Vattenmärkets funktion

Från början till in i vår egen tid tycks vm i första hand alltid ha tjänat att ange varifrån papperet kommit, att tjänstgöra som ett fabriksmärke. Tid­vis har också namnen på speciella vm betecknat viss kvalitet eller visst format, men detta var en sekundär före­teelse, som kommer att behandlas i senare sammanhang.

De första kända vattenmärkena härstammar från mellersta Italien på 1280-talet, troligen från den lilla sta­den Fabriano i provinsen Ancona vid Adriatiska havet, där ett växande an­tal små vattendrivna “papperskvarnar” var i gång under 1200-talets sista decennier. Där fanns alltså goda för­utsättningar för tillkomsten av ett märke, som angav tillverkaren och kunde tjäna till att skilja de olika konkurrenternas produkter från var­andra. Omkring år 1310 fanns inte mindre än 15 pappersmakare i sta­den med omnejd. Vattnet, som var den primära förutsättningen för ett gott papper, var tydligen där av ut­märkt beskaffenhet, och 1320 hade antalet papperstillverkare vuxit till 18. Dessa sysselsatte då ytterligare endast 32 personer i yrket, vilket visar att det var mycket små företag. När vat­tenmärket väl kommit till, fyllde det uppenbarligen ett behov — den nya idén slog snabbt igenom i Fabriano och spred sig under följande decen­nier till andra platser i mellersta och norra Italien med det efterfrågade fabrianesiska papperet. Det är inte otroligt att även spanjorerna fick uppslaget till sina egna vm från importerat sådant — bevisligen har vat­tenmärkt italienskt papper förekom­mit i Catalonien, innan det första kän­da spanska märket uppträder där 1293.

Vem var “uppfinnaren”?

Hur det allra första vm såg ut vet man förstås inte säkert. Det tidigaste kända märket är ett stort kors som påträffats i ett dokument i Bologna och något osäkert daterats till 1282. Under 1280-talet följer flera olika vm i Bologna och på andra platser— man anser att papperet i de flesta fallen kommit från Fabriano. Med viss säkerhet kan detta konstateras beträffande en rad vm från och med 1293, då diverse enstaka bokstäver, initialer och 1307—1312, hela namn (13 st) uppträder, som anses ange i Fabriano verksamma, i arkiva­lierna delvis identifierade pappersma­kare.

Vem var den genialiske “uppfin­naren”, och hur gick det till, när han fick sin lyckliga ingivelse? Härom finns ingen uppteckning, inte ens en muntlig tradition, som annars så ofta uppstår i dylika fall. I brist på bättre får man nöja sig med den högst plau­sibla hypotesen att det första vattenmärket tillkom genom ett till synes obetydligt “olycksfall i arbetet”. En tråd i formbottnen hade lossnat, och i det färdiggjorda papperet syntes utom de vanliga regelbundna s k vat­tenlinjerna från viran en icke avsedd krumelur, en liten defekt i papperet alltså. Sådana små missöden måste naturligtvis ha förekommit alltsom­oftast, med ofruktbart svärjande och snar reparation som enda följd, men vår supponerade pappersmakare skil­jer sig från enklare funtade med­bröder, han är klyftigare än de, han har den skapande visionära fantasin

— kort sagt, han får den lysande idén att avsiktligt åstadkomma ett “bomär­ke” med hjälp av en på lämpligt sätt tillvriden extratråd, som kan fästas på viran.

Varför fanns inte vm tidigare?

Vid den tidpunkt då vm börjar upp­träda hade papperstillverkning pågått i över tusen år. Från Kina hade den i egendomligt långsam takt spritt sig över andra delar av Asien till det arabiska området, där den på 1000-talet nått den iberiska halvön, för att slutligen, sannolikt på 1200-talet ge­nom direkt arabisk förmedling (inte via Spanien eller Sicilien) bli känd i det egentliga Västerlandet, till att bör­ja med Italiens fastland. Frågan var­för inte vm fanns tidigare tränger sig onekligen på. Så genial var dock inte den idé som sent omsider blixtrade till i Fabriano att inte någon av vår hjältes otaliga föregångare kunde ha kommit på samma eller en liknande tanke!

