1. INLEDNING

Marmaverkens sulfatfabrik ligger inom Söderala socken i Söderhamns

kommun. Fabriken är uppförd på norra sidan av Ljusnan, där älven bildar sjön Marmen. Intill fabriken ligger Marma sågverk.

Bebyggelsen växte upp i anslutning till sågverk och sulfatfabrik på mark som tillhörde Myskje by. En gammal bondby som ännu idag har äldre bebyggelse och flera gårdar i bruk. I anslutning till industrin vid vattnet ligger de olika bostadsområdena avskiljda från varandra genom vägar, järnväg och terräng.

Den industriella utbyggnaden och den därmed ökande bebyggelsen medförde att platsen kom att kallas Marmaverken. Samhället har

idag omkring 750 invånare. Sulfatfabriken är den största arbetsplatsen med ca. 240 anställda.

Marmaverkens sulfatfabrik är en enhet inom Korsnäs-Marma AB. Maximikapaciteten är 110.000 ton medan produktionen de senare åren växlat mellan 70.000-85.000 ton. I slutet av 1970-talet har omfattande förändringar skett i produktionen.

Blekeriet nedlades 1977. Massan levererades därefter oblekt i balform till Gävle, direkt till bolagets pappersbruk i Korsnäsverken. I juli 1979 nedlades även sileriet och pappsalen. Idag blåses den tvättade och avvattnade massan till planen utanför gamla pappsalen.

Massan lämnar således fabriken som bulkmassa med en fukthalt av 40% och körs därefter i lastbil till Korsnäsverken för vidare bearbetning. Antalet anställda har genom dessa rationaliseringar minskat, från ca. 315 i maj 1979 till ca. 250 ett år senare 1980. Ingen har permitterats utan personalinskränkningar har lösts genom omplaceringar och förtidspensionering.

2. LITTERATUR:

Marma Långrörs aktiebolag, skrift utgiven i samband med bolagets jubileum 1953. Förf.: Tore Sellberg, Stockholm 1953.

Marmakoncernen, information om verksamheten. Utgiven 1950-60, tryckort Stockholm.

Korsnäs personaltidning,

Korsnäs-Marma personaltidning. Söderhamns Tidning.

Söderhamns - Hälsingekuriren.

2. KÄLLOR OCH LITTERATUR

ARKIV: Stockholm

Tekniska museet

Tidningsklipp ur Hvar 8 dag, den 3 februari 1929. Flygfoto över fabriken 1936.

Försäkringsbolaget Skandia

Plan och beskrivning 1928.

Gävle

Länsmuseet

Klipparkivet, tidningsklipp.

Foto 1958, av Marma IF:s fotbollslag framför fabriken.

Intervju med Carl-Olov Halvarsson om Marma IF. Lövstalöt

Korsnäs-Marma AB:s arkiv

Kostnadskalkyl för sulfatfabriken.

PM ang. linbanan Marmaverken-Wallvik. Historik över Marma sågverk.

Karta över Myskje by 1906.

Marmaverkens sulfatfabrik

Fabriksbeskrivningar 1929, 1950-talets början,

1961, 1966 och 1971.

Arbetsfysiologiska undersökningar vid Marma-Långrörs industrier. GCI 1954.

Samhällskartor 1933, 1950-51, 1955, 1966.

Fabriksritningar 1928 och 1975.

Karta över Nedre Lötgärdet 1930.

Fotografier:

Dokumentationsmaterial om produktion, personal, driftsformer, processer, maskiner, byggnader, nuläge och biproduktstillverkning, sammanställt 1980-81 vid sulfatfabriken.

Avd. 163, SPIAF

Historik 1928-58.

årsberättelser 1959 - 79.

SALF-klubben

Protokollsböcker 1930 - 81.

3. HISTORIK

3.1. Sågverkstiden

Marma sågverksaktiebolag bildades 1858, som det första aktiebolaget i Sverige inom sågverksbranschen. Bakom företaget. stod främst handelsmän och handelshus i Söderhamn, Stockholm och London. Den egentliga grundläggaren anses vara lantmätaren och sedermera landshövdingen i Norrbottens län Per Henrik Widmark.

I början av 1850- talet inköpte Widmark stora skogsområden samt avverkningsrätter i flera socknar i Hälsingland.

I Marma i Söderala socken där Ljusnan bildar sjön Marmen, uppfördes 1855-56 ett av Hälsinglands första ångsågverk. Driften i den första sågen, som var tvåramig, pågick från 1855 till 1916 med avbrott för en ombyggnad 1871 till sex enkelramar. 1914 övergick aktiemajoriteten i Marma sågverksaktiebolag till Långrörs aktiebolag.

Genom de nya ägarna kunde nytt kapital investeras i en genomgripande modernisering av sågverket i Marma och brädgården i Söderhamn. Den gamla sågen revs och ersattes av en ny stor såg med 12 ramar.

3.2. Bolagsutvecklingen 1)

För att uppföra sulfitfabriken i Vallvik bildades 1906 Sulfitaktiebolaget Ljusnan. Bakom bolaget stod främst de tre skogsbolagen Marma sågverks AB, Ljusne - Woxna AB och Långrörs AB. Genom köpet av Marmabolaget fick Långrörs aktiebolag redan 1914 aktiemajoriteten i Sulfitaktiebolaget Ljusnan. Ljusne - Woxna AB:s aktier övergick efter ett antal år till Långrörs AB.

1933 ombildades Långrörs AB till Marma - Långrörs AB.

Marma - Långrörs AB växte fram genom sammanslagningar undan för undan av tidigare fristående företag. Förutom Marina sågverks. AB, Långrörs AB och Sulfitaktiebolaget Ljusnan så ingick i slutet av 1920-talet även Adolf Ungers industriaktiebolag med träsliperiet i Lottefors som främsta anläggning. Järpens sulfitfabrik i Jämtland förvärvades 1950 genom köpet av AB Tegefors verk.

Omkring 1920 försämrades handelskonjunkturerna för sågade trävaror. Investeringar i fabriker och omfattande skogsköp gav ökade. skulder och inte de ekonomiska framgånger man räknat med. Företagen övergick då i bankernas ägo. Skandinaviska Kreditaktiebolaget var huvudkreditgivare och övertog företagsgruppen 1922.

En reorganisation av företaget påbörjades med en enhetlig administration och ett huvudkontor i Söderhamn. Bristen på sågtimmer och försämrade konjunkturer för sågat virke ledde fram till en ökad satsning på förädlade trävaruprodukter, såsom uppbyggnaden av Marmaverkens sulfatfabrik.

