PAPPERSBRUKSDRIFTENS ÅLDER.

Pappersbruket vid slottet Fabriano sattes igång på 1330- talet — alltså för 600 år sedan.

Av Fr. Nilsson. (Svensk Papperstidning 1930)

När kan pappersbruksdriften fira jubileum? Före­stående fråga är inte lätt att besvara, ty olika forskare ha kommit till olika resultat i fråga om de första egent­liga pappersbrukens uppkomst. Men om man studerar resp. forskares uppgifter, kan man så småningom ernå ett årtal, som borde kunna godtagas, såvida man ej är alltför kritisk, ty då skulle man utan tvivel kunna gå längre tillbaka i tiden och finna en annan tidpunkt men samtidigt finge man lämna kravet på bevis åsido.

Papyrusindustrien överlevde ännu i århundraden det romerska rikets fall, men först i elfte seklet fick den döds­stöten genom uppkomsten av en ny medtävlare, bomulls­papperet. Bevisligt är också, att man redan mycket tidigt började använda lump i den europeiska tillverk­ningen och sannolikt även i Egypten, där man nu ivrigt slog sig på den nya fabrikationen, sedan den gamla råkat i ohjälpligt förfall. Ingenting kunde väl ligga närmare till hands, ty lump fick man så gott som för ingenting,

medan råbomull måste för dryga summor hämtas från fjärran länder. Abboten Pierre från Clugny skrev om­kring år 1120 en avhandling mot judarna, där han ut­tryckligen nämner »papper av gamla lumpor och andra vämjeliga saker».

När och var det första verkliga linnepapperet blivit för­färdigat är en fråga, som ofta men utan tillförlitligt re­sultat blivit behandlad. Spanjorer, italienare och tyskar ha gjort anspråk på denna uppfinning. Handskrifter på linnepapper, som gå tillbaka till 14:e, 13:e ja ända till 12:e århundradet, finnas här och var i europeiska biblio­tek. Det äldsta dokumentet på linnepapper i Frankrike är ett brev från Joinville till Ludvig den helige från år 1270. I Spanien är det i Barcelonas arkiv befintliga freds­fördraget av 1178 mellan Alfonzo II av Aragonien och Alfonzo IX av Castilien det äldsta på linnepapper skriv­na dokumentet. Papperet erhölls från morerna i Spanien, som anlade sin första fabrik av detta slag i Xativa, nu San Feliz. I Tyskland förekom linnepapper svårligen före år 1318, men från detta år har hospitalsarkivet i Kauf­beuren att uppvisa urkunder på linnepapper.

Efter nutida begrepp är ju steget från konsthantverk till fabriksdrift rätt stort, men så var det säkert inte för 800 à 1.000 år sedan. Forskarnas ofta använda ord »fabrikationen» bör helst ersättas med tillverkningen, ty man kan annars få en vilseledande uppfattning. Fabriks­mässigt driven tillverkning var det väl knappast förrän på 1300-talet eller senare.

Den kände tyske forskaren E. Kirchner framhåller i sitt arbete »Das Papier», att Fabriano i Italien var den första plats i Europa, där man kunde konsten att tillverka papper, och redan i 12:te århundradet påstår samme forskare att staden i fråga hade en blomstrande pappers­industri. Även den bekante forskaren på detta område C. M. Briquet anger Mark Ancona med Fabriano som den första orten med pappersindustri. Därmed är dock icke sagt, att ett pappersbruk anlades där redan på 1100-­talet. Något århundrade senare är det inte blott troligt utan säkert, att pappersbruk upprättats, men man saknar bevis härför.

Vad man dock med säkerhet vet är, att det första egentliga pappersbruk, som finnes omnämnt i gamla skrifter, låg vid slottet Fabriano i Mark Ancona och var igång i början av 1330-talet. Om man räknar pappers­bruksdriftens anor från anno 1330, skulle man sålunda i år kunna fira dess 600-årsjubileum. Men säkerligen var inte omnämnda pappersbruk det första, ehuru man har klara bevis för dess existens.

