Örebro sulfatfabrik

 

 

 

1901

Örebro Pappersbruks Aktiebolag konstituerades den 30 maj 1901, varefter man omedelbart grep sig verket an med uppförandet av det stora fabrikskomplexet, för vilket ett område förvärvats i Almby socken nära Örebro stads gräns (dvs. den dåvarande, sedan 1943 är socknen inkorporerad med staden). Mot slutet av år 1902 kunde den första pappersmaskinen igångsättas. Pappersbruket härjades den 27 december 1917 av en svår eldsvåda, som vållade driftsavbrott till hösten 1918.

 

 

 

Fabriken 1905

 

1928 förvärvades Frövifors Bruks Aktiebolag av bolaget, och den tillverkning av sulfatcellulosa, som intill 1941 bedrivits vid Örebro pappersbruk, övertogs av den nya sulfatfabriken vid Frövifors.

Pappersbrukets produktion omfattar bl. a. glättat och oglättat kraftpapper samt olika kvaliteter papp, krepperat papper, vattentätt papper samt slutligen papperssäckar

 

Örebro Pappersbruk (1923).

Ur Molae Chartariae suecanae, något moderniserad.

 Mot en ljus morgonhimmel en mäktig skorsten med en svepande vit rökstrimma, som än ytterligare betonar Närkesslättens långa linjer. Det är första glimten av Örebro pappersbruk när vi söderifrån åker in i de hundrade skofabrikanternas bygd. Fritt för sol och vindar ligger bruket utanför staden på vida gärden i sakta sluttning nedemot Svartån och Hjälmaren. På sluttningens krön och runt omkring trädgårdsanläggningar, som inom få år kommer växa sig lummiga och stora i de gamla åkrarnas feta jord.

 

Öster om trädgårdarna ligger en ny bostadskoloni, som förtjänar ett särskilt studium och även skall få det innan vi lämna bruket. Mot norr har vi fabrikshusen i två parallella längor med kontors- och magasinsbyggnader högst uppe där bostadsområdet tar vid. Nedemot Svartån sträcker sig den omfångsrika vedgården och längst nere vid ån är brukets lastkaj för transporter, som inte förmedlas av trerälsspåren som löpa utefter magasin och upplagsplatser och genom Örebro-Skebäcks järnväg binder bruket samman med både statsbanenätet och Östergötlands smalspåriga järnvägar.

 

Fabrikationsprocesserna leds från vedgården genom den bredaste raden av byggnader. Längst i norr ligger sålunda brunsliperiet. Därintill kommer ett massamagasin och på den öppna plan, som skiljer sliperi och cellulosafabrik, en transformatorstation, som omvandlar den högspända strömmen från Örebro Elektriska AB ledning till lågspänd ström för fördelning på fabrikens motorer. Så tar brukets 39 m breda huvudkomplex vid. Barkhus med baskokeri, sulfatkokeri, kollergångssal och holländeri, maskinsal och packsalar följer på varandra. Vänster om kokeri och kollergångssal ligger ett mindre komplex av byggnader för diffusörer och lutcisterner.

 

Den smalare byggnadslängan öster om huvudkomplexet rymmer, från norr till söder räknat, råvarumagasin, sodahus, verkstad med smedja och gjuteri samt pappersmagasin. På östra sidan om denna länga ligger ångpannehuset.

 Vi börjar vår vandring genom fabrikerna vid ångpannehuset, fort­sätta så ned till brunsliperiet med närliggande byggnader och gå slutligen genom huvudkomplexet från barkhus till packsal. Då detta bruk har lagt an på såväl papp som kraftpapper och vi redan förut vid Deje fått se sistnämnda specialitet, blir det nu blott pappen, som vi jämte brukets särdrag i övrigt ägna vår tid åt.

 

Till dylika särdrag kan på goda skäl räknas det synnerliga intresse som ägnats värmeekonomin. Disponent Björkman och brukets värmetekniker, ingenjör Thunholm, ha mer energiskt än de flesta ”jagat kalorier” enligt den Sundbladska termen. Jakten har också gett ett gott byte genom det uppvärmnings- och ventilationssystem, varom senare skall berättas. Men redan i ångpannehuset har gjorts vad göras kunnat för en god ekonomi. Vid pannhusets nybyggnad 1917 insattes där en 365 kvm vattenrörspanna från verkstaden i Jönköping jämte en från det slopade pannhuset överflyttad panna på 219 kvm av liknande typ men Munktells tillverkning. Den sistnämnda har Danostoker, Jönköpingspannan kedjerost.