Förklaringen synes ligga på det tekniska området och vara enkel nog. I Österlandet — Kina, det övriga Asien, det arabiska området — lik­som också i den del av Spanien, som inte låg under moriskt välde, bedrevs papperstillverkningen på ett huvud­sakligen likartat sätt, och även om formen genomgick en viss utveckling, bestod dess botten alltid av en mjuk matta (oftast bambustrimlor, sammanhållna av hår eller silke), som rullades av från det färdiggjorda pappers­arket. I Italien införde man däremot metalltrådsformen, en över en fast träram spänd vävnad av tunna kop­par- eller mässingstrådar med en till­hörande lös “formatram” (däckel) för att hindra massan att rinna av for­men. På denna fasta silbotten kunde trådfiguren varaktigt fästas, vilket inte varit fallet med den mjuka formmattan.

Statliga och lokala myndigheter övervakade noga tillverkningen för att endast fullgod vara skulle komma ut i handeln, framför allt på exportmarknaderna. Det ursprungsgivande vattenmärket skapade en viss kon­kurrens mellan tillverkarna och eg­gade dem att hålla en hög och jämn kvalitet på sina produkter, och snart fann man dessa märken vara så lämp­liga som garantistämplar att myndig­heterna på många orter ålade tillver­karna att förse sin vara med sitt spe­ciella märke. Som många överhetens påbud tillämpades även sådana för­ordningar med växlande skärpa och konsekvens, och efterlevnaden torde mångenstädes ha varit än mer väx­lande och bristfällig.

Kontrollen över vm slappnar

Svårigheterna att bl a upprätthålla ut­färdade påbud för hantverk och industri kom att på ett särskilt sätt be­röra just vattenmärkena. I ovan omtalade skyldighet för pappersmakarna att förse sin vara med ett speciellt tillverkarmärke ingick ju samtidigt en rättighet för var och en av dessa att välja ett visst märke som sitt eget och därmed även ett förbud att be­gagna annans märke. Det dröjde emellertid inte länge förrän en och annan fördomsfri tillverkare började imitera framgångsrikare konkurrenters märken för att på så sätt få del av den goodwill som dessa förvär­vat. Myndigheterna bemästrade inte situationen, utan efterapningarna tilltog och nådde beträffande vissa mär­ken, som av okänd anledning blev sär­skilt uppskattat “tjuvgods”, sådan om­fattning att den ursprungliga och na­turliga fabriksmärkesidén delvis sattes ur spel. Märkena övergick till att bli rena kvalitetsbeteckningar, utan upp­gift om tillverkaren.

Symbol for starkt papper

Oxhuvudet är otvivelaktigt det vanli­gaste märket under tiden 1350—1600, dock konkurrerade periodvis och lo­kalt andra vm i fråga om frekvens, t ex det “gotiska P:et”, en symbol vars betydelse man inte har någon säker mening om. Skilda tolkningar har gi­vits av oxens bild, I den kristna konsten var den emellertid symbol för evangelisten Lukas, och man har i regel stannat vid den tydningen, utan att därmed helt kunna förklara märkets enastående popularitet. Likaledes antogs förr att oxhuvudet bara an­vänts i tysktillverkat papper. Piccard visar att detta är fel, märket härstam­mar otvivelaktigt från Italien, där det uppträder omkring 1325 — då bundet till en viss tillverkare eller möjligen flera på samma ort. Dess symboliska innebörd i början är oviss, men Piccard anser att i och med märkets förekomst i Tyskland och den snabba utbredningen där, är det vissa egenskaper hos oxen som be­aktas och gör honom särskilt lämplig som vm. Oxen var nämligen också en symbol för uthållighet och styrka, tålamod och kristlig undergivenhet i ett strävsamt jordeliv, och Piccard visar med övertygande belägg, att oxhuvudet snart uppfattades som ett all­mänt kvalitetsmärke, som bara an­vändes i det bästa och starkaste pap­peret!

