, och en mellan tornen spänd kabel, å vilken löpvagnen framföres. Tornen kunna antingen vara fasta eller flyttbara. I senare fallet röra de sig antingen som stöden för en brokran eller ock kan ena tornet vara fast och det andra flyttbart båge med kabelns längd som radie. Vanligen utbildas det ena tornet till pendeltorn, vilket möjliggör användandet av endast en skensträng för detta torns förflyttning. Då kranen användes vid kajér är detta arrangement synnerligen lämpligt, ty därigenom kan lasten tagas direkt ur fartyg eller ved ur vattnet. Spännvidden varierar efter lokala förhållanden och kan uppgå till 700 meter och däröver. Nettolasten är 5—l0 ton, vanligen den mindre vikten. För att ej onödigt belasta bärkabeln placeras manöverhytt och maskineriet i ena tornet, men förekommer dock att det anbringas å själva vagnen.

Kabelkranens viktigaste delar äro bärkabeln och spelet. Bärkabeln är i regel av s. k. sluten konstruktion och spi­ralslagen. För att skona kabeln i mesta möjliga grad äro vagnshjulen. vanligen 4, anordnade i boggiesystem. Vagnen i sin helhet måste givetvis utföras av bästa rnaterial för att säkerställa manskapet som arbetar under densamma. Kabelnedhängningen måste vara så liten som möjligt, för att reducera kraftbehovet då vagnen går uppför stigningen samt erhålla minsta möjliga höjd på tornen. Av angivna skäl bör materialet i kabeln hava hög brottgräns liksom även åk- och hisslinorna. genom vikter å pendeltorn regleras kabelns spänning automatiskt. Samtliga linor böra hållas väl smorda dels för att minska kraftåtgången, dels för att skydda desamma mot rost. Vagnens rörelse fram och åter på bärkabeln sker förmedelst en ändlös åklina, leder över bärskivor i tornen till en spiralformig lintrumma. Hissningen och sänkningen av lastkroken försiggår genom, en särskild lina, som upplindas eller avvecklas å en ävenledes spiralspårig lintrumma och uppbäres likaledes av bärskivor i tornen. De båda lintrummorna måste hava samma diameter och äro monterade å ett järnstativ till en spel, som drives av en reversibel motor. Kraften över föres till lintrummorna medelst friktionskoppling, som de flesta fall är placerad å mellanaxeln. Bromsarna verka allmänhet direkt på lintrummorna. Vid åkning äro båda trummorna i rörelse, men vid höjning eller sänkning av lastkroken endast därför avsedd trumma. Då ingen last finnes i sagda krok har givetvis hisslinan benägenhet att nedhänga djupt mellan vagnen och maskintornet, vilket måste förekommas. Detta sker genom att linan på lika avstånd uppbäres av s. k. supporter, i vilka finnas små bärskivor. Dessa supporter utplaceras medelst en särskild lina, som är spänd mellan de båda tornen, samt försedd med knappar eller muffar, vilka åstadkomma supporternas jämna fördelning å spannet. Då vagnen löper ut från maskintornet, hänga supporterna på ett s. k. horn å vagnen. men lämnar detta en och en, vilka bli hängande på bärkabeln allt eftersom vagnen avlägsnar sig från tornet tack vare supportlinans knappar. Härigenom uppbäres hisslinan även då vagnen är längst bort från maskintornet. När vagnen går tillbaka uppfångas supporterna av vag­nens horn och äro där samlade. då vagnen åter kommer till nyssnämnda torn.

Masinhuset är placerat i ena tornet vid flyttbara kranar, men kan vid fasta vara beläget i närheten av tornet. Manöverhytten anbringas högt, vanligen i tornet så att kranskötaren har fri utsikt över upplagsplatsen. För att underlätta manövreringen äro i hytten anordnade indikatorer, som ange lastkrokens läge i horisontal led samt dess djup under vagnen.

förflyttningen av tornet å dess spår sker vanligen med linor i blocksystem, vilket förankras med ena blocket i ett fundament invid tornets spår och det andra i tornet. Den fria ändan av linan löper över en särskild trum­ma i spelet, som erhåller sin drift från en motor eller handvinsch. Tornen kunna även flyttas förmedelst särskild motor, som driver tornens bärhjul direkt. Genom klämmor kunna tornen ankras vid rälsen. Tornen utföras på flera olika sätt. Vid fasta kabelkranar utgöras de ofta av enkla master, som stagas med linor, men mest byggas de i A-form, samt belastas med motvikter.

Kabelkranarnas verkningsgrad är vid medelstora anläggningar c :a 75 %, och arbeta de sålunda fullt lika fördelaktigt som brokranar enligt vad utredningar ådagalagt.

För cellulosafabriker är det fördelaktigast med 2 kranar per upplagsplats. Den ena användes då för upptagning av ved och den andra för intagning till fabriken. Till bedömande av kabelkranarnas kapacitet må nämnas att vid 350 m spann 8 resor göres per timme vilket gör 40 ton per timme vid 5 tons last.

Kabelkranarna hava ej blott användning för vedtransport vid cellulosa fabrikerna utan även andra råmateriel såsom kol, kalk, sulfat etc. kunna med fördel uppläggas och inlastas däri (se fig. 4).