 

Transporten av kol upp till pannornas silos sker med stålband och allt ingående kol passerar automatiska vågar. Slaggens uppsamling i tippvagnar och utkörning sker bekvämt i den rymliga källarvåningen. Inga tekniska hjälpmedel saknas för fullständig kontroll över driften. Vattenmätare, monoapparater för registrering av kolsyrehalten, tryckregistrerare och arkaregulatorer för ångventilerna på huvudledningarna hållas tydligen i ypperligt skick. Genom ett frikostigt och väl avpassat premiesystem har personalen ett ständigt ekonomiskt intresse i en fullgod drift. Arbetsstyrkan har också kunnat reduceras till minsta möjliga, en man pr skift inom pannhuset och på dagarna en mekaniker för att ständigt hålla maskiner och apparater i effektivt skick.

 

Örebro pappersbruk jämte grannverken i Oppboga, Ställdalen och Sörstafors har sedan 1916 fullföljt den tidigare vid värmländska fabriker utnyttjade iden att ha en för närliggande företag gemensam värmetekniker. Så kan denne få mångsidigare praktik än blott en enda anläggning kan ge, men samtidigt hinna ägna var och av sina arbetsplatser en ingående kontroll. Att ingenjör Thunholms arbete vid Örebrobruket och dess medintressenter gett rika resultat är ju allom bekant.

 

Invid brunsliperiet ligger vad lokalhumorn döpt till Sibirien, de vidsträckta lokalerna för avloppsvattnets rening. Under brukets första verksamhetsår klagades rätt mycket över att det förorenade Svartåns vatten och inverkade menligt på fisket i Hjälmaren. Disponenten Åkerholm tillkallade byggnadschef, en Lagergreen i Karlskrona, som rådgivare och enligt dennes idéer kom nuvarande lyckade anläggning till stånd. Den består helt enkelt av sju i dubbel rad ordnade stora betongbassänger, vardera rymmande ca 150 kbm. Till dessa bassänger leder en gemensam tilloppsränna, där allt avloppsvatten från skilda håll i fabriken samlats ihop. Varje bassäng är försedd dels med ett bottenavlopp, dels med två dekanteringsrör, som parallellt med varandra sträcka sig över bassängen ungefär en halv meter från bottnen.

 

Bassängen fylles med avloppsvatten, som lämnas att i stillhet klarna under minst en timmes tid. De flesta fasta beståndsdelar samlar sig då vid bottnen under dekanteringsrörets nivå, så att den klara vätskan kan avsugas genom detta. Denna vätska är visserligen brunfärgad, men håller mindre än 60 milligram per liter av fasta beståndsdelar. Bottensatsen jämte de samlingar av fibrer, som flutit på vätskeytan, avtappas genom bottenventilen, varefter den av en pump föres till brunsliperiets massaränna vid plansilarna. Allt avfall passerar sålunda silarna i blandning med slipmassan och ökar dennas mängd.

 

Det uppges, att inte mindre än två ton pr dygn sålunda kommer brukets papptillverkning till godo. Parallellt med de stora bassängerna arbetar även en massafångare av den vanliga trattformiga typen, men denna kan endast ta emot 10%  av de ca 12 kbm avloppsvatten per minut, som lämnar fabriken.

 

Barkhuset med sina båda små barkmaskiner, en huggmaskin och fem baskokare liksom även kraftkokeriet med fem stycken 24 kbm kokare från Karlstad går vi av förut angivna skäl som hastigast igenom. Även det år 1920 nybyggda diffusörhuset med åtta diffusörer samt sodahuset med allt vad till regenereringen hör måste vi denna gång ägna blott flyktig uppmärksamhet. I kollergångssalen finna vi mer än halva antalet kollergångar avdelade för behandling av papperslump till pappfabrikationen.

 

Frånskiljandet av föroreningar i avfallspapperet sker samtidigt med dettas inmatning på kollergångarna. Den kända goda inverkan, som bearbetning på kollergångar har på pappersfibern, bidrar säkerligen, jämte vissa andra särdrag i fabriken, att ge Örebropappen den överraskande seghet och motståndskraft mot vikning, som den gjort sig bekant för. Holländarna i våningen över kollergångarna är nio med 250 upp till mestadels 500 kg per fyllning.