Härmed är vi inne på den nya upp­fattning av vattenmärket, som ovan berörts.

Från fabriksmärke till kvalitetsmärke

Oxhuvudet illustrerar allra bäst denna utveckling genom sin kolossala fre­kvens, men åtskilliga andra märken ökar också så i antal och geografisk spridning, att tendensen är fullt klar:

man börjar betrakta dem som allmän­na kvalitetsstämplar och inte som märken, förbehållna viss eller vissa tillverkare, De i början illa sedda, flerstädes olagliga imitationerna blev tillåtna variationer på samma tema enligt det nya betraktelsesättet. Man kan tänka sig att en dylik utveckling mött protester och mer eller mindre energiskt motstånd, och exempel sak­nas inte på myndigheters sporadiska ingripanden mot “ofoget”, men tydli­gen stod det inte att hejda. Vatten­märkena övergick helt till att bli en garanti för god papperskvalitet, och sämre s k konceptpapper vattenmärk­tes sålunda inte. I hur stor utsträck­ning dylikt tillverkades är för övrigt ovisst, eftersom det av naturliga skäl sällan bevarats i arkiven.

Allt vattenmärkt papper var väl inte heller av bästa kvalitet, och för­modligen bör den omständigheten ha bidragit till att behovet av ett fabriks­märke på nytt gör sig gällande efter ett par hundra år. Upplysning om till­verkare blir åter och allt framgent vattenmärkets huvuduppgift, men det kommer därjämte att i regel förmed­la en upplysning av annan art.

Fabriksmärket återkommer

I början på 1500-talet var samtliga vm utom de heraldiska anonyma kva­litetsmärken. Olika lokala “stilar” hade emellertid utbildats för varje vm, och ofta favoriserade varje pap­persmakarregion vissa särskilda vm, som föga eller inte alls förekom på andra håll. Detta gav naturligtvis viss information om ursprungsorten.

Redan på 1520-talet uppträder indi­vidualiserande s k bitecken, som klart anger viss tillverkare, oftast i form av initialer och namn, så som en gång varit brukligt i Fabriano. Bitecknen placerades i, över, under eller vid sidan om själva bildmärket. Under de närmaste hundra åren slår denna goda sed igenom mer och mer, men först i slutet av 1600-talet kan den sägas ha blivit allmän regel.

Den nya floran av initialernas bok­stavskombinationer är givetvis till stor del outtydd av eftervärlden. Massan av växlande mästare, arrendatorer och ägare vid de små “kvarnarna” är fort­farande tämligen anonym, men för pappershistorikerna innebär den nya given dock en betydligt gynnsammare situation än den medeltiden erbjudit.

En ny uppgift för vm

Som ren kvalitetsstämpel är alltså vat­tenmärket omkring 1600 i starkt avtagande — utvecklingen var inte lik­formig och samtidig överallt — men det återupplivade fabriksmärket blir bärare av ytterligare en uppgift, näm­ligen om formatet. Hittills hade det egentligen funnits bara två format att räkna med: det normala “kansli”-for­matet, som var ungefär 315 X 445 mm (måtten anger det utvikta helarkets höjd och bredd), och det stora “re­gal”-formatet, ca 445 X 615 mm. Både kansli- och regalformat växlade dock på olika håll i sina mått, och med tiden tillkom en hel del både mindre och större format, ofta förknippade med skillnad i kvalitet.

En gränsdragning i papperets historia

Den vedertagna gränsen mellan vad vi européer kallar Medeltiden och Nya tiden har på huvudsakligen politiska grunder dragits vid året 1500, och helt irrelevant är inte heller denna gränsdragning för den teknisk-kulturella detalj vi här sysslar med, näm­ligen vattenmärkenas historia. Som vi sett, börjar en ny syn på vattenmär­kenas funktion att göra sig gällande ett par decennier in på 1500-talet, eller rättare sagt, man återgår mer och mer till den ursprungliga uppfatt­ningen av dem som fabriksmärken i stället för i stort sett anonyma kvali­tetsmärken.