År 1960 gick Korsnäs AB samman med Marima - Långrörs AB under det nya namnet Korsnäs - Marma AB. Därmed skapades en cellulosa- och trävarukoncern som låg på tredje plats i landet vad gällde produktionsresurser. Koncernen fick 520.000 hektar produktiv skogsmark och blev därmed den näst största privata skogsägaren i landet. Vid samgåendet 1960 uppgick Marma - Långrörs aktiekapital till 30 miljoner kronor och bolagets omsättning var cirka 100 miljoner kronor.

3.3. Marmaverken - vid anläggandet Europas största 2)

Strax intill sågen i Marma uppförde Långrörs AB 1927-28 Marmaverkens sulfatfabrik eller Ljusnans sulfatfabrik som den då kallades. Enligt en utredning för den planerade fabriken var sulfatfabriken ett nödvändigt komplement till bolagets övriga anläggningar. Skogen kunde utnyttjas bättre genom att gallringsvirke och furuved kom till användning. Man räknade med ett effektivare arbete i skogen och därmed lägre kostnader för skogsförvaltningen.

Sågverket i Marma, sulfitfabriken i Vallvik och huvudkontoret beräknades få ekonomiska fördelar och ökad effektivitet. Fabrikens placering till Marma ansågs lämplig med tanke på sågverkets möjlighet att leverera flis och att massaveden kunde erhållas direkt från flottningsleden i Ljusnan.

Fabriken uppfördes under ledning av den norske ingenjören Knud Maartmann-Moe till en kostnad av 15 miljoner kronor. Byggnadstiden var 16 månader och bygget sysselsatte ca. 1000 man. Vid anläggandet var fabriken Europas största sulfatfabrik med en kapacitet av 60.000 ton och med ca. 350 arbetare anställda. I anslutning till fabriken byggdes en nära två mil lång linbana till Vallvik.

På linbanan transporterades sulfatmassan till utskeppningshamnen för lagring i magasin eller direkt utlastning vid den nyanlagda kajen. I motsatt riktning transporterades på linbanan råvaror t.ex. glaubersalt som användes i sulfatcellulosatillverkningen,

Den första tiden fabriken var i drift blev bekymmersam. Från fabriken skedde omfattande utsläpp av avfallsvatten i Ljusnan. Vattnet i älven blev så starkt förorenat att lax och annan fisk förgiftades. Bolaget medgav utsläppen och tvingades förhindra ytterligare nedsmutsning av vattendraget. Därefter uppstod en långvarig arbetskonflikt som innebar stopp i driften under många månader. Först i oktober 1931 kom produktionen igång i normal omfattning.

I slutet av år 1929 tillkom en anläggning för framställning av flytande harts. året därpå uppsattes en destillationsanläggning för rening av terpentin. För att tillverka fasta och flytande hartsoljeprodukter i större omfattning byggdes 1933 den s.k. Talloljefabriken, en destillationsanläggning där tallolja, abietinsyra och beck framställdes ur flytande harts.

Under 1930- och 1940-talen skedde endast smärre omändringar i fabriken. Kokeriet byggdes ut med två kokare 1936 och två år senare kom en roterande kalkugn för mesaombränning i bruk.

Perioden 1950-53 kännetecknades av rationaliseringar i driften och en omfattande modernisering av fabriken. Renseriet byggdes om och nya transportanordningar för massaveden installerades. Även sileriet, torkmaskinerna, indunstningen, kraftcentralen och sodahuset moderniserades och fick ökad effektivitet. Sammanlagt uppgick investeringskostnaderna under denna period till 20 miljoner kronor.

1959 infördes kontinuerlig drift i sulfatfabriken och ett mindre blekeri för halvblekt massa anlades. Man planerade att höja produktionen till 100.000 ton. För att möjliggöra detta genomfördes under 1960-61 en utbyggnad av tvätteriet och indunstningen. Samtidigt ombyggdes de båda sodahusaggregaten och en torkmaskin utrustades med nytt torkparti.

4. FABRIKERNA

4.1. Sulfatfabriken vid grundläggningen 3)

Bygget påbörjades den 15 augusti 1927 och den 19 december 1928 producerades den första massan. Ingenjörsfirman Blomgren och Co i Stockholm var anläggningens konstruktör. Fabriksbyggets ledare var Knud Maartman-Moe och han blev också fabrikens förste chef. Under Moe tjänstgjorde under byggnadstiden ett tiotal personer på ritkontor och kassaavdelning.

Uppbyggnaden forcerades och genomfördes på rekordartad kort tid. Omkring 1000 man arbetade vid fabriksbygget under större delen av byggnadstiden. Anläggningskostnaden uppgick i september 1929 till nära 15,5 miljoner kronor.

Fabriken uppfördes med betong som bärande konstruktion. Efter att grunden färdiggjutits byggdes träformar för bärpelarna i armerad betong. Över bärpelarna lades golv och mellanbjälklag. Taket fick endast en svag lutning och täcktes med papp. Arkitekten Sigurd Lewerentz ritade fasaderna. Byggnaderna gavs enkla rena linjer och genom att väggarna murades upp av siluriategel fick byggnadskomplexet en ljusgrå ton.

Veden flottades på Ljusnan fram till fabriken i buntar på ca 150 stockar. Buntarna inflottades i en mindre kanal och med hjälp av en kabelkran med 360 meters spännvidd lades veden upp på vedgården. Sommartid kunde veden transporteras direkt in i kapsåghuset.

En kerattbana anlades för att föra in veden till kapsågarna. I kapsåghuset kapades veden och transporterades därefter till två barktrummor av American Barking Drum's konstruktion. Där tvättades veden så att bark, smuts och grus avlägsnades. Den ved som var fri från bark gick sedan direkt till huggmaskinerna. För efterbarkning installerades 2 st barkmaskiner.

I huggeriet fanns 2 st huggare av Wiggers konstruktion samt 7 st såll och 1 desintegrator. Den färdigsållade kokflisen passerade sedan på transportör från huggeriet till flisbingen ovanför kokeriet. För sågverksavfallet från Marma såg installerades 2 st huggare från AB Svenska Maskinverken, Söderhamn. Sågflisen passerade en flisficka i betong mellan sågen och renseriet och fördes sedan på transportör till sållen i huggeriet. Avfallet från såväl sållen i huggeriet som sågen transporterades vidare som brännflis till pannhuset. Flisfickan fungerade således som en buffert både för kokflis och brännflis.

Kalk levererades per järnväg. Vid bangården byggdes en pålastningsficka och via en bana fördes kalken upp till kalkfickan över kausticeringsavdelningen. Stenkol och sulfat transporterades till fabriken via linbanan från Vallvik. Vid fabriken i Marmaverken fanns dock lagringsmöjligheter för något eller några dygns behov.

I kokeriet installerades 8 st kokare på 75 m³, cirkulationskokning system Schauffelberger. Till kokarna hörde kalorisatorer samt cisterner för vitlut och svartlut. Den kokta massan pumpades över från kokeriet till diffusörshuset (tvätteriet) där 24 st diffusörer på 65 m³ installerades.