 

Pappersmaskinsalen har två maskiner för kraftpapper, den ena en äldre fourdrinier om 100" arbetsbredd från Karlstad, den andra en 120" bred yankeemaskin från Füllner, levererad 1921. Dessa maskiner tillverkar vardera ca 12 ton pr dygn. Papptillverkningen sker på en 96" kartongmaskin med sex upptagningscylindrar, ursprungligen levererad från firman Gottl. Heerbrandt i Raguhn. Dess produktion är ca 20 ton pr dygn. Alla tre maskinerna drivs av separata ångmaskiner. Salen är av rätt ovanlig men tilltalande typ. Över två lägre sidoskepp reser sig mellanskeppet, uppburet av betongpelare, till avsevärd höjd, så att dess båda fönsterrader väsentligen förstärka belysningen från ytterväggarnas fönster.

 

Det hela gör ett synnerligen ljust och luftigt intryck. Här möter vi också anordningarna för utnyttjandet av torkpartiernas avgående värme. På vardera långsidan av maskinsalen finnes en utbyggnad med två kraftiga fläktar och ett värmeöverföringsbatteri av tätt ställda tunna rektangulära lådor av galvaniserad plåt. Iden till dessa batterier var ingenjör Ullgrens, som byggde det första. Det andra, betydligt mer effektivt, har konstruerats av ingenjör Thunholm. Den varma luften och vattenångan över torkcylindrarna samlas under en vanlig maskinhuv, sugs från denna och pressas genom plåtlådorna i ena riktningen, medan ytterluften i motsatt riktning pressas igenom kanaler omkring plåtbatterierna för att sålunda förvärmd sedan fördelas genom ett system av trummor i fabrikslokalerna.

 

Dessa trummor är försedda med grenrör, som mynna emellan maskinernas torkcylindrar och med öppningar omedelbart under innertaket för att hålla detta torrt. De leds även till torkkanalerna för klistrad papp. En väsentlig del av kolåtgångens minskning med nära tredjedelen av förutvarande tontal tillskrivs dessa anordningar. Å andra sidan kräver de stora luftmängder, som det här rör sig om, en inte obetydlig mängd elektrisk energi för fläktarnas drift. De båda fläktarna vid vardera batteriet ha motorer på ca 25 hkr.

 

Packsalen bjuder också på åtskilliga överraskningar. Dess bottenvåning har utom för vanlig sortering och packning ett avsevärt utrymme avdelat till klistring för hand av stora, mestadels 5-dubbla påsar. Krigsårens (första världskriget)spinnpappersindustri och framställning av papperstextilier har som bekant sedermera i synnerlig grad förminskats. Men användningen av kraftpapperspåsar i stället för säckar av juteväv har stått sig. Särskilt gäller detta för cementfabrikernas behov.

 

Papperspåsarna släpper inte igenom cementdammet vare sig vid fyllning eller transport och de medger inte att cementförråden suger till sig fukt från underlagen och att sålunda stora mängder av den värdefulla varan gå förlorad i de hårdnade kakor, som alltför ofta bildas i jutesäckarna. För brödtransport, särskilt från kronobagerierna, ger de täta papperspåsarna avsevärda hygieniska fördelar. Till allt detta kommer naturligtvis det billiga priset.

 

Packsalens övre våning användes för pappens klistring, torkning och glättning. Klistringsmaskinerna är av brukets egen konstruktion, 40" respektive 120^" breda. Torkningen sker dels i en av ingenjör Ullgren konstruerad kanalapparat med vandrande kedjor och pappklämmor och med ventilation från de förut omtalade luftförvärmningsapparaterna, dels också på torkloft med två kammare och ångvärmd luft. En betydande artikel är Örebro Scandiaboard i mycket stora dimensioner för byggnadsändamål. Finare pappkvaliteter kunna glättas i en på övervåningen uppställd friktionskalander.

 

Från packsalarna flyttar vi oss efter en hastig blick i magasin och kontor ut till området vid fabrikens sydända, där vi förut lämnade de nya bostäderna obesedda. Gatan börjar med två förmansbostäder. Vart och ett av dessa hus rymmer två våningar om tre rum och kök. Vardagsrum, matsal och kök är inrymda på nedre botten, sängkamrarna i ljusa frontespisrum. De lagom låga rummen ha goda utrymmen och alltigenom modern inredning. Till varje våning hör tre källarrum. Därigenom ha särskilda uthus kun­nat undvikas. Tamburer och trapphus är laserade, köken målade, rummen försedda med tapeter. Fasadernas färgbehandling i vacker grå ton med vita lister är mycket lyckad. Varje lägenhet har sin avskilda trädgårdstäppa.