Innan detta gamla betraktelsesätt på nytt slagit igenom, förflyter dock åtskillig tid eller gott och väl ett hundratal år. Redan detta kan ge an­ledning till att förlägga en definitiv gräns mellan “medeltid” och “ny tid” på vattenmärksområdet till mitten av 1600-talet, men därtill kommer en omständighet av betydligt större vikt, som direkt avgör saken till förmån för en periodgräns vid årtalet 1650. Med början just omkring detta år sker nämligen i Holland en teknisk förnyelse av pappersfabrikationen, som helt förändrar dess villkor och gör att en verklig storhetstid inleds för holländskt papper — och holländ­ska vattenmärken — en period som varar ända tills nästa stora innova­tion på området, pappersmaskinen, bortåt 200 år senare slår ut den gamla handpapperstillverkningen.

Denna betydelsefulla omvälvning inom pappersproduktionen under 1600-talets senare hälft har naturligt­vis i sina huvuddrag länge varit väl­känd, men åtskilliga dunkla eller om­tvistade detaljer i skeendet har klarlagts först av senare års pappershisto­riska forskning. Möjligen har man också underskattat räckvidden av de tekniska förbättringarna och i lika grad tillskrivit andra, väsentligen eko­nomiska men även politiska och so­ciala (inget hindersamt skråtvång), faktorer förtjänsten av det märkliga uppsvinget i holländsk pappersindu­stri. En tillfällig avvikelse från den strikt vattenmärkeshistoriska linjen kan därför vara motiverad för att närmare belysa händelseförloppet.

Vid 1600-talets ingång var konsten att tillverka papper spridd över hela Europa. De årtal som anger det förs­ta pappersbrukets anläggning i respek­tive land är: Frankrike 1338, Tysk­land 1390, Schweiz 1411, Österrike 1469, Polen 1491, England 1494, Böh­men 1499, Ungern 1546, Sverige om­kring 1565, Danmark 1573, Ryssland 1576, Holland 1586 (de med Sverige respektive Danmark förenade Finland och Norge fick egen tillverkning först 1667 och 1695). Naturligtvis användes papper i dessa länder långt innan den egna fabrikationen startade. Årtalen för de äldsta bevarade på papper skrivna handlingarna är t ex i Sverige 1345, Norge 1364, Danmark 1367 och i Finland 1374.

Anläggningen 1586 av den första papperskvarnen i egentliga Holland —vilken för övrigt i olikhet med de flesta där senare tillkomna drevs med vattenkraft och inte med vindens hjälp — var en direkt följd av spanjorernas erövring av Antwerpen under det nederländska frihetskriget (1566— 1648). Därmed stängdes den viktiga handelsvägen mellan de sydliga och de nordliga Nederländerna och de se­nare måste anlita östliga vägar för bl a sin pappersimport. Detta gjorde de med sådan framgång, att mycket snart största delen av den betydande västliga pappersexporten från Tyskland och Schweiz gick över Amster­dam i stället för som tidigare över Antwerpen, för vidare befordran till England och de nordiska länderna. En hel del av varan stannade givetvis i Holland, ty trots sin snabbt uppblomstrande pappersindustri tillver­kade holländarna själva inte “vitt” papper, dvs papper avsett för skrift och tryck. Även från Italien och Frankrike importerades åtskilligt så­dant papper enligt vattenmärkenas vittnesbörd i bevarade arkivalier. Mot mitten av 1600-talet synes schweiziskt papper ha varit mycket omtyckt.