Diffusörshuset

I diffusörshuset tvättades massan. Den vid tvättningen frånskilda luten pumpades till cisterner i indunstningen. Den tvättade massan tömmdes i de under diffusörerna liggande tvätteribingarna. Från dessa pumpades massan till sileriet, för att där befrias från kvistar och andra föroreningar. I diffusörshuset fanns även gasningskondensatorer inmonterade för nedkylning av kokerigaserna.

För att ta bort kvisten passerade massan ett grovsåll i sileriets översta våning. Därefter fördes massan till schabermaskinerna, där den koncentrerades till 6 b 8%, för att sedan behandlas i s.k. rod mills, ett slags rullkvarnar av amerikansk typ. Från massabehållarna under rod millskvarnarna pumpades massan upp till silarna, som var av Thunes typ. Den färdigsilade massan förtjockades sedan på ur-vattnare och uppsamlades i kar framför torkmaskinerna i pappsalen. Den frånsilade kvisten kunde antingen sändas tillbaka för omkokning i kokeriet eller också kunde den efter förmalning tillsammans med silavfallet malas på en rod mill.. Kvistmassan förvarades därefter i en utanför sileriet placerad kvistbinge, för att senare som en sekunda kvalitet köras fram på en av torkmaskinerna.

I pappsalen var förutom de tidigare nämnda maskinkaren 3 st, torkmaskiner installerade. Maskinerna var levererade av Sundsvalls verkstäder och hade alla en arbetsbredd av 3,2 m. Två av maskinerna

hade komplett torkparti på vardera 28 cylindrar. Den 3:e maskinen hade endast 18 cylindrar och var avsedd att leverera massa med

en lägre torrhalt. Massan packades i balar med hjälp av 3 st hydrauliska pressar tillverkade av Svenska maskinverken i Söderhamn. Via transportör passerade massabalarna till pålastningsstationen

för linbanan för vidare transport till massamagasinen i Vallvik.

I avdunstningsavdelningen simlades den uttvättade svartluten från diffusörerna i cisterner innan den indunstades. Den indunstade luten passerade därefter de i sodahuset installerade 3 st varporna och sedan till 8 st roterare för att därefter brännas i smältugnar uppförda framför roterarna och pannorna. I smältugnarna tillsattes

även den mängd sulfat som behövdes för att täcka förlusten i kemikalier. Den färdiga kemikalieblandningen upplöstes i 8 st sodalösare placerade under smältugnarna. Från sodalösarna pumpades lösningen sedan till kausticeringsavdelningen där den fick reagera med bränd kalk. Genom denna reaktion bildades ny vitlut för kokningen samt mesa som avfallsprodukt. Kausticeringsavdelningen var enligt Dorrs kontinuerliga system och för tvättning av kalkmesan installerades en Oliverfilteranläggning.

I pannhuset installerades en panna för eldning av brännflis från sågen och avfall från fabrikens huggeri och renseri samt 3 st koleldade pannor. Skorstenen var med 106 meters höjd en av de största skorstenarna i Sverige vid denna tid. För att förvärma luften till pannorna och till sodahusets smältugnar installerades en Ljungströms luftförvärmare och för att tillvarata överskottsångan inmonterades en Ruths ångackumulator.

4.2. Sulfatfabriken 1930 - 1950 ²⁾

I mitten av 1930-talet installerades förvärmare till matarvatten, La mont-system, i gaskanalerna mellan de roterande ugnarna och ångpannorna i sodahuset. Därigenom skyddades murverket och man erhöll en bättre ångekonomi.

För att få en mer lättupplöslig massa ändrades år 1934 tredje pressen till filtpress på alla tre torkmaskinerna. För att kompensera massans lägre torrhalt, som uppstod efter filtpressförfarandet, insattes en tillsatstork samtidigt i varje torkmaskin.

Kokeriet byggdes ut 1936 med två kokare på 75 m³ och i diffusörshuset tillkom sex stycken diffusörer.

För att förbränna den vid koklutstillverkningen erhållna mesan installerades år 1938 en roterande kalkugn för mesaombränning tillverkad av Karlstads mekaniska verkstad.

4.3. Sulfatfabriken 1950 - 1980 ²⁾

Under perioden 1951-53 genomfördes rationaliseringar i driften och en omfattande modernisering av fabriken. Ett nytt huggeri uppfördes med bl.a. nya maskiner för friktionsbarkning av klenveden. Vedintaget ordnades så att massaveden kunde tas in dels från sjön, dels från järnväg, bil eller vedgård.

Torkmaskinerna TM 2 och TM 3 byggdes på med 10 cylindrar till 38 st på vardera maskin samt förseddes med Schibbysaxar.

Återvinningsavdelningarna gjordes mer effektiva genom att i indunstningen installerades ytterligare en effekt och att

den äldre utrustningen i sodahuset ersattes av två Tomlinsonaggregat å 120 ton per dygn och 40 kg ångtryck. Tomlinsonpannorna, som var tillverkade av Götaverken, var byggda för en ångtemperatur av 425^°C och försedda med elektrofilter.

För att utnyttja pannornas höga ångtryck och ångtemperatur installerades en turbogenerator samt en ångackumulator.

Mesaombränningsugnen, som tidigare eldats med generatorgas, utrustades med oljebrännare. En modernisering av fabrikens elektriska system ingångsattes och i verkstäderna vidtogs också ombyggnader och moderniseringar.

Det gamla gasgeneratorhuset byggdes om till driftslaboratorium och ritkontor för sulfatfabriken samt ett forskningslaboratorium gemensamt för Marma-Långrörskoncernen.

En tillbyggnad skedde av talloljefabrikens byggnad och dess utrustning moderniserades för att kunna förbättra befintlig produktion och utveckla nya produkter. Sammanlagt uppgick investeringskostnaderna under denna period till ca 20 miljoner kronor.

1959 nedlades linbanan och hela anläggningen nedmonterades. Transporten av massabalarna skedde via lastbil till hamnen och magasinen i Vallvik. Aret därpå byggdes kokeriet ut till 12 kokare. Under perioden 1960-62 höjdes produktionen efterhand till 90.000 ton.

Kontinuerlig drift infördes 1959 och samma år anlades fabrikens första blekeri. Tvätteriet utbyggdes 1960 med 8 diffusörer, ett sodahusaggregat byggdes om från 130 till 170 ton massa per dygn och indunstningen kompletterades med en apparat.

Året därpå fortsatte ombyggnaden av det andra sodahusaggregatet. Sileriet byggdes ut, cylindertorken på TM 1 byttes ut till fläkttork (Svenska Fläktfabriken) och maskinen fick nytt saxparti av märket Jagenberg.