 

Arbetarnas bostäder, som parvis fortsätter efter bostadsgatan, ansluter sig till det yttre väl till förmännens, men rymma vardera fyra lägenheter. I varje sådan lägenhet om rum och kök är köket mycket rymligt tilltaget och med en avbalkning, väl ägnad för anbringande av draperier, avdelat i en yttre del, utnyttjad som vardagsrum och en inre, utgörande det egentliga köket. Denna anordning motsvarar som bekant just den vanliga dubbla användningen av köket som familjens samlingsrum. I samband med lägenheten ligger utom skafferiet ett par rymliga och ljusa garderober och i källaren har varje familj för sig två förvaringsrum.

 

Tomten omkring varje hus är uppdelad i fyra trädgårdstäppor, omgivna av staket. Genomgående är så ord­nat, att varje familj kan känna sig fullt oberoende av grannarna. Belåtenheten över de lyckade bostadsanordningarna tycks vara allmän och får upprepade uttryck vid vår vandring genom området och en eller annan visit i hemmen.

 

Örebro pappersbruks historia erbjuder mycket av intresse, ej minst med hänsyn till de tekniska svårigheter, som vållats av dess läge invid en rätt folkrik stad. Under åren 1904-1910 låg också staden och bruksbolaget i process med varandra om de föroreningar av luft och vatten, som bruket vållade. Hur frågan om avloppsvattnet reddes upp, har redan berättats. Beträffande de illaluktande gaserna blev Kungl. Maj :ts dom, att bolaget skulle bygga sin 100 m höga skorsten, jämte skorstenarna vid Sandarne och Skoghalls fabriker bland landets högsta.

 

Dessa anordningar och särskilt de omfattande utredningar och försök, som föregick dem, bidrog i ej ringa mån till att företaget från sin start och fram i världskrigets första år icke arbetade med samma ekonomiska framgång som numera.

I relativt ringa grad har Örebro pappersbruk litat till egna skogstillgångar. Erfarenheten har med åren också bekräftat fabrikens grundares uppfattning om ortens goda tillgång på köpved. Emellertid förvärvade sig bruket redan tidigt en liten skogsdomän i Kilsbergen och har sedermera ökat denna till ca 5,000 tld.

 

Utom den nyss antydda omvälvningen i bolaget då dess aktiemajoritet flyttades över från gamla intressenter till ett nytt konsortium med kaptenen Allan Abenius i spetsen, har brukets krönika blott en händelse av mer genomgripande art att berätta. Detta är den eldsvåda, som vid jultiden 1917 härjade en stor del av anläggningen. Det driftsavbrott, som därigenom vållades, blev dock, helst med hänsyn till svårigheterna för materialanskaffning under då rådande kristid, anmärkningsvärt kort. Redan på hösten 1918 var fabriken åter i gång. Och som vanligt i dylika fall gjorde eldsvådan det möjligt att modernisera åtskilligt, som under de sjutton åren från anläggningstiden hunnit bli mindre tidsenligt. Det är sålunda en i många hänseenden högtstående och representativ fabrik vi i Örebrobruket kunnat välja för att ge oss en idé om nutida svensk papptillverkning.

 

 

ETT TREFALDIGT JUBILEUMSÅR

Den 3 juni 1951 infaller femtiårsdagen av Örebro Pappersbruks AB :s grundande. Den 10 juni är Frövifors Bruks AB:s sextiårsdag. Dessförinnan nådde mäktig chef för de båda sammanslagna bruken redan den 23 februari den sextiofemårsdag, som för de flesta numera betyder övergången till välförtjänt vila efter livets arbetsår. En man av disponent Gunnar Björkmans starka tåga känner dock tyngden av de många värven mera som ett plus i den dagliga trevnaden än som en börda. Hans slutliga tjänstejubileum skall dröja länge ännu. Därför har Örebro pappersbruks dag blivit centrum i brukskoncernens firande av det märkliga året.

 

Uppslaget till Örebro pappersbruk.

År 1900 övertog bergsingenjören, sedermera fil. dr. Carl Sahlin ledningen i Laxå bruks AB. Bland de ärenden, som mötte den nya brukschefen, var saneringen av Örebro Elektriska AB. I detta kraftverksföretag hade Laxåbolaget avsevärda ekonomiska intressen att bevaka. Den elektriska kraftöverföringen fick under 90-talet sina tekniska problem någorlunda tillfredsställande lösta, men ekonomin var ännu ofta nog svår att trygga. Det tog sin tid att vinna nödig avsättning för den producerade kraften. Under Sahlins tidigare verksamhet som disponentassistent i Stora Kopparbergs bergslags AB stod detta bolags ledning år 1897 inför frågan att finna lönande användning för ca 12.000 hkr, som efter utbyggnaden av Tunaforsen beräknades skola bli disponibla sedan järnverket vid Domnarvet fått sitt kraftbehov fyllt.