Kapperij och kollergång

Man har undrat över varför just de driftiga holländarna så länge begränsade sig till den mindre lönande fa­brikationen av enklare sorter såsom gråpapper för olika ändamål, bok­bindarpapp o d. Man anser nu att det berott på tekniska bristfälligheter, bå­de i den maskinella utrustningen och i den nödvändiga reningen av vattnet. De små väderkvarnarna saknade de stampverk som användes i andra län­der och som var goda verktyg för att finfördela råvaran-lumpen och använ­de i stället en mindre utrymmeskrä­vande, kombinerad stamp- och skär­maskin, kallad “kapperij”. Troligen fanns ofta också en sk kollergång för vidaremalning av lumpen. Mycket få kapperijer torde ha bevarats till våra dagar, men fortfarande kan man få se en sådan i gång i den 1692 uppförda papperskvarnen “De Schoolmeester”  i Westzaan, numera Hollands enda väderkvarn överhuvudtaget i kom­mersiellt bruk. Den ägs sedan 1957 av Vereeniging van Nederlandsche Pa­pierfabrikanten men arrenderas och drivs av de tidigare ägarna, Gebr. de Jong. Kvarnen används delvis som museal turistattraktion, delvis för kommersiell framställning av papp och grövre papper — produkterna lär för övrigt vara eftersökta. Där finns också en kollergång av hög ålder, en likaledes åldrig s k holländare och till och med en 1877 installerad, liten och primitiv Fourdriniermaskin av täm­ligen museal typ, driven av en bensinmotor.

Holländaren gör sitt intåg

Förmodligen några år in på 1650-talet görs emellertid en holländsk uppfin­ning inom pappersfabrikationen, som utgör en första förutsättning för den kommande storartade expansionen på området. Vid denna tid måste näm­ligen — enligt senaste rön — ha tillkommit prototypen av den bekanta

malningsmaskin som utomlands fått namnet “holländare” och som nu mycket snart visar sin prestationsför­måga i de holländska kvarnarnas starkt ökade produktion och i en för­bättring av papperskvaliteten. Tills vidare nöjde man sig med att introduce­ra en ny produkt på marknaden, ett blått “sockerpapper” från Zaanland, som från 1660 blev en bekant export­vara, Men den verkliga finpapperstill­verkningen kom i gång först 1673, då man definitivt tycks ha löst det i Holland särskilt besvärliga vattenre­ningsproblemet och samtidigt gjort en väsentlig förbättring av holländaren.

Samarbete med Frankrike

Mellan 1650 och 1675, då importen av finpapper från andra länder väl inte var tillräcklig eller lönsam nog för den starkt expanderande pappers­handeln i Amsterdam, tillgrep man som kompensation för obefintlig till­verkning i det egna landet en annan åtgärd: man lät tillverka “holländskt”

papper i Frankrike, särskilt i trakten kring Angouléme i sydväst. Dels framställde tydligen rent franska bruk där på beställning papper enligt holländska kvalitetskrav — det skiljer sig märkbart från övrigt franskt papper—och med holländska vattenmärken, dels kontrollerades och leddes tillverk­ningen direkt av holländska s k fak­torer, som ibland bosatte sig där och även arrenderade eller ägde bruk. Verksamheten administrerades från Amsterdam, varifrån varan sedan ex­porterades som holländskt papper.

Papper har använts i vårt land sedan mitten av 1300-talet, då det började konkurrera ut det dyrare pergamen­tet. Det var då till ursprunget ita­lienskt och franskt. Senare importe­rades tyskt. Från 1670-talet dominerar holländskt papper i importvaran.

Det första försöket

Inhemsk papperstillverkning kom tre­vande igång på 1560-talet — i hjärtat

av huvudstaden, vid Norrström —men det stannade den gången vid ett aktningsvärt försök, och verksamhe­ten upphörde efter något decennium. Först från 1612, strax efter Gustav II Adolfs trontillträde, då en ny papperskvarn anlades i Uppsala, kan man räkna kontinuerlig svensk tillverkning.