4.4. Sulfatfabriken före nedläggningen

Antal Tjänstemän och Arbetsledare år 1980

Adm., driftledn., kontor 15

Ritkontor 4

Driftlab. 5

Fabriksdriften 11

Verkstäder 11

S:a 46

Antal Kollektivanställda år 1981

Maximikapacitet 110.000 ton.

Oblekt sulfatmassa, levereras osilad och otorkad (40% fukthalt).

1 huggmaskin, HH 700, KMW.

Pneumatisk flintransport, 215 m lång, 25 m höjd, 320 m3/tim Pneumatisk barktransport, 160 m lång, 27 m höjd, 30 m /tim

12 kokare, 84 m³.

Pneumatisk direktfyllning, Rader Pneumatic. Kokarstyrning, H-faktor, Karl Olin AB.

2 kontinuerliga₃diffusörer, system Kamyr, lev. KMW. Blåstank, 280 m , KMW.

1 tvättpress, FPB 350, Sunds verkstäder.

2 reservpressar, VPC 52, Sunds verkstäder.

8 apparater i 5 effekter, Rosenblads Patenter

4.5  Biproduktstillverkning ⁴⁾

När sulfatfabriken uppfördes 1927-28 utrustades den efterhand i likhet med andra sulfatfabriker, med ett hartskokeri för framställning av råtallolja. Därtill fanns en biproduktsavdelning för förädling av metanol och terpentinolja ur kokerikondensat.

Den vid sulfatkokningen av vedens fett- och hartssyror bildade tvålämnena kunde avskiljas från svartluten i form av s.k. sulfatsåpa eller råsåpa. Genom spjälkningen som skedde i hartskokeriet med hjälp av svavelsyra, erhöll man rå tallolja som sedan kunde förädlas genom destillation. Spjälkningen utfördes diskontinuer-

ligt. Hartskokeriet var i bruk till slutet av 1970-talet. All råsåpa sändes idag till Korsnäsverken för kontinuerlig spjälkning och framställning av råtallolja.

Metanoltillverkningen pågick däremot endast några år och nedlades på grund av olönsamhet. Sulfatterpentin har alltid tillvaratagits och större delen destillerades fram till år 1965. Därefter har all råterpentin exporterats. Destillationsanläggningarna för metanol-

och terpentintillverkning var kontinuerlig och levererades av Apparat-Aktiebolaget i Stockholm.

I anslutning till biproduktsanläggningen för metanol, terpentinolja och råtallolja igångsattes år 1933 den s.k. Talloljefabriken, en destillationsanläggning för förädling av råtallolja. Den första tiden destillerades drygt 1000 ton råtallolja per år. En första utbyggnad kom 1939. Omkring Sr 1944 ersattes den äldre kontinuerliga destillationsappparaten med en provisorisk anläggning konstruerad av B. Ullstrand.

Under 2:a världskriget och åren därefter fanns stor efterfrågan på talloljefabrikens produkter. Fabriken kördes kontinuerligt alla veckans dagar och utan semesterstopp. Anläggningen blev starkt försliten och en om- och tillbyggnad var då aktuell. Utbyggnaden genomfördes under åren 1950-53 och innebar att fabriken fick en förbättrad utrustning och en dubbelt så stor byggnadsvolym än tidigare. Talloljefabriken bestod nu åv ett höghus på 25 meters höjd innehållande själva destillationsutrustningen och en låghusdel för elektrisk utrustning, kontors- och personalrum. Laboratoriet utökades och utlastningen förbättrades.

I mitten av 1960-talet uppstod svårigheter att framställa tallolja av hög kvalitet. Omdestillation fick utföras i allt större utsträckning. Trots svårigheterna hade kapaciteten kunnat utökas till ca. 10.000 ton råtallolja per år. Lönsamheten blev dock sämre och inköp av en modern destillationsanläggning blev alltmer aktuell. Fabriken kom dock att läggas ned 1966. Bergvik och Ala AB övertog försäljningsverksamheten och viss personal, kunskaper och produktion överflyttades till talloljefabriken i Sandarne.

Vid Jernkontoret i Stockholm inrättades ett s.k. kolningslaboratorium 1906. Laboratoriets viktigare forskningsinsatser inom cellulosateknikens område gällde industrins biprodukter. Man arbetade för att förbättra redan pågående tillverkning, men också att skapa nya produkter. Kolningslaboratoriets föreståndare Hilding Bergström hade nära kontakt med Marmaverkens sulfatfabrik. Under 1930- och 1940-talen fullföljdes där i stor utsträckning laboratoriets forskningsresultat i praktisk drift. 5)

Undersökningar att förädla rå terpentinolja ur kondensat pågick i början av 1930-talet. Bland annat utvanns vid Marmaverken för första gången terpineol ur den rest som erhålls vid hartsoljans destillation.

Tillverkning av cymol ur sulfatterpentinoljan studerades och försöken ledde småningom till att en anläggning för fabriksmässig produktion av 300 ton uppfördes vid Marmaverken.

Fabriken var den första sulfatfabrik som tillverkat hartssyror med låg smältpunkt för bl.a. papperslimning och boardtillverkning. Därefter har kolningslaboratoriet i samarbete med Marmaverken utexperimenterat och till fabriksdrift anpassat nya sätt att destillera och metoder för att tillverka olika produkter ur flytande harts. T.ex. användes elektrisk kraft som värmekälla vid destillation av flytande harts först vid Marmaverken.

På initiativ och bekostnad av Marma-Långrörs AB utredde kollaboratoriet vattenföroreningar från kondensat och tvättvatten samt gav förslag på åtgärder för att minska dessa olägenheter. ⁵)

Produkter från Talloljefabriken har fått stor användning inom många områden. Tallolja för såptillverkning, förestrad tallolja, och tallalkyd för färg- och fernissindustrin, harts för papperslimning, boardolja för härdning av board, kokillolja för järnverken, kärnolja för gjuterier, olika beckkvaliteter som bindemedel för kol- och koksbriketter, specialbeck som mjukgörare för golvplattor, speciellt tillverkad olja för linoleumnattor, emulgeringsmedel, flotationsmedel för apatit, tillverkning av tryckfärgolja för framställning av trycksvärta m.m..

5. FACKLIG VERKSAMHET

5.1. SPIAF avd. 163 Marmaverken 6) 7)

Vid fabriksbygget 1927-28 sysselsattes ett stort antal arbetare. Vissa byggnadsarbetare var organiserade i Sv. grov- och fabriks-

arbetarförbundet medan andra var oorganiserade. En del arbetare som anställdes av bolaget kom från andra cellulosafabriker och hade där varit organiserade i Sv. Pappersindustriarbetarförbundet.