 

Svaret blev där planen på träsliperi och pappersbruk vid Kvarnsveden, där den först färdiga delen av anläggningen togs i drift år 1900. Den omfattande kunskap om massa- och pappersindustriens produktionsförhållanden, som Sahlin förvärvat under utredningarna för verken vid Kvarnsveden ledde honom till uppslaget att avhjälpa Örebro Elektriska AB:s ekonomiska trångmål genom att skaffa det en stor strömleverans till ett nyanlagt pappersbruk. Platsen för detta borde givetvis bli Örebro eller någonstädes i närheten av staden. En rad av s. k. naturliga förutsättningar var där till finnandes. Läget var centralt för inhemsk marknad; kommunikationerna utmärkta; råvaran, massaveden, kunde rikligen erhållas från vidsträckta skogsbygder inom länet och tillgången på arbetskraft var under dåvarande förhållanden god.

 

Omedelbara kapitalkrävande åtgärder för att ordna personalens bostadsfråga var ej av nöden. Bredvid de varianter på kombinationen av kraftverk med massa- och pappersindustri, som sedermera såg dagen, speciellt de norrländska träsliperierna för exportmarknad, ter sig Örebroanläggningen som en av de mest löftesrika. Det skulle tyvärr dock ta tid, lång tid, innan löftena kunde infrias.

 

Motigheter att räkna med.

De första åren av 1900-talet var ej gynnsamma för nyanläggningar. Tillgången på riskvilligt kapital var knapp. Åtskilliga aktietecknare i det nya företaget kunde genomdriva villkor om förmånsrätt vid leveranser eller annorledes, något som ju i regel inskränker handlingsfriheten för en företagsledning. Det nya bruket måste vidare föra ut sin produktion på marknaden under tillfälligt stegrad stark konkurrens särskilt i vad gällde kraftpapperet, den vara som bolagsgrundarna särskilt intresserat sig för vid sidan av bokbindarepapp och vissa denna närstående specialiteter. Konkurrens kom därtill att av speciella skäl gälla ej blott pris utan ock kvalitet.

 

Samtidiga nybyggnader i samma bransch inrättades för tillverkning av sulfatcellulosa som halvfabrikat för kraftpapperet. Örebrofabrikens anläggare vågade icke använda sulfatmetoden för sin cellulosatillverkning på grund av risken för konflikt med staden för de ökända illaluktande avgasernas skull. De räknade alltför optimistiskt med att kunna åstadkomma ett fullgott kraftpapper medelst cellulosa tillverkad enligt den gamla sodametoden. Misstaget måste snart rättas och blev dyrbart.

 

Företagsledning och start.

Som verkst. direktör i det nya bolaget anställdes år 1901 innehavaren av en bokbinderifirma i Göteborg, Gustaf Melin, en rivande karl, men utan tidigare erfarenheter av pappersindustri i stor skala, Teknisk ledare blev fabriksföreståndaren vid Lessebo ingenjör David Fielding. Hans namn i branschen var välbekant och gott. Han hade varit med när Munksjö bruk på 1880-talet tog upp tillverkningen av det första kraftpapperet.

Vid den tekniska planläggningen biträddes Fielding av ingenjören Gustaf Staaf. För driftledningen förvärvades ett antal dugande medhjälpare.

 

E. G. Sahlin, sedermera svensk generalkonsul i London samt intresserad och inflytelserik gynnare av hemlandets pappersexport under många år, var en bland brukets unga ingenjörer. En annan var sliperispecialisten Ullström, känd och uppskattad i sitt fack. För cellulosatillverkningen svarade den gode och glade ingenjören Carl Fredrik Lindström, sedermera ”Hurum” kallad efter den fabrik, som han i Norge med den äran ledde under åtskilliga decennier. På Gustaf Staafs lott föll kommandot över pappers- och kartongtillverkning.

 

I augusti månad 1902 flyttade Fielding från Lessebo över till Örebro för att leda byggnadsarbetets avslutning och igångsättandet av tillverkningen. Detta gjordes på rekordtid. Redan den 11 november 1902 togs en pappersmaskin i drift och ett par månader senare hade anläggningen i sin helhet följt efter. Vid denna start omfattade bruket cellulosafabrik, träsliperi för brun massa, två pappersmaskiner för kraftpapper och en kartongmaskin av för dåtida förhållanden betydande dimensioner. Därjämte hade installerats anordningar för klistring av kartong, vilka övertagits från direktören Melins fabrik Göteborg, samt en kanaltork för den klistrade kartongen, konstruerad av ingenjör Dan. Ullgren. Företagets totala kapacitet torde ha utgjort ca. 6000 ton papper och papp.