Om den första anläggningen på Helgeandsholmen nära kungliga slot­tet vet man inte så mycket, egentligen endast att den troligen var i drift 1565 och att driften torde varit ned­lagd 1578. Förtjänsten av dess till­komst var utan tvivel Gustav Vasas, även om han troligen inte fick upp­leva verkets fullbordan. Redan 1544 talade han om att från utlandet hämta en pappersmakare — jämte andra kunniga hantverkare — och två år därefter fanns också en viss “Casper papirmakare” i riket, vilken erhöll 18 mark av konungen. Två år senare fick en annan pappersmakare, Torbjörn Tidemansson, 20 mark, men beloppen är uppenbarligen för små för att kunna ha räckt till att an­lägga en papperskvarn. Slutligen, den 21 juni 1565, får nämnde Torbjörn, nu kallad “klockare”, hela 200 mark “för thenn bekostningh han hafft haffuer på then papper quarn i Norrström” och därmed, har man menat, var kvarnen färdigställd. Ett säkrare bevis på dess existens utgör ett vattenmärke bestående av tre små gracila kronor, det enda som alldeles otvivelaktigt härrör från den och som är tidigast belagt från maj 1566.

Sverige var ända till 1800-talets början starkt beroende av sin pappersimport.

Har “Braskens” bruk existerat?

Vår frejdade “rikshushållare” var dock inte den förste som intresse­rade sig för att introducera pappers­tillverkning i vårt land. Redan mer än två decennier tidigare hade en annan svensk hyst liknande planer, en man som var Gustav Vasa lik i vad gäller intresse för praktiska ting och för landet nyttiga innovationer, nämligen Hans Brask, biskop i Lin­köping. Den seglivade uppgiften att Brask år 1523 jämte sitt väl kända tryckeri också skulle ha anlagt ett litet pappersbruk i Söderköping (eller i Tannefors vid Linköping) torde dock vara ett misstag, den återgår på en bevisligen felaktig 1700-talsnotis. Klart är emellertid att han 1524 upp­manade en linköpingskanik, som då var på resa genom Tyskland, att ge akt på “pappersmölna” och att ta en pappersmakarlärling med sig till­baka “för dessa tre rikens skull. De förmå väl föda en karl.” Initiativet är hedersamt men synes inte ha lett till något resultat. Inga spår av svensktillverkat papper har kunnat påträffas vare sig bland hans bevarade pappersbrev eller i de östgötska fogderäkenska­perna.

Först 1573 anlade adelsmannen Sten Bille på sitt gods Herrevadskloster i Skåne en papperskvarn, föregångaren till det Klippans pappersbruk, som 1637 upp­fördes i närheten av den ursprung­liga möllan och som med Skåne 1658 övergick i svensk ägo.

Den sakliga bakgrunden till anläggandet av papperskvarnar var en tilltagande pappersbrist i landet, som kulminerade åren före 1612. Behovet av papper — för civil och militär för­valtning, enskild konsumtion, boktryck — stegrades oavbrutet. Man har beräknat det dåtida samman­lagda svenska årsbehovet till drygt 2 000 ris (i äldre tider var 1 ris 480

ark skrivpapper eller 500 ark tryckpapper). Så mycket papper kostade normalt ca 7 000 daler och var alltså i och för sig en tung nationalekonomisk börda, som man gärna ville lätta på genom egen produktion. Därtill kom att importen under orostider sjönk under behovsgränsen, varjämte naturligtvis priserna steg. Under krigsåret 1611 var importen katastro­falt liten — enligt införsellängderna i Stockholm, dit det mesta papperet kom, var den mindre än 100 ris!

Vad den lilla Uppsalakvarnens till­komst kan ha betytt i detta läge är osäkert. Någon inverkan på den efter freden ånyo stegrade importen kan inte spåras, men detta beror naturligt­vis på att papperskonsumtionen nu ökade så snabbt, att den inhemska produktionen inte förslog att täcka det starkt växande behovet — tvärt­om måste importen under lång tid framåt, trots tillkomsten av nya svenska pappersbruk, kontinuerligt öka för att hålla jämna steg med detta.