Bland dessa väcktes frågan att en avdelning av detta förbund skulle bildas i Marmaverken. Förbundet kontaktades och ett möte sammankallades till den 9/12 1928. En interimstyrelse tillsattes som fick till uppgift att anskaffa material och att sammankalla till ett möte så att avdelningsarbetet kunde komma igång från den 1/1 1929. Avdelningens namn blev nr. 163 av SPIAF Marmaverken. Avgiften fastställdes till kronor 1,25 i veckan.

Redan från början fanns ett spänt förhållande mellan arbetarna och bolaget. De första mötena gällde bl.a. avtalsfrågan. Förhandlingar togs upp med bolaget, men eftersom arbetarna avlönades enligt byggnadsavtalet med 1,35 kr i timmen förlöpte allt ganska lugnt. Någon överenskommelse träffades inte och förhandlingarna gick vidare.

Arbets- och hygieniska förhållanden behandlades under några möten. Det var främst röken i sodahuset och dricksvattenfrågan som diskuterades. Bolaget gick dock med på att på grund av den svåra röken placera en extra avlösare vid varje roterare.

Förhandlingarna om upprättande av kollektivavtal blev dock resultatlösa och den 24 maj 1929 tillgrep arbetarna med stöd av förbundet strejk. Först den 10 september kunde strejken upphöra och det avtal, som upprättades och som skulle gälla till den 1 september 1930 var baserat på en grundtimlön av 1,18 kr utan att några driftsackord tillämpades.

Under 1930 bildades en lokal sjukkassa inom avd. 163. Frågan om att bygga Folkets hus togs upp. Eftersom bolaget erbjudit försäljning av tomter till billigt pris för egnahemsbebyggelse tillsattes en kommite för att arbeta med frågan.

I juli 1930 ansåg sig bolaget tvungen att på grund av det dåliga konjunkturläget inskränka driften i fabriken till fyra skift i veckan. En månad senare stoppades driften helt. Ungkarlarna permitterades och familjeförsörjarna sysselsattes bl.a. med reparationsarbeten.

Dessutom förklarade bolaget att timlönen för dem som arbetade skulle vara 91 öre istället för avtalade 1:18. Både avdelningen och förbundet försökte få avtalsenliga löner utbetalade, men möttes av nej. Arbetsgivarna framlade istället förslag till nytt löneavtal och krävde där att lönen i grad C skulle sänkas från 1,18 kr till 1,10 kr. Dessutom krävde bolaget en höjd hyra med upp till 50% för dem som bodde i bolagets bostäder samt en kraftig höjning av vedpriset.

Avdelningen på sin sida krävde oförändrad lön samt bostadsbidrag till arbetare som inte hade bostad i bolagets bostäder.

Då ingen enighet mellan parterna kunde uppnås utbröt öppen konflikt den 1 oktober 1930. Konflikten befarades bli långvarig och då valdes en nödhjälpskommitte inom avdelningen. För att hjälpa de mest nödlidande fick kommittén i uppdrag att samla in pengar, matvaror och kläder.

Pengar och förnödenheter strömmade in från många organisationer. Under strejken hölls flera gemensamma möten med Marmakoncernens fackliga organisationer. Även transportarbetarna synpatistrejkade och vägrade utlasta sulfatfabrikens massa i Vallvik.

Upprepade medlingsförsök gjordes men utan något som helst resultat. I slutet av december 1930 skärpets situationen ytterligare. Ett logementsfartyg anlände till Vallvik. Vallviksarbetarna drog genast slutsatsen att avsikten var att strejkbrytare skulle anställas för att utlasta den blockerade marmamassan. Strejkbrytare kom också och utlastningen av massan kunde ske under polisskydd.

Följden blev att arbetarna i Vallvik gick i strejk den 30 december. Förbundet beslutade därefter om sympatistrejk ,vid samtliga fabriker som tillhörde Marma-Långrörs AB samt vid Versteeghskoncernens anläggningar i Ådalen. Den 29 januari trädde sympatiåtgärder i kraft vid Lottefors träsliperi, Sandvikens sulfatfabrik och Utansjö sulfitfabrik. Nya medlingsförsök gjordes under mars och april, men dessa misslyckades.

Då inträffade en skärpning i konflikten här i Norrlands stuvarförbund och bolaget anställde strejkbrytare för massalastning också vid de anläggningar som sympatistrejkade. Strejkbrytarnas ankomst till Ådalen den 13 maj väckte en oerhörd förbittring. Demonstrationer och protestmöten anordnades.

Länsstyrelsen inkallade militär till området. På Kristi himmelfärdsdag tågade demonstranter från ett prostestmöte i Frånö Folketshus till strejkbrytarnas förläggningsplats i Lunde. När demonstrationståget kom fram till Lunde blev det beskjutet av militären och fem personer dödades.

Händelserna väckte en väldig förbittring i landet. Arbetet lades ned vid industrier i Ådalen- Sundsvalls- Hudiksvalls- och Söderhamns-området.

Den 12 juni träffades parterna på nytt. Denna gång inför en av regeringens tillsatt medlingskommission. Den 15 juni träffades en överenskommelse. Men marmachefen direktör Versteegh satte inte igång fabriken. Avdelningen tog själv upp förhandlingar och först sedan ytterligare en överenskommelse träffats kunde arbetet i fabriken återupptas i september månad 1931.

Ännu en tid in på 1930-talet rådde lågkonjunktur och därför avsättningssvårigheter för cellulosan och detta i sin tur hade till följd att fabriksdriften stoppades under vissa perioder. Under mitten av 1930-talet började det dock att ljusna så att lönerna kunde höjas, men först 1936 kom lönerna inom pappersmassaindustrin i samma läge som de var före den 7-procentiga lönereduceringen 1932.

Emellertid ansåg cellulosaproducenterna att priserna på massan var för låga och därför gjordes en europeisk överenskommelse om produktionsminskning. Denna överenskommelse gjorde att fabriken i Marmaverken fick slå igen vissa perioder även efter det att den allmänna depressionen lättat.

Till de spanska arbetarna som kämpade mot Francos uppror insamlade avd. 163 och anslog medel till ett belopp av kr. 2362:-. Sverige undgick att bli indraget i andra världskriget, men stora svårigheter uppstod ändå, främst på grund av den stoppade sjöfarten.

Under hela kriget kördes fabriken antingen med inskränkt drift eller också var den helt igenslagen. Några lönerörelser under kriget förekom inte men en överenskommelse skedde mellan LO och Arbetsgivareföreningen om ett sorts levnadskostnadsindex, som dock icke gav full kompensation för levnadskostnadsstegringarna.

Under den tid fabriken inskränkt driften eller varit igenslagen hade den lediga arbetskraften kunnat erhålla annat arbete, främst skogsarbete, detta gjorde att någon direkt arbetslöshet inte uppstod genom driftinskränkningarna, utom under vintern 1944 då snöförhållandena var svåra.