 

Efter den snabba starten kom snart nog ett kännbart bakslag. De ogynnsamma omständigheter som här ovan nämnts, gjorde sig gällande och ytterligare andra uppenbarade sig. En övergång från soda- till sulfatmetod i cellulosafabriken visade sig i första hand ofrånkomlig. Därmed följde från år 1904 de befarade olägenheterna för den närbelägna staden samt genom årtionden från fabriksledningens sida ett intensivt arbete för att göra den obehagliga sulfatlukten så litet som möjligt kännbar i grannskapet. Ej blott luft- utan även vattenföroreningar väckte berättigade klagomål.

 

Avlutarna från pappersbruket tillsammans med kloakvattnet från staden nådde sådan volym, att påräknad självrening av Svartåns vatten i Hjälmaren uteblev. Fabriken måste för sitt vidkommande bygga kostsamma reningsanordningar.
Dylika bekymmer, de besvärliga konkurrensförhållandena och företagets från början svaga ekonomi tyngde hårt på företagets ledare. Direktör Melin lämnade sin befattning redan under sommaren 1903. Till efterträdare fick han disponent Gustaf Åkerholm, som dessförinnan förvärvat några års industriell erfarenhet som ledare för en skånsk cementfabrik.

 

Ingenjör Fielding fann på hösten 1905 ett tacksammare arbetsfält vid Moss fabriker i Norge och därefter år 1908 som lyckosam chef för det stora företaget AB Mölnbacka-Trysil. Hans befattning vid Örebrofabriken övertogs av ingenjör Staaf. Så hankade sig Örebro pappersbruk fram ett antal år under fortsatta besvärligheter. Men det till synes olycksfödda företaget gick dock mot en tid, då de goda förutsättningar, varpå initiativtagaren dr Sablin räknat, äntligen skulle komma till sin rätt.

 

Det börjar ljusna.

Den första ljusningen över företagets öden kom med år 1913, då den tekniska ledningens börda axlades av ingenjören Gunnar Björkman. Till sällsynt goda personliga förutsättningar som industriman hade denne då kunnat lägga åtskilliga års fackmannaerfarenhet från en hård men nyttig skola hos brukspatron C. Emil Haeger på Lilla Edet. Björkmans första årtionde i Örebro blev emellertid en vandring på törnen mer än på rosor.

Han började sitt verk där med att grundligt gå över brukets maskiner samt att bringa tillverkningen av papper och papp på en hög nivå, kvalitativt såväl som kvantitativt. Därmed följde snart nog företagsekonomins första varaktiga uppsving.

 

Men just den tid mot slutet av år 1917, då marknadsförhållandena under första världskriget rikligast gynnade de svenska pappersbruken, drabbades Örebrofabriken av en förödande eldsvåda. För industriella anläggningar som nått en viss ålder och förslitning, brukar en eldsvåda av nämnd art knappast räknas som en olycka om försäkringarna är betryggande. Men i detta fall låg det annorlunda till fastän den nominella brandskadeersättningen var god. Ej nog med att den väl betalade produktionen föll bort, utan fabrikens återuppbyggande måste ske under en rådande allmän brist på nästan alla nödvändiga material och utensilier.

 

Under rastlöst arbete och med en fart, fullt jämförlig med den, som utmärkte fabrikens anläggning år 1902, helades dock de omfattande skador, som branden vållat. Redan efter ett halvår, i juli 1918, kunde en av pappersmaskinerna, ombyggd och moderniserad, åter tagas i drift och efter ytterligare ett par månader gick det hela sin gilla gång. Men då stod en ny fara av annan art hotande över företaget och den krävde än mer av insikt, vaksamhet och företagsamhet att bekämpa. Med den växande industrialiseringen har, som välbekant är, samfundslivets rent spekulativa intressen kommit att utnyttja även industriföretagen som jaktmark. Företeelsen kan i någon mån spåras redan under det tidiga 1870-talets högkonjunktur.