Uppsala får konkurrenter

Senast 1621 var nästa papperskvarn i drift, vid Uddby på hans sätesgård Tyresö. Kvarnen byggdes och arrenderades fram till 1644 av Arnold Schlodt, samme tyske pappersmakare, som inrättat och fö­restått Uppsalakvarnen 1612—1620. Uddbykvarnen producerade mycket och bra papper, som i stor utsträck­ning användes av de centrala myn­digheterna. Före 1650 anlades ytterligare föl­jande bruk: Tannefors (1628 av Linköpings domkyrka jämte participian­ter), Norrköping (grundat 1633 på initiativ av Louis De Geer — nedbrann 1643 och återuppbyggdes inte), Fiskeby (1637) och Röttle (anlades av riksdrotsen Per Brahe och var i drift 1646).

Många nya anläggningar

Mellan 1650 och 1700 anlades ytter­ligare 12 pappersbruk, bl a Östanå i Häl­singland (1665), Stjärnarp i Halland (1675), Skeen i Kronobergs län (1681) och Lessebo (1693). Dessutom till­kommer som ovan sagts Klippan, vilket genom Roskildefreden 1658 blev svenskt kronobruk.

Flera av 1600-talsbruken hade re­lativt kort livslängd — 6 av de 19 blev inte ens 50 år gamla. En elds­våda blev ofta slutet på deras verk­samhet. Det äldsta, Uppsalabruket, nedlades starkt förfallet på 1680-talet. Uddbys byggnader raserades visserligen först 1753 (det fick 1756 en fortsättning i Nyfors pappersbruk i sam­ma trakt, vilket var i gång till inpå 1880-talet), men det hade då uppen­barligen en lång och svår nedgångs­period bakom sig. Östanå nedlades i slutet på 1700-talet, Fiskeby (som hand­pappersbruk) 1850, Stjärnarp och Skeen först på 1880-talet.

Under åren 1700—1750 anlades 18 pappersbruk, 1750—1800 35 st, alltså i en fortsatt accelererande takt. Bland de nytillkomna märks Grycksbo (1740), Tumba (1758) och Katrinefors (1761) för att nämna tre av de ännu fortlevande. Tumba blev det papparsbruk i landet, som sist på den sönderskjutna skansen kapitulerade för tidens anstormning, då det 1940 övergick från enbart handtillverkning till maskindrift.

Under tiden 1801—16 anlades 28 bruk i Sverige, den högsta etableringstakten under hela handbruks­tiden, men så var dessa år också en allmän blomstringstid för näringslivet med stigande priser och god penningtillgång. Inte minst gynnades pappers­industrin av de pågående europeiska krigen och därigenom störda kommu­nikationer med utlandet. Åren 1807— 12 minskade pappersimporten med i genomsnitt 67%, 1813—14 upphörde den alldeles. Sedan kom visserligen en lågkonjunktur som varade till och med 1818 och säkerligen hårt ansatte de föga kapitalstarka småbruken, men de överlevde faktiskt krisen.

Pappersmaskinen gör entré

Åren 1824—36 tillkom 18 nya handpappersbruk, medan fem nedlades. Därefter sjönk siffran — pappersmaskinerna blandade sig i konkurrensen. År 1832 fick Klippan landets första maskin och 1836 installerade Grycksbo, Les­sebo och Holmen sina, men egendomligt nog anlades 1836 — 1850 sju och 1851— 1860 åtta nya handbruk, varefter ytterligare fyra tillkom under följande decennier. Dock var nedläg­gelserna vida talrikare och under pe­rioden 1836 - 1880 försvann samman­lagt 69 handbruk. Antalet handbruk i drift var 1820 80 st och 1830 ca 90, vilket antal sedan höll sig nästan konstant till 1850, varefter minsk­ningen började. Ännu 1860 uppgavs dock ca 80 pappersbruk med enbart handtillverkning vara i drift, flertalet sä­kert med ett tynande liv och med tillverkning av endast grövre varor, och så sent som 1890 fanns fortfarande 20 bruk kvar.