Vid förbundets avtalsrörelse för 1946 beräknades att 1938 års reallön skulle uppnås. 1950 överenskom arbetarna och bolagsledningen om införande av driftsackord vid fabriken vilket gjorde att arbetarnas timförtjänster ökade. Vid förbundets kongress 1953 beslöts att införa arbetslöshetsförsäkring inom förbundet.

Bildandet av arbetslöshetsförsäkring hade tidigare vid flera omröstningar avslagits. 1954 anslöt sig avd. 163 till Folksams grupplivförsäkring. Hjälpfonden upphörde 1955 då andra försäkringsformer införts som gjorde hjälpfonden överflödig. 1958 beslöt avdelningen genom omröstning att godta bolagets framställning om införande av kontinuerlig drift vid fabriken.

Under de följande 20 åren fram till 1980 har avtals- och löneförhandlingar varit avdelningens huvuduppgifter. Omkring 10 ordinarie möten har hållits varje år. I genomsnitt har varje möte besökts av 20-25 personer. 1963 hade avdelningen 442 medlemmar inklusive pensionärer.

Studieverksamheten under 1960-talet var dålig och man hade svårigheter att intressera medlemmarna för studier. Avdelningen var kollektivt ansluten till ABF i Marmaverken, från 1968 till Söderhamnsortens ABF. I början av 1970-talet blev studieverksamheten desto livligare. En utbildning av kontaktmän påbörjades 1971 och detta har sedan fortsatt varje år. Många medlemmar har under åren deltagit i kurser på Runöskolan och Hasseludden.

Specialbestämmelser för kvinnliga arbetare försvann fr.o.m. 1964 års löneavtal. Därmed betalades lika lön för lika arbete. Fria arbetskläder infördes 1971. Varje arbetare fick då kläder och fri tvätt med byte var 14:e dag. 1969 bildades ett förtroenderåd inom företaget med 2 representanter från Hälsingeindustrierna.

När Talloljefabriken nedlades 1966 fick arbetarna annan sysselsättning vid sulfatfabriken och kunde då bibehålla sina tidigare löner. 1973 försvann 16 man från pappsalen i samband med rationaliseringen av balhanteringen. Personalminskningen löstes genom naturlig avgång och omplacering i driften.

Under åren 1975-78 rådde lågkonjunktur inom massaindustrin. Stopp och inskränkningar i driften företogs. Alla som önskade fick sysselsättning och några friställningar blev aldrig aktuella. Personalen sysselsattes i reparationer och utbildning.

Redan 1973 informerades de anställda om företagets utbyggnad av pappersmaskin PM5 i Korsnäsverken. Utbyggnaden skulle medföra att blekeri, sileri och pappsal i Marmaverken skulle läggas ned. Samtidigt skulle 25% av underhållspersonalen bli överflödig. Blekeriet lades ned 1977 och då löstes även en stor del av miljöproblemen i fabriken.

Den stora omläggningen kom sommaren 1979. Efter semesteruppehållet startades nämligen ej pappsalen och sileriet, utan massan blåstes ut i hög utanför fabriken, för transport med bil till Korsnäsverken. Omläggningen innebar att personalbehovet minskade med ett 60-tal befattningar. För att ge de anställda sysselsättning infördes 5-skift.

Företaget ordnade en trafikkortsutbildning för lastbilsförare. Erbjudandet gick ut till samtliga anställda och trafikkortet var gratis. 23 st tog trafikkort och av dessa var det 8 st som anställdes hos Ehlins åkeri som har hand om massatransporten till Korsnäsverken.

Det utbildades även truckförare. 5 st blev massalastare till bilarna och 5 st kom till flishanteringen. Alla som fyllde eller hade fyllt 62 år före 1979-12-31 skulle tillfrågas om att på frivillig väg avgå ur tjänst fr.o.m. 1980-01-01. Det var 20 st som tog detta erbjudande. En stor del av dessa ville avgå från 1979-08-20 och så blev också fallet. Dessa 62-åringar får under 3 år bidrag ur fonden för äldre arbetskraft. De får gå och stämpla i 450 dagar. Arbetslöshetskassan täcker inte de strejkandes uteblivna inkomst, men resterande betalades ur fonden. Inkomsten skall vara densamma som när de gick i arbete..

SALF-klubben

Innan arbetsledarna organiserat sig i en egen avdelning i Marmaverken, utbröt strejk i maj 1929 bland fabrikens arbetare. Förmännen skulle få utföra vissa skyddsarbeten, men bolagsledningen ålade dem också andra arbeten. Fem förmän vägrade och avskedades. När konflikten upphörde i början av september återanställdes inte förmännen, utan fick istället en summa pengar av bolaget.

Uppbyggnadsskedet 1930-47 ⁸)

Under fabrikens uppbyggnad var flera förmän redan organiserade i avd. 187 Söderhamn, av Sveriges arbetsledareförbund (SAF). Den 19 mars 1930 beslöt avdelningens medlemmar i Marmaverken att bilda egen avdelning, som senare av förbundsstyrelsen tilldelades namnet nr 186 Marmaverken.

Medlemsavgiften 1930 uppgick för de flesta förmän till 4 kr i månaden. Förmännens pensionsvillkor var en av de större frågorna man diskuterade. Ett samarbete med andra avdelningar i frågan föreslogs. Särskilt ansåg man att avdelningen i Vallvik var viktig att inleda samarbete med. Pensionfrågan ansågs dock olämplig att diskutera med bolaget vid den tidpunkt då arbetskonflikt rådde.

I oktober 1930 utbröt nämligen konflikt mellan bolaget och fabrikens arbetare anslutna till Svenska Pappersindustriarbetareförbundet (SPIAF). Enligt årsberättelsen 1930 hade ingen av de organiserade arbetsledarna blivit anmodade av bolaget att utföra något blockerat arbete. Av mötesprotokoll från den 18/5 1931 talas om den upphetsade stämningen inom samhället. Avdelningen hade med bolaget diskuterat förmännens ställning under rådande konflikt. Man kom överens om att samtliga förmän skulle stanna hemma från fabriken till dess att det ansågs klokt att på nytt börja arbetet.

Efter konflikten sammanträffade avdelningen med bolagsledningen ang. förmännens pensionvillkor. Bolagsstyrelsen hade då beslutat att inte ansvara för förmännens pensioner, utan förmännen skulle själva bekosta detta genom tillgängliga pensionskassor.

Antalet medlemmar uppgick i slutet av 1931 till 20 personer. Uppslutningen kring avdelningen kom dock att försämras. Medlemmarna besökte inte mötena och flera av dem begärde utträde. I slutet av 1932 hade medlemsantalet halverats till 10. Vid årsmötet samma år diskuterades avdelningens vara eller icke vara. Den brännande frågan behandlades sedan vid flera medlemsmöten 1933.