De första pappersbruken på tysk jord lära ha blivit an­lagda och drivna av grekiska och italienska verkmästare och arbetare. En sådan fabrik hade rådsherren Ulmann Stromer 1390 grundat i Nurnberg. Är 1470 fanns en Basel, anlagd av spanjorer, och 1477 en i Kempten. En tysk vid namn Spielmann skall år 1588 ha byggt det första pappersbruket i England, ett i Dartford och som belö­ning härför blivit slagen till riddare. Denna uppgift står dock i strid med några omständigheter, vilka synas be­visa, att pappersfabrikationen i England redan blivit driven i femtonde århundradet. Så låter Shakespeare (1564 – 1616) rebellchefen Jack Cade bland andra skäl för lord Says avlivande även anföra det, att han »konungen, hans krona och värdighet till förfång anlagt ett pappersbruk». England skulle sålunda redan 1425 haft en sådan fabrik. Men även om man ej vill tillägga detta citat en avgörande vikt, ty den store skalden är i sina kulturhisto­riska uppgifter ej alltid tillräckligt kritisk, att man kan nöja sig med endast hans auktoritet, finnes dessutom en bok av Bartholomaeus »De rerum proprietatibus», tryckt 1496, vars titelblad innehåller den tryckta anmärkningen, att papperet därtill blivit förfärdigat av John Tate junior på hans pappersbruk i Steverage (Hertfordshire). Det nyss nämnda pappersbruket i Dartford i Kent anlades av drottning Elisabeths juvelerare, och sedan dess förblev Kent under århundraden huvudorten för tillverkning av handpapper. Den engelska pappersfabrikationen behövde dock en tämligen lång tid för sin utveckling, och ännu det sjuttonde seklet hämtades största delen av det i Eng­land förbrukade papperet från Frankrike.

Av ännu yngre datum är papperstillverkningen Sverige. Det hade länge uppgivits, att den för vårt lands materiella framåtskridande så nitiske biskopen i Linkö­ping Hans Brask skulle i sin stiftsstad 1523 ha anlagt vårt första pappersbruk. En senare forskning har dock visat, att ännu 1524 ingen sådan anläggning fanns i lan­det, vilket dock ej hindrar, att ett sådant verk något av de följande åren där kan ha blivit anlagt. Detta är även så mycket troligare som biskopen sistnämnda år gav upp­drag åt en till Tyskland utresande klerk att taga känne­dom om de därvarande pappersbruken och laga, att han finge med sig hem en i papperstillverkning kunnig person. Det låter också på grund därav ganska väl tänka sig, att det gamla pappersbruket vid Tannefors utanför Linkö­ping, som tillhörde domkyrkan under de följande år­hundradena, har den kraftige biskopen att tacka för sin tillkomst.

»papperskvarn» i Norrström i Stockholm, ävensom att detta pappersbruk år 1612 på Gustaf II Adolfs befallning flyttades till Uppsala. Den kungliga förordningen om denna flyttning innehåller tillika en uppmaning till lands­bygdens och städernas invånare att årligen till kronans pappersbruk avlämna gammalt linne till viss vikt för varje gård. Att landet i mitten och slutet av 1600-talet haft åtminstone ännu två pappersbruk ser man av de pappersmärken, varmed skrifter från denna tid äro för­sedda. Det ena av dessa märken bär Pehr Brahe den yngres namnchiffer, det andra initialerna till Atlanticans författare, Olof Rudbecks namn. Det äldsta rent svenska pappersmårket, som anträffats, är från åren 1607—1611 och utgöres av Vasavapnet med omskriften C R 5 (Caro­lus Rex Sveciae).

I Danmark omtalas ej pappersbruk förrän på 1570-­talet, då en papperskvarn fanns på Herridsvad i Skåne (då tillhörde Skåne Danmark), anlagd av lensmanden på detta slott Sten Bilde, den be­römde Tycho Brahes morbroder. Är 1577 grundades en annan i Själland mellan Köpenhamn och Helsingör av konung Fredrik II, som för detta ändamål efterskrev Sten Bildes »pappersmakare», och 1589 en tredje på ön Ven av Brahe, som på Uranienborg jämväl hade ett eget boktryckeri.