 

För en lekman i nationalekonomi förefaller den att ha i vårt land blomstrat ganska friskt periodvis från åren kring sekelskiftet till ett stycke in på 30-talet med ett maximum under första världskriget. Nationalekonomerna av facket ha veterligt ej kunnat ägna den några ingående undersökningar, då den mestadels undandrar sig objektiv insyn. Den erbjuder dock ej ringa intresse i sina växlande former nedifrån regelrätt slaktning eller utsugning av företag upp till ur samhällsnyttans synpunkt rationella kombinationer.

 

Till Örebro pappersbruks historia hör ett femårigt skede från och med 1918, då de ekonomiskt konserverande krafterna i bolaget, främst representerade av Gunnar Björkman, hade att utkämpa en seg men på sistone lyckosam strid emot spekulativa intressen av destruktiv inriktning. Med år 1923, då Björkman stod som segerherre, inleddes andra skedet av den företagets upprättelse och förnyelse, som år 1913 tagit sin början. Sedan 1923 ha framgångarna följt bolagets verksamhet i ostörd acceleration. Det var i den tid, då kampen för en tryggad framtid åt pappersbruket stod inför sitt kritiska skede, som Gunnar Björkman kunde under sig förena företagets både ekonomiska och tekniska ledning. Med år 1919 blev han bolagets verkställande direktör.

 

Framgångarnas år.

Innan resultaten summeras av nära fyrtio års arbete, varpå Gunnar Björkman och hans män vid det stundande jubiléet kunna se tillbaka, må åt framtidens hågkomst bevaras åtminstone några av de många insatser, som burit frukt i framgångarna. Minnesvärt är sålunda, att Sveriges och utlandets pappersbruk ha att tacka jämte Björkman också Örebrofabrikens eminente värmetekniker K. L. Thunholm samt den ej mindre kända uppfinnaren ingenjör Dan. Ullgren för den tidigaste goda lösningen av problemet att återvinna värmen i pappersmaskinernas ventilationsluft. Den första apparaten för ändamålet konstruerades av Ullgren. Av våtluften från pm.1 i Örebro pappersbruk erhölls därvid, när denna maskin i juli 1918 togs i drift efter 1917 års brand, torr varmluft tillräcklig ej blott för torkningen i brukets avdelning för klistrad kartong utan ock för god ventilation av den stora maskinsalen.

 

År 1920 utarbetade ingenjör Thunholm på grund av erfarenheterna vid pm.1 en väsentligt förbättrad variant av samma apparat. Den nya typen har alltsedan 1924 med fördel utnyttjats vid brukets stora kartongmaskin. Thunholm anordnade därvid som den förste uppfinnaren också inblåsning av varmluft emellan torkcylindrarna, samma idé, som långt senare gjordes vida känd av Fredr. Grewin. Gunnar Björkman är svensk pionjär för maskinell tillverkning i stor skala av kraftpapperssäckar till emballage för cement och andra pulverformiga varor. Redan 1910 hade vid pappersbruket i Örebro påbörjats fabrikation för hand och i liten skala av papperssäckar för stadens välbekanta kvarn. Under första världskrigets år vann denna rätt primitiva binäring till papperbruksdriften i Örebro som annorstädes ökat intresse.

 

Den bedrevs alltjämt väsentligen som hemarbete men förbrukade ganska avsevärda mängder kraftpapper, i Örebro under krigets sista skede mer än 2.000 ton årligen. Emellertid hade i USA år 1918 uppfunnits en maskin för automatisk fyllning av de då mest använda jutesäckarna. Tillverkaren av denna maskin, Bates Valve Bag Co, kom år 1923 kontakt med Örebrofabrikens exportagent, grosshandelsfirman Gerber & Hesslow i Stockholm. Vid ett besök i Sverige gjorde representanten för det amerikanska företaget sin första bekantskap med kraftpapperssäckar. Detta föranledde firman att söka konstruera en ventilanordning för fyllning av dylika. Är 1924 lyckades den åstadkomma en ventil för sydda 3-bladiga papperssäckar samt upptog själv fabrikation av säckarna.

 

En lång rad av förhandlingar emellan Björkman och firman Bates ledde i slutet av år 1925 till att firman etablerade en filialfabrik i Örebro med Björkmans bolag som leverantör av kraftpapperet. År 1936 övertogs säckaffären av pappersbruket, som 1940-41 byggde ny fabrik av betydande dimensioner (3.000 kvm golvyta) för säcktillverkningen jämte annan pappersförädlingsrörelse. Genom den tidiga och nära kontakten med firman Bates vann Björkman och hans bolag ett försprång på området, som gjorde Örebrobruket till den ena av landets båda största producenter av papperssäckar.