Var verksamheten förenlig med de regler för arbetsplatsen som bolaget utfärdat? Antalet medlemmar uppgick vid denna tidpunkt till endast 7 personer. I Marmaverken var således förmännen splittrade. Orsakerna kan ha varit flera, såsom politiska stridigheter inom avdelningen, avflyttningar från orten m.fl. orsaker.

Under senare delen av 1930-talet ökade samarbetet alltmer med andra avdelningar. Löneförhandlingarna skedde t.ex. tillsammans med avdelningen i Vallvik. En sammanslagning av de båda avdelningarna i Bergvik och Marmaverken aktualiserades, men förslaget avslogs. Familjefester och utflykter anordnades ofta tillsammans med grannavdelningarna.

1943 erhöll arbetsledarna 3 veckors semster. Verksamheten ökade, frågorna blev mera betydande och komplicerade. 1946/47 fick avdelningen åtskilliga nya medlemmmar så att förmännen återigen till 100% var organiserade.

Arbetet bedrivs inte längre i en egen avdelning utan klubben ingår i Söderhamn - Bollnäs avdelningen av Sveriges Arbetsledareförbund. Man har ett nära samarbete med kollegorna i Korsnäsverken. I större frågor sker samarbete på platsen, via en samrådsgrupp, med de båda andra fackliga organisationerna SPIAF och SIF. Antalet medlemmar i Marmaverken uppgår till ca. 20 personer.

5.3. SIF-klubben

Marma - Långrörs tjänstemannaförening bildades 1936. Föreningens syfte var att ordna vissa aktiviteter för medlemmarna, såsom utflykter, fester och andra sammankomster. Bolaget lät föreningen under en tid disponera en stuga i Mållångstad, vid sjön Mållången i västra Hälsingland.

Bolaget tog dock tillbaka stugan, men 1952 fick föreningen istället en stuga med fyra lägenheter på Vemdalsskalet i Härjedalen.

Marma-Långrörs tjäntemannaförening uppgick 1974 i Korsnäs - Marma tjänstemannaförening.

Före 1950 var en del av Marma - Långrörs tjänstemän anslutna till en allmän SIF-klubb i Söderhamn. År 1950 bildades en egen klubb i Marmaverken. Ett år senare 1951 bildades en samarbetskonmitté inom koncernen mellan de olika SIF-klubbarna.

År 1967 uppgick Marma - Långrörs SIF-klubb i Korsnäs - Marma SIF-klubb med huvudort i Gävle. Antalet medlemmar i Marmaverken är knappt 25 stycken.

SIF-klubbens arbete sker idag till stor del i samarbete med de övrigs fackliga organisationerna SPIAF och SALF. En samrådsgrupp finns på platsen. Inom koncernen har bildats en referensgrupp som sammanträder regelbundet i Gävle. Där finns representanter för

alla fack och olika anläggningar i förtaget. Gruppen utser ledamöter till bolagsstyrelsen. En gång i månaden träffas de olika fackens ordföranden för att få information och kännedom om vad som är aktuellt inom bolaget.

6. SAMHÄLLET

Marmaverken har vuxit upp på mark som tillhörde hemmanen 5 och 6 i Myskje by. Några av bondgårdarnas byggnader revs medan andra övertogs av bolaget och byggdes om till bostäder At sågens och sulfatfabrikens anställda. Industrisamhället har dock i huvudsak uppförts på sankmark, beteshagar och skogsmark där ingen äldre bebyggelse förekommit.

Den första bostadsbebyggelsen i mitten av 1800-talet var herrgården med sina flyglar samt ett par kaserner för sågverkets arbetare. 9)

Marma herrgård uppfördes som bostad för den förste inspektorn Jonas Weng. Huvudbyggnaden flyttades 1856 från Kyrkbyn i Mo socken i samband med att byn storskiftades. Flygelbyggnaderna uppfördes på platsen 1857-58. Intill herrgården byggdes senare även ladugård och ett kontors- och bostadshus.

De första brukskasernerna revs och nya uppfördes strax nordväst om sågverket. Bostadshusen uppfördes i två våningar på rad utmed vägen till sågverket. Bostadsområdet kom att kallas Bruket och genom området passerade landsvägen Bergvik - Söderhamn.

I samband med uppbyggnaden av den nya sågen i mitten av 1910-talet uppfördes nya bostäder för sågverksarbetarna väster om sågverket, på platsen för den kommande sulfatfabriken. ¹⁰)

När sulfatfabriken sedan byggdes 1927-28, flyttade man vissa av dessa byggnader till Stenbacka på andra sidan järnvägen. Där sulfatfabriken uppfördes hade bolaget förutom bostäder även bedrivit kolning under många år. En av kasernerna kallades kolarkasern och intill järnvägen lagrades träkolet i ett kolhus.

Till Marma strömmade anläggningsarbetarna för att arbeta på fabriksbygget. Många hade varit rallare och kom från övre Norrland. Tillfälliga bostäder uppfördes i form av baracker. Affärer matserveringar, kaféer och frisörsalonger växte upp. En klondykestämning fanns på orten som aldrig tidigare. För fabrikens anställda uppfördes bostäder på "Berget", norr och nordost om herrgården. 11)

En överingenjörsbostad, fem förmansbostäder och 10 kaserner för arbetarna. Fyra av förmansbostäderna lades på rad med långsidorna ut mot gatan. Husen låg mittemellan och väl avskiljda från överingenjörsbostaden på sluttningen mot Marmen och från arbetarbostäderna längre upp på Berget.

Arbetarbostäderna låg tätt placerade, sida vid sida, med fem byggnader på båda sidor om vägen genom området. Samtliga bostadshus var uppförda i brädkonstruktion, försedda med stående locklistpanel samt rödmålade. Utmed vägar och runt bostadshusen planterades björkar.

I Vallhallaområdet väster om järnvägen uppfördes "Sodahusvillan" en förmansbostad med tre lägenheter. Intill låg ortens enda samlingslokaler, ordenshuset "Vallhalla" uppfört 1909 och missionskyrkan från 1926. 12)

För hela det nya samhället anlades en pumpstation vid Maruren med tillhörande vattentorn. En tvättstuga uppfördes som även inrymde brygghus för förmän och arbetare. ¹³)

Befolkningen växte till och strax intill arbetarkasernerna på Berget kom nya skolan i bruk. Några av butikerna från anläggningstiden stannade kvar nämligen nuvarande ICA-affären och den sedan många år rivna Konsumbutiken nere på Bruket.

Under åren 1928-35 uppfördes egnahemmen i egnahemsområdet Nedre Lötgärdet. ¹⁴) Husen uppfördes efter typritningar som bolaget tillhandahöll. Bolaget skänkte tomtmarken, bekostade vägar och avlopp samt gav subventioner på virket. Omkring 1950 började egnahemsområdet övre Lötgärdet att bebyggas. Bolaget höll även här med fri tomt, men lämnade därtill ett räntefritt lån på 4000 kronor som avskrevs med 1/10 varje år.