Sin rätta uppblomstring och sin fulla betydelse har pappersfabrikationen naturligtvis först genom uppfin­ningen av boktrycket erhållit. Båda industrierna understödde och betingade ömsesidigt varandra och utbredde sig även hand i hand över Europas olika länder. Bland dessa utmärkte sig snart Holland genom sitt linnepapper, som där tillverkades både i stor myckenhet och av ypper­sta beskaffenhet. Holländarna uppfunno även den efter dem uppkallade maskin till pappersmassans beredning, som vid mitten av 1700-talet började komma i allmän­nare bruk, medan man dittills endast känt de enkla stampverken.

Även i andra länder gjorde den europeiska fabrika­tionen i tillverkningen av vackra och fina pappersslag framsteg av en långt mera betydande art än de orien­taliska länderna. Man fortfor dock alltjämt med den mödosamma och tidsödande tillverkningen av ark för ark, tills omkring år 1820 den år 1799 uppfunna sinnrika pappersmaskinen blev allmännare införd och därmed möjliggjorde masstillverkning, detta för den nyaste in­dustrien så karaktäristiska drag.

Ett nästan lika viktigt framsteg var limningen i kyp, därvid papperet redan i sitt första stadium som massa limmades i stället för att som förut limningen skedde först sedan arket blivit format. Denna uppfinning, som ursprungligen lär vara gjord i Tyskland av bröderna Illig, tillämpades först av en fransman vid namn Causon Annonay, varför den också blev ansedd för fransk. 1 Tyskland och England fick den först sedermera insteg, och i England följde man t. o. m. in på 1870-talet ett system snarlikt det gamla, i det man företog limningen först sedan papperet i torrt tillstånd blev upprullat på maskinhaspeln.

Det alltmer stegrade behovet av papper medförde emel­lertid, att tillgången på lump blev otillräcklig, varför pri­set därpå steg ofantligt. På grund därav började man utom Europa i de engelska och franska kolonierna att söka efter råämnen. Man fann också en mängd växter, som visade sig vara lämpliga, men transporten blev för dyr. Sedan kom man att fästa uppmärksamheten på halm, och därav lyckades i synnerhet en framstående pappers­fabrikant vid namn Piette att åren 1830—1840 fram­ställa papperssorter av nästan alla möjliga slag. Tillverk­ningen av finare halmpapper visade sig dock till en bör­jan alltför dyr på grund av den mängd kemikalier, som åtgingo dels för att bortskaffa de inkrusterande bestånds­delarna, särskilt kiselsyran, dels för att bleka massan. På 1870-talet återupptog man dock denna tillverkning med framgång.

Kunskapen om att kineser och japaner företrädesvis tillverkade sitt papper av trädartade växter samt att även våra vanliga träd kunde sönderdelas i fibrer, som voro lämpliga för pappersfabrikationen, föranledde, att man även i Europa sökte framställa pappersmassa av trä. Först försökte man på kemisk väg, men misslyckades. Man kom då på tanken att mekaniskt bereda massan. Efter många års arbete lyckades det också Völter i Heiden­heim att 1846 praktiskt utföra Kellers i Hainichen idé att genom träets slipning mot roterande sandstenar under begjutning av vatten framställa pappersmassa av trä. Problemet blev dock ej på ett tillfredsställande sätt löst förrän under åren 1856—1864. Den slipade trämassan var emellertid av underhaltig beskaffenhet. Fibrerna voro så söndersargade, att av dem, utan tillsats av långfibrig massa, intet hållbart papper kunde åstadkommas. Med anledning härav upptog man de kemiska försöken ånyo och lyckades framställa en massa, som var den slipade betydligt överlägsen, ehuru tillverkningen blev mycket dyr. Försöken i denna riktning ådrogo sig på 1870-talet stor uppmärksamhet. Utvecklingen efter denna tid är så pass bekant, att den inte tarvar någon särskild historik. Trämassefabrikationen och pappersbrukens drift ha un­der de 6o år, som förflutit därefter, nått en mycket akt­ningsvård utveckling och dessa industrier stå icke minst vårt land mycket högt.