 

Året 1928 gav åt Björkmans bolag ett förvärv, varmed möjlighet vanns att slutgiltigt bli kvitt de bekymmer, som ett oblitt öde en gång smusslade in i dess vagga. Därtill breddade förvärvet grundvalen för bolagets verksamhet till dubbla den dittillsvarande och tryggade denna verksamhet för överskådlig framtid. Förvärvet gällde Frövifors bruk, en gång under namn av Frövi bruk ett järnverk med anor från 1500-talet. Under åren kring 1890 byggdes där träsliperi och pappersbruk, cellulosafabrik år 1902. De industriella anläggningarna, vari 4 pappersmaskiner ingick, var vid tiden för köpet rätt föråldrade, men tillgänglig vattenkraft var god och 20.000 tunnland växtliga bergslagsskogar följde med i affären.

 

På den gamla cellulosafabrikens grund byggde Björkman med platschefen direktör Axel Ignander och chefsingenjören Georg Lundgren vid sin sida under åren 1941-46 en ny sådan med flerdubblad kapacitet, tillräcklig även för örebrofabrikens stigande massaförbrukning. Den 7 november 1941 gick sista koket sulfatcellulosa i Örebro, där brukets berömda 100 meter höga skorsten dock ännu vittnar om de vedermödor som vätesvavleångorna på sin tid vållade.

Den senaste stora affärstransaktion, som berört pappersbruksbolaget, är att dess aktiemajoritet år 1945 inköptes av AB Sveriges Litografiska Tryckerier. Hittills åtminstone synes för den utomstående detta förvärv ha mera syftat på en god kapitalplacering än på en integrationsåtgärd, särskilt av intresse under en tid, då integration i motsatt riktning så ofta inleddes inom landets pappersindustri, att denna med viss rätt sägs vara underkastad en strukturell omläggning.

 

1951

Vad har blivit av Örebro Pappersbruks A/B

När intressenter, företagsledare och brukspersonal den 3 och 10 juni 1951 samlas till minnesfester i Örebro och Frövifors omfattar det femtiåriga moderbolagets verksamhet: Pappersbruket vid Örebro med träsliperi, två pappersmaskiner och en kartongmaskin, anläggning för klistrad kartong, fabrik för mångsidig bearbetning av eget papper till skilda ändamål, främst säckemballage, allt högmodernt, ny- och ombyggt under senaste årtionde.

 

Pappersbruket vid Frövifors med ny cellulosafabrik och fyra kraftpappersmaskiner. Naturtillgångar av 35.000 tunnland skogar och 2.500 hkr i vattenkraft. En samlad årsproduktion av 30.000 ton sulfatmassa, 12.000 ton slipmassa, 37.000 ton papper och papp samt upp till 50 mill. papperssäckar. Som avslutning må konstateras, att av moderbolagets aktiekapital på 9 milj. kronor blott 1,5 milj. kronor inbetalts. Dessa 1,5 milj. ha tydligen förvaltats väl.

 

1974

Kort historik

Örebro Pappersbruks AB grundades 1901, 1928 inköptes Fröviks Bruks AB, 1938 införlivades Bates Säckfabrik i koncernen, och 1941 nedlades sulfatfabriken i Örebro. Den enda kvarlevan av denna fabrik är den 103 m höga skorstenen, vars konstruktion och funktion brukade ingå som ett undervisningsobiekt i värmeteknik vid KTH på 1920-talet.

 

1945 köpte Esselte de båda bruken och säckfabriken, och 1974 tog ASSI hand om allt detta och mycket därtill. Man hade nämligon byggt ett nytt sliperi med kannslipstolar 1953, som 1974 ersattes av ett termomekaniskt sliperi, och 1954 införlivades AB Transportemballage. Mycket moderniserades under åren, och 1962 fick man den första polyetenbeläggningsmaskinen. Frövifors byggdes ut. 1965 producerade man där 75 000 t, som ökades till 130 000 t 1970.

De gamla pappersmaskinerna i Örebro byggdes om väsentligt 1968-69, och 1973 byggdes den då 70-åriga PM 1 om till kartongmaskin. Maskinerna i Frövifors är från sekelskiftet och rullar i stort sett oförändrade.

I Örebro sysselsätts 450 personer och i Frövifors 400.

 

Säckpappersfabriken

Redan 1907 kunde Örebro Pappersbruk visa upp de första handgjorda papperssäckarna i Sverige. Under första världskriget började tillverkningen i industriell skala i samarbete med det amerikanska företaget Bates Valve Bag Comp. i Chicago.