Under denna tid hade fabriken ont om arbetskraft och det fanns ett stort behov av bostäder. För de kollektivanställda uppförde bolaget på övre Lötgärdet det s.k. Vinkelboda. En mindre typ av radhus, ritade av arkitektfirman Curman-Gunnartz, med två rum och kök i varje lägenhet. I närheten uppfördes samtidigt "Förmansbostaden" med 4 lägenheter på tre rum och kök med matvrå.

Marma idrottsförenings framstående fotbollslag bidrog till att en ny idrottsplats iordningställdes på Mellangärdet under mitten av 1950-talet. Intill låg sedan några år ett pensionärshem och tre stycken bostadshus uppförda av Marmaverkens bostadsförening. På 1960-talet utökades bebyggelsen på Mellangärdet med sex större hyreshus uppförda av Söderala stiftelsebostäder. I kanten av området mot nedre Lötgärdet uppfördes även ett mindre antal egnahem.

På 1950-talet moderniserades de äldre bostäderna. ¹⁵⁾ Vatten och avlopp drogs in, WC installerades och många lägenheter fick centralvärme. Ibland skedde stora ombyggnader som t.ex. byte av fönster och ändrade lägenhetsindelningar. Herrgården fick en ny karaktär då översta våningen revs och byggnaden endast blev 1 1/2 våning hög.

Bostadshusen på Berget hade tidigare varit rödfärgade, dessa ommålades nu i en ljusgrå ton.

Industriområdet hade vuxit ut och de närmast liggande bostadsområdena hindrade en vidare utbyggnad. Innan nya vedhanteringen uppfördes på Stenbacka revs samtliga byggnader söder om vägen. Det äldsta bostadsområdet Bruket revs succesivt under tiden 1957-62.

Under högkonjunkturåren på 1950-talet fonderades bolagsmedel i den s.k. sociala fonden. Pengarna användes bl.a. till idrottsplatsens iordningställande och till byggande av Centrumhus och Folkets hus. Byggnaderna uppfördes i början av 1960-talet mittemot förmansbostäderna på Berget och innehöll post, sjuksköterskemottagning, Konsumaffär och Folkets hus med fackföreningsexpedition, För byggnadsritningarna stod arkitektfirman Curman-Gunnartz efter samma ritning som de av arkitekten Torben Grut ritade husen.

Korsnäs-Marma AB är fortfarande idag 1980 ägare till de flesta bostadshusen. Företaget förhandlar med kommunen om en försäljning av bl.a. bostäderna på Berget.

STENBACKA: Här låg hemmanen nr 5 och 6. Huvudbyggnaden på nr 6 användes under många år som mäss. Stall och ladugård fanns likaså kvar. Till området flyttades ett par baracker när sulfatfabriken byggdes. Ett av bostadshusen var ett s.k. Vallvikshus, uppfört i Vallvik. När vägen gjordes om i början av 1950-talet revs något hus. Resterande byggnader söder om vägen revs i början av 1960-talet. Gamla skolan användes sam mäss på 1950-talet. Idag ägs skolan av en rörfirma. Järnvägsstationen hade från början namnet Mysje, kallades sedan Marmaverken. Intill stationen låg postkontoret under många år.

VALLHALLA: Ortens samlingslokaler uppfördes inom området, ordenshuset Vallhalla 1909 och Missionskyrkan 1926. Bolaget byggde förmansbostaden "Sodahusvillan" i slutet av 1920-talet. Enstaka egnahem och något fd. torpställe finns inom området.

BERGET: Bebyggelsen uppförd när sulfatfabriken byggdes i slutet på 1920-talet. Fem förmansbostäder med två lägenheter i varje. Ursprungligen fyra arbetarbostäder om vardera 8 lägenheter på 1 rum och kök samt sex arbetarbostäder om vardera 6 lägenheter om 2 rum och kök. Husen moderniserade och ommålade i ny kulör på 1950-talet. Centrumbebyggelse från början av 1960-talet.

BRUKET: Byggnaderna var ursprungligen uppförda för sågverkets arbetare. Bostadsområdet revs 1957-62.

MELLANGÄRDET: Flerfamiljshus uppförda av Söderala stiftelsebostäder och Marmaverkens bostadsförening på 1950- och 1960-talen. Pensionärshem uppfört i början av 1950-talet av kommunen med hjälp av bolaget. Enstaka egnahem från 1950- och 1960-talet.

NEDRE LÖTGÄRDET: Egnahemsområdet uppfört 1928-35. De flesta husen ombyggda. Några har dock en välbevarad karaktär.

ÖVRE LÖTGÄRDET: Egnahemsområdet med egnahem i huvudsak uppförda i början av 1950-talet. Några hus har tillkommit på 1960- och 1970-talen. Bolaget byggde arbetarbostäder och förmansbostäder omkring 1950 i området.

7. BEVARANDEFÖRSLAG

Bostadsområdet "Berget" uppfördes i huvudsak i samband med.sulfatfabrikens uppbyggnad 1927-28. Området består främst av 9 st (ursprungligen 10 st) arbetarkaserner samt 4 st förmansbostäder. Vägnät, uthus och planteringar är ännu intakta. Några byggnader ombyggdes på 1950-talet med ospröjsade fönster. Samtliga boningshus gavs då en ljus färgsättning istället för den ursprungliga röda.

Under arbetskonflikterna 1929-31 hölls strejkmöten på en kulle intill bostadshusen på "Berget". I bostadshusen var de strejkande bosatta under den långa konflikten, som kom att ge Marmaverken en plats i den svenska arbetarrörelsens historia.

Strax söder om "Berget" ligger Marma herrgård med flygelbyggnader, uppförda på 1850-talet. Dessa byggnader hör nära samman med sågverkets tillkomst vid denna tid. Intill herrgården låg tidigare bolagets jordbruk. Ladugården revs i början av 1930-talet. Endast delar av dessa byggnader är bevarade. Ett garage, en vattenpump och vällingklocka berättar ännu om denna tid. Intill herrgården anlades en park med alleer och planteringar.

Trots förändringar av detaljer i miljön, har området ännu en mycket välbevarad karaktär. Bebyggelsens form, volym och placering berättar om en viktig del i en industriorts utveckling. Här kan dagens generation på ett särskilt tydligt sätt lära om människornas levnads-, boende- och arbetsvillkor i ett expanderande industrisamhälle från 1920-talets slut.

Området bör betraktas som bevarandeområde, för vilka särskilda riktlinjer skall gälla. Samtliga byggnader inom området bör om möjligt bevaras och nybebyggelse dessutom undvikas. För att få en enhetlig vård och underhåll av byggnaderna är det lämpligt att ett vård- och nyttjandeprogram iordningställes för